Hoppa till huvudinnehållet

Minnen från barndomen

Publicerad:
Sen kom farmor ut med jordgubbar, kaffe till dem och saft till mig, Olle Elfgren minns sina barndomssomrar hos sin farfar och farmor.
Sen kom farmor ut med jordgubbar, kaffe till dem och saft till mig, Olle Elfgren minns sina barndomssomrar hos sin farfar och farmor. Foto: Christine Olsson / TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

I år är det tio år sedan farfar dog.

Under somrarna när jag växte upp var jag alltid med farfar de gånger jag inte lekte med kompisar. Eftersom bara en skogsdunge skiljde våra hus åt kunde jag springa förbi farmor och farfar när jag ville.

Farfar kom alltid hem vid fem. Han var rörmokare. Lång och senig med muskulösa underarmar, och med ett åderbråck på den vänstra vaden. En folkhemskropp byggd på havregrynsgröt. Alltid brunbränd. Ett helskägg som gav intrycket att han hade en haka. Arbetarhänder, med förhårdnader och valkar som utgjorde grunden till vårt välfärdssamhälle.

När han kom i sin röda arbetsbuss hade han oftast jordgubbar med sig. Med dem i bakhuvudet gnagde jag bara på maten som serverades hemma. Nej jag är så mätt, sa jag i samma stund jag tog stigen upp för att äta mig mätt på jordgubbar i stället. Jag åkte genom skogen och rundade det faluröda hörnet och såg roten till farfars ständiga soldoktor-hudton. Där satt de båda och gassade samtidigt som de åt middag, i regel matjessill och färskpotatis. Sedan vankade jag av och an, låtsades inte ha ett mål med besöket. När båda ätit upp gick farmor in och satte på kaffe och fixade jordgubbarna. Under tiden underhöll jag och farfar oss med att läsa kvällstidningarna han dagligen köpte. Aftonbladet och Expressen. Jag ville helst läsa sportbilagan. Men det fick jag inte, han tvingade mig ofta läsa den tråkiga allmänna delen först.

Sen kom farmor ut med jordgubbar, kaffe till dem och saft till mig. Alltid i det extra lätta plastglaset. Jordgubbarna lades upp i en skål, hon slog på grädde, aldrig vispad, vi var inga barbarer. Socker ströddes på med en tesked, en till! gastade jag utan att få gehör, någon måtta fick det vara.

Farfar gick ifrån bordet på altanen och satte sig på trädäckets golv, fötterna på det andra trappsteget, ställde kaffekoppen och saftglaset bredvid sig. Sedan agerade hans händer bord åt mig medan jag åt jordgubbarna. Han gav ifrån sig lite extra tryck för att jag lättare skulle kunna dela dem. Det behövde han inte göra, han kunde lika gärna flyttat bordet som stod en meter bredvid. Det var väl en ömhetshandling, mycket kan man säga om män födda på 50-talet men vidare bra på att visa känslor är de inte. Det var så här nära han kom.

Han hjälpte mig med den sista grädden och bottensatsen av socker och jordgubbsfrön. Sedan gick vi iväg, hönsen skulle ha mat. ”De älskar ris och spaghetti, sånt som ser ut som små maskar”, konstaterade han ifall matresterna sammanföll med dessa.

Han placerade skålen på hönshusets tak, ”Då går vi”, sa han och tog sikte på elljusspåret som vi alltid gick efter middagen. Raska steg tog han på vägen dit, hälsade trevligt men snabbt på gubbarna med hängpattar som klippte gräset, men som alltid så fort de såg honom stängde av gräsklipparen, och hivade sig över staketet för att ställa någon fråga om en vattenpump. Hans snabba steg var förgäves. Att vara hela bygdens rörmokare hade sitt pris. Det syntes på honom att han vantrivdes, inte ens under en kvällspromenad med barnbarnet fick han koppla bort jobbet.

Under tiden vi gick runt slingan redde han ut svaren på de frågor som ett barn kunde tänkas ha. Alltifrån till om det fanns björn i skogen vi nu befann oss i till varför Sverige inte hade några bra sprintlöpare. Vi skyndade oss oftast hem eftersom myggen tillkom. Han följde mig ner till hönshuset, som låg mellan vårt och deras hus, och plockade upp den tomma skålen. ”Klarar du dig hem?”, frågade han, fast han inte behövde. Det visste han att jag gjorde.

Så såg ett par kvällar ut i veckan under somrarna när jag var liten. Sen kom tonåren och man ville göra andra saker än att hänga med sina farföräldrar.

Farfar blev sjuk. Hudcancer som ledde till en hjärntumör. Den resulterade i att han blev förlamad på hela sin vänstra sida. En kväll hälsade vi på honom. För första gången var det jag som hälsade på honom på sjukhuset och inte tvärtom. Vi såg på ishockey och åt dammsugare. Mitt i en periodvila bad han mig plötsligt att räcka honom fjärrkontrollen, han ville kolla text-tv. Det kändes märkligt att jag skulle hjälpa honom med något och inte tvärtom, omvända roller på ett sätt.

När jag la dosan på hans rullstols lilla bord skämtade han och sa ”Nu är till och med du starkare i vänstern än vad jag är!” Jag skrattade gott, men såg också vemodet. Han kunde inte identifiera sig med sin nya kropp som inte längre kunde sätta mat på bordet. Identitetskris kan man få för mindre. Men han var tystlåten om sitt tillstånd. Pratade aldrig om det, och köpte till och med en stuga långt bort i ingenstans för att kunna ta sina mediciner ifred.

Tre månader efter sjukhusbesöket, precis när han fyllt 63, kom samtalet från farmor. Strålningen hade gett honom en blodpropp som behandlats med blodförtunnande som i sin tur gett honom en hjärnblödning. Det är kört, han kommer inte klara sig.

Jag skyndade mig dit från skolan. När jag kom in i sjukhusrummet hade han hamnat i koma. Han andades tyngre och med lägre frekvens ju längre tiden gick. Då och då rosslade han till och farmor och pappa la den 190 centimeter långa kroppen på sidan och lät slemmet rinna ut ur hans mun. Pappa torkade på samma sätt han torkade mitt influensaslem, han roterade papperstussen och lät slemmet lägga sig runt den. Farfar drog ut på det länge, den vrånga fan. Det var många minuter där han bara tog ett andetag. Stretade emot in i det sista. Men den största delen av honom försvann vid förlamningen.

Artikeltaggar

AftonbladetExpressenHjärnblödningMyggMänskligtSkogVård och omsorg