VF-sportens krönikör Johan Ekberg efter halva Degerfors allsvenska säsong.
Ett försvar som läcker värre än något annat lag.
Ett offensiv som känns trubbig snarare än spetsig.
Och två raka hemmaförluster mot Värnamo och Sirius, två av de där lagen där känslan var ”men det där borde allt faktiskt kunna bli tre poäng...”.
En bragdvändning borta mot BP däremellan gav visserligen lite syre, men Stora Valla-nollorna – dessutom efter två svag insatser – satte på nytt fart på frågeställningen som ställdes så ofta framför allt förra sommaren: Är Andreas Holmberg och Tobias Solberg rätt tränare för Degerfors herrar?
Eller ja. De som ställer sig frågande till det ställer den inte riktigt på det sättet.
Det är mer ”Gör något Werner! Avgå för i helvete ”Adde” och Solberg! Hur kan det se ut så här?”
Mitt svar är detsamma som förra sommaren: Ja, ganska exakt och precis så här ser det ut för Degerfors IF.
Det är helt rimligt.
Och nej, jag är inte galen. Bara realist.
Jag drev då tesen i en krönika om hur Degerfors nyckel till överlevnad i elitfotbollen handlar om att bygga såpass långsiktigt och tålmodigt att man klarar av en nedflyttning.
Just för att en nedflyttning är den rimliga utgången.
Det blev det inte i fjol. Det är mycket möjligt att det inte blir det i år (fem poängs marginal till nedflyttningsplats är faktiskt riktigt bra, halvvägs in i serien).
Men så som allsvenskan är uppbyggd sett till ekonomiska förutsättningar tillhör Degerfors det skikt av lag som rimligtvis bör slåss i botten – och gör man det år efter år är det rimliga att man någon gång träffar fel på värvningarna, och inte lyckas rädda upp säsongen med några sommarvärvningar.
Framför allt i fjol fick Patrik Werner en sanslös utväxling på de som kom in.
På ett halvår i Degerfors gick Gustaf Lagerbielke och Omar Faraj från okända för den stora massan till A-landslagsmän på januariturnén.
Någon sådan utväxling kommer det inte bli på Douglas Bergqvist, Johan Mårtensson eller Pashang Abdulla – men jag är övertygad om att de är tillräckligt bra för att alla tre hjälpa till att rädda Degerfors kvar i eliten.
Fast kanske inte redan i höst.
Rörigt? Ja, men jag ska försöka förklara.
Alla sportchefer i en allt mer föränderlig idrottsvärld kämpar i uppförsbacke och motvind när det kommer till att bygga det som så ofta lyfts fram som den viktigaste framgångsfaktorn: Kontinuitet.
Svårt att lyckas med, även om man hänger kvar i allsvenskan. Ännu svårare att lyckas med om man åker ur.
Tittar vi på årets Degerforstrupp och ställer frågan ”Hur många av de etablerade skulle försvinna om man åkte ur?” är siffran otroligt hög.
Där finns trion Granath, Gravius och Gyau som även vid nytt allsvenskt kontrakt är högst tveksamma till en fortsättning på sina utgående kontrakt.
Där finns troligtvis lånen Rossbach, Gwargis, Pavlovic och Bassey.
Lägg till en (just nu bänkad) import i Korac och en trio i Örqvist, Bouzaiene och Campos som alla känns orimliga att få behålla vid nedflytt och vi snackar en helt startelva av förluster.
Det vi då även ska ta i hänsyn är den verklighet som råder för nedflyttade lag där det (vilket den här sammanställningen visar) de senaste tio åren är vanligare att ett år efter allsvensk nedflyttning spela i division 1 – än att ha gått upp igen.
Bergqvist, Mårtensson och Abdulla skrev alla kontrakt även över nästa säsong. Och de har alla tre potential att vara ryggradsspelare om Degerfors skulle behöva ta omtag i superettan.
Tre viktiga pjäser i bygget av ett Degerfors i elitfotbollen, där den absolut viktigaste byggstenen faktiskt oavsett resultat på planen är på god väg att säkras tack vare de senaste årens framgångar.
För om de senaste åren givit Degerfors som förening ett ekonomiskt uppsving står det sig slätt mot betydelsen av det enorma uppsving som intresset runt klubben fått.
Det är tre och ett halvt år sedan publiksnittet var 1 498 och det på hösten inte ens kom 1 000 åskådare till Stora Valla i superettan.
Jämför det med knappt 4 000 i snitt, mitt i semestertider, mot två lag (Värnamo och Sirius) som i sig inte har någon dragningskraft.
När jag mot Värnamo gick runt på Stora Valla såg jag dessutom betydligt fler unga åskådare, betydligt fler kvinnor – och det var tydligt hur de senaste årens framgångar fött en ny generation Degerforssupportrar på samma sätt som 90-talets allsvenska sejour gav många fans som nu är 40-50 år.
Kontexten spelar roll i jakten på nya sympatisörer, och att besegra Djurgården i allsvenskan ger mer eko än Falu BS i tvåan. Det är coolare, helt enkelt.
Och fyller man inte på med nya, unga, supportrar – då gräver man långsamt sin egen grav av irrelevans.
Men det är fler som bryr sig om Degerfors nu. Fler nya, och flera av de där från 90-talet vars intresse återuppväckts.
Och därmed är åsikterna fler.
Som om tränarduons framtid, när det nu blåser på nytt.
Min åsikt? Som alltid när det kommer till eventuella tränarbyten handlar allt om vilket alternativet är. Ska man byta ska det vara till ett nytt tränarnamn som lockar så mycket att man inte kan motstå det – inte bara byta för bytandets skull.
Titta på IFK Göteborg som sparkade Mikael Stahre utan att ha någon ny plan klar, och nu slåss man för sin allsvenska existens.
I Degerfors fall tycker jag Solberg/Holmberg fått för lite kredd för jobbet de gjort. För hur de faktiskt lyckats ta Degerfors till allsvenskan, hur de lyckats hålla kvar laget två gånger om.
Många var de som hyllade Degerfors för hur man förra sommaren stod emot att spela ut tränarbyteskortet – och hur man därefter gjorde en otrolig höst och till och med slapp kvala.
Min fråga nu: Har Tobias Solberg och Andreas Holmberg blivit sämre tränare än för ett år sedan?
Degerfors är, som många svenska elitklubbar, en egentligen väldigt liten förening.
Det finns ingen stor sportslig organisation. Det är Patrik Werner som sportchef, tätt sammankopplad med tränarduon.
Det är de som, i mångt och mycket, är hela Degerfors elitsatsning.
Och man ska alltid vara försiktig med att peta på en ryggrad.
Kommer fler nerver i kläm, då kan smärtan bli långvarig.