Hoppa till huvudinnehållet

”Svosch, svosch, svosch” skär lien genom gräset

Publicerad:
Reporter Cecilia af Jochnick
Cecilia af Jochnick
redaktion@nwt.se
Det är inte världens smartaste idé att vilja bli en fullfjädrad slåtterkvinna vid 70-plus ålder.
Det är inte världens smartaste idé att vilja bli en fullfjädrad slåtterkvinna vid 70-plus ålder. Foto: Adam Ihse/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

”Ont, det gör ont, det gör ont

Det gör ont en stund på natten

men mera på dan”

Jag ändrar lite i Lena Philipssons schlagertext för att beskriva mitt nuvarande tillstånd.

För det är inte världens smartaste idé att vilja bli en fullfjädrad slåtterkvinna vid 70-plus ålder.

Extra knasigt eftersom jag har aldrig varit en naturmupp – insekter är räliga, naturen sticks och den enda växtlighet jag vill odla är mig själv som soffpotatis.

I ärlighetens namn är det nog heller inte omsorg om naturen som väcker intresset för lieslåtter utan mer att gräsklipparen har gått sönder och gräset har skenat ifrån mig… Jag gör ett tappert försök att få igång min grästrimmer – eller ”motorlie” - som det också kallas. Men det krävs nog ett verkstadsbesök och jag tycker dessutom väldigt illa om allt som man måste dra i ett snöre för att starta, utombordmotorer, gräsklippare, motorsågar - lika enerverande varje gång det inte vill sig direkt.

Så ska jag vara hundvakt för dotterns ytte-pytte-hund som riskerar att gå vilse i trädgårdsdjungeln, då lånar jag en lie och går lös på vegetationen.

Det går väl sådär… men jag får ändå undan en del och anar hur det skulle bli om jag faktiskt kunde på riktigt, men framför allt: hur härligt tyst det är! ”Svosch, svosch, svosch” skär lien genom gräset och jag får ett svårt anfall av naturromantik.

Går in och googlar och upptäcker att det finns en slåtterkurs i Storfors i mitten av juli. Det vore väldigt mycket billigare att laga min åkgräsklippare men nu är jag fast i idén om ”Svosch, svosch…” Lyckas dessutom locka en nypensionerad kamrat och på en dag ska vi nu få lära oss att öka den biologiska mångfalden genom den naturvård som lieslåtter ju är.

Vi möts på hembygdsgården i Bjurtjärn av två entusiastiska gossar som berättar att vi ska ägna halva dagen åt att lära oss att få liarna vassa, den andra halvan åt att öva oss i slåtterteknik. Vi är fyra kvinnor och en man som deltar, man skulle annars tro att det rätt ansträngande slåtterarbetet skulle locka främst män.

Men prästen Kullander i Edsveden, Västergötland, skriver redan 1896: ”… De första dagarna i juli begynte ängarna avbärgas. I ängarna skulle lie nyttjas av så många, som kunde föra den. Barnen fingo börja med att lära sig slå redan vid 12 års ålder. Kvinnorna voro oftast skickligare att begagna lie i de steniga ängarna än männen”.

Det betonas också genom hela kursen, det handlar inte om styrka utan om vass lie och god teknik - dessutom ska man ha roligt annars kan det kvitta tycker gossarna.

Vi börjar med att knacka lien - knackeliar är numera da shit jämfört med den traditionella sliplien, jag förstår det som att en knackelie är lättare att hålla vass. Och i övriga Europa dominerar den, varför sliplien varit den vanligaste i Sverige och några fler länder är inte klarlagt. Namnet kommer av att man börjar med att knacka ut eggen - det gäller att få eggsidan av liebladet så tunn som möjligt. Svosch-tystnaden är ett minne blott, nu sitter vi med hörselskydd och bankar oss igenom millimeter för millimeter av bladet. Gossarna går runt och instruerar, det bli lite löjligt, vi hör ju rätt dåligt genom kåporna men efter någon timme är alla liarna grundknackade.

 ”Svosch, svosch, svosch” skär lien genom gräset och jag får ett svårt anfall av naturromantik, skriver Cecilia af Jochnick.
”Svosch, svosch, svosch” skär lien genom gräset och jag får ett svårt anfall av naturromantik, skriver Cecilia af Jochnick. Foto: Adam Ihse/TT

Vi lär oss montera ihop liebladen med orven och att ställa in dem i rätta vinklar. Sen är det bryn- dags - men än är vi inte betrodda med riktiga brynen utan får träna med träatrapper. Men därefter får vi börja bryna eggen på riktigt, och FASEN, vad vasst det blir! Jag lyckas skära mig bara genom att snudda vid eggen och blir ytterligt försiktig med hur jag hanterar lien efter det. Uppenbarligen väldigt lätt att skada sig själv eller andra. Men detta är egentligen hela hemligheten – att lien är vass är hela grejen, annars hjälper inte all slåtterteknik i världen. ”Ni ska bryna en gång i minuten” instruerar ledarna och jag tänker att jag som otränad bryner så långsamt att det inte lär bli mycket slaget.

Det blir det inte heller. Jag försöker efterlikna stilen som tycks vara en kombination av att vagga fram som en anka med lagom steg och gunga från sida till sida som en sjöman på landpermis.

Det går väl sådär… men visst, det är ju ”svosch, svosch” och jämfört med försöket jag gjorde hemma i trädgården blir det oerhört mycket bättre.

Vi åker hem pladdrande lyckliga över våra nyförvärvade kunskaper. Och moraliskt högstående eftersom vi kommer att gynna den biologiska mångfalden så fantastiskt mycket genom våra liar. ”Bina kommer att tacka oss”! säger vi självbelåtet. Jag tänker mig att börja slå gräsmattan lite när jag kommer hem, men då slår tröttheten och åldern till i gumkroppen och jag kravlar till sängs.

Dagen därpå har jag ont precis överallt och stirrar glåmigt på vildmarken utanför köksfönstret som ju ska bli vacker blomsteräng är det tänkt. Några timmar senare har jag ändå med hjälp av Alvedon tagit mig ut. Attans vad jobbigt och svettigt det är! En tiondel klarar jag av innan jag måste gå in och lägga mig en stund. Bina suckar lite trött åt mina patetiska ansträngningar men jag ligger ändå på sängen och tänker drömmande ”svosch, svosch”

Artikeltaggar

Djur och naturEuropaHus och hemKurserLena PhilipssonNaturStorforsTeknikTrädgårdVästra Götalands län