Thomas Österdahl växte upp i en tuff miljö, utan närvarande vuxna.
Under 25 år har han med den ideella föreningen Barns bästa försökt hjälpa andra barn med otrygga hemförhållanden.
– Vi gör en stor insats, med små resurser, säger han.
Thomas minns tillbaka på sin egen barndom, som präglades av förlusten av mamman vid åttaårsålder och med en frånvarande pappa som var periodare. Thomas berättar om den otrygga miljö som han och hans storasyster fick växa upp i, och hur han som 14-åring fick flytta till ett pojkhem på Rud i Karlstad.
– Det är hemskt för ett barn att växa upp där de inte finns några vuxna, säger han, och fortsätter:
–Det var hårda bud, och en tuff miljö att växa upp i men jag klarade det. Det gick bra.
Sommarkollo
Under uppväxten kände Thomas ofta att det var något som saknades. Något som han bestämde sig tidigt för att ge till andra barn som behöver, barn som kanske har en lika otrygg uppväxt som han själv.
Varje sommar arrangerar den ideella föreningen ett sommarkollo på ön Sållaren, strax utanför Skattkärr. Här får barnen vara barn, och de får ett andrum från vardagen där hemma berättar Thomas.
– Det var precis det här som saknades när jag var liten, eftersom jag hamnade på pojkhem och att det var trassligt runt min far som var alkoholist. Det här blev liksom någon slags rehabilitering även för mig när vi började. Jag fick utlopp för något som saknades. Jag fick också se att det gav effekt på det som jag trodde väldigt mycket på, säger Thomas, och fortsätter:
– Sedan har det bara fortsatt, och att det gått 25 år det är ganska otroligt.
Thomas sitter på storstugans veranda tillsammans med sonen Mathias Österdahl, det är de som nu driver det här tillsammans med styrelsen i barns bästas.
– Jag har lagt ner väldigt mycket tid på det här, och kanske försummat en del av min egna familjs tid på något vis för att skapa det här. Men jag ångrar ingenting av det i dag, men hade jag kanske fått större hjälp någonstans ifrån så kanske det varit lättare. Jag var väldigt själv i det här, ända fram till att Mathias nu är delaktig.
Tid med vuxna
Från gårdsplanen hörs applåder och hurrarop. Barnen håller just nu på med en talangshow.
Sommarkollot börjar lida mot sitt slut. Matilda – som varit kollobarn själv och som numer är ledare – vet hur betydelsefull den här tiden är.
– Det här är ett ställe där de får se att det finns trygga vuxna, och att de får ett andrum. Där det inte blir som i skolan där det kan vara krav på prestation och hemma där man kanske har lite andra roller, beroende på vad man har för familjeförhållanden. Här får man bara vara sig själv och ett barn. Det blir som en frizon.
Och att få tid med vuxna är något som genom åren visat sig vara väldigt värdefullt.
– Ju mer vuxentid de kan få, desto bättre blir det. De kanske inte träffar så många andra vuxna i livet. Skolpersonal som kanske inte har tid för dem och där hemma kanske det inte heller finns så många vuxna förebilder. Bara att få träffa andra vuxna här, och se vad man kan bli i livet kan betyda väldigt mycket – men också påverka de val man gör längre fram, säger Mathias.
Göra skillnad
Den här veckan är det tio barn på kollot totalt, förra veckan var det elva. Vid lägerplatsen på berget sitter Tindra Larsson, 15, och Denise Wiklund, 14 år, som varit här tidigare.
Båda hyllar kollot, och för Denise betyder den här veckan extra mycket.
– Ibland är det ganska skönt att komma ifrån. Det är väldigt skönt att komma ut på det här. Det är det här man längtar till under året, säger hon.
För Tindra blir det här sista året på kollot, och hon berättar hur hon kan tänka sig att komma tillbaka en dag som ledare – precis som Matilda.
Efter varje avslutad kollovecka skriver både barn och ledare brev till varandra. Något som uppskattas mycket, och som många värderar högt.
– Det är en tår som faller varenda år när man ser hur mycket det här betyder för många barn, och att de får den här rekreationsveckan för att ladda batterierna, säger Thomas.
Matilda fick också ett skrivet brev i fjol från ett barn som deltog på kollot. Hon är förtegen om innehållet, men känner stor tacksamhet.
– Jag tror att jag vill hålla det för mig själv faktiskt, men det var fina ord som berörde. Jag känner att jag har gjort någonting som gör skillnad, någonting som blivit viktigt för den här personen, säger hon, och fortsätter:
– Det är jättefint att få vara en del av det här, för det här är ingenting vi gör själva utan någonting som vi alla gör tillsammans – både barn och ledare.
Permanent lösning
På gårdsplanen är talangshowen avslutad, och prisutdelning pågår. Vann gjorde grabbarna som sjöng ”Lilla snigel” i olika stämmor. Talangarrangörerna Ängla Karlsson, 10, och Julia Larsson, 10, är nöjda.
– Det blev succé! Vi var lite nervösa först, säger Ängla, som är här för tredje året.
Vad betyder det här kollot för dig?
– Det betyder jättemycket.
Thomas blir rörd, och ögonen vattnas, när han tänker på vad de åstadkommit genom åren. Han skulle också vilja se ännu mer stöd från kommunen. Även att Sållaren kanske skulle kunna få en mer permanent lösning, och användas för flera.
Han lyfter alla ideella krafter som hjälper till, och kommunens årliga bidrag samt alla sponsorer som både skänker varor och pengar. Senast häromdagen fick de en gåva på 15 000 kronor.
– Vi har pratat mycket om att utveckla Barns bästa. Det står till förfogande med det som behövs för att rehabilitera människor, framför allt barn och ungdomar. Det är vi proffs på, måste jag säga. Vi hittar ledare och människor som upplevt samma saker, och de är väl dem bästa det. Det handlar om att se, synas och vara närvarande i de flesta fall, säger han.
– Utifrån hur det ser ut i dag, så hoppas jag att vi håller på i 25 år till.
LÄS OCKSÅ: