Vargforskaren om utplantering: ”Statstjänstemän är sällan rebeller”

Vargparet i Nyskogatrakten som fick valpar 1983 kan beskrivas som anfäder till dagens skandinaviska vargstam.

Det konstaterar forskaren Jens Frank, som studerat både viltrelaterade skador och människors attityder gentemot de stora rovdjuren.

– Rädsla styrs inte av data och statistik, menar han.

För att ta sig till Grimsö forskningsstation får man ge sig långt in i hjärtat av den västmanländska Bergslagen, till en naturskön idyll mellan sjöarna Sörmogen och Bysjön i nordöstra hörnet av Lindesbergs kommun. Under ett par hundra års tid, fram till mitten av 1800-talet, låg här ett järnbruk.

I dag bubblar dock byggnaderna intill den upprustade herrgården av idéer och teorier, snarare än av glödhet malm.

En av de som står för teorierna är 51-årige docenten Jens Frank. Han är en av de ansvariga för Viltskadecenter som hanterar rovdjursrelaterade skador runt om i landet, och han har drygt ett kvarts sekels erfarenhet av vargfrågan ur olika perspektiv.

Genom sitt ursprung – han växte upp i Forshaga och gick på gymnasiet i Karlstad – är han dessutom särskilt bekant med Värmland.

– Det blev ju ganska hett där efter återetableringen på 1980-talet, milt sagt. Jag var inte med yrkesmässigt då, men jag har allt märkt av det senare också. Till exempel pekades jag ut – med namn – i en norsk bok som en av de som skulle ha varit med och planterat ut varg. Det skulle ha skett i början av 2000-talet, tydligen.

Jens Frank ler snett och fortsätter:

– Jag kan förstå människors frustration och misstro och ilska. Rädsla styrs inte av data och statistik, och kunskap kan användas på olika sätt. Jag kan sitta här och rada upp forskningsstödda rön och goda argument för att någon utplantering aldrig skett, men för den som redan bestämt sig har det troligen ingen betydelse.

Med det sagt går ändå Frank igenom sina bästa argument; hur sändarförsedda vargar observerats göra vandringar på över 100 mil, hur erfarenheterna från andra länder (Tyskland, Holland, Grekland och så vidare) visat exakt samma mönster med långväga vandringar som lett till reviretableringar.

Minst lika tungt vägande? Den svenske byråkratens oäventyrlighet.

– Det är och har alltid varit olagligt att plantera ut varg. Statstjänstemän är inte direkt kända för att agera rebelliskt, snarare tvärtom. Det är rätt trögrörligt, oftast. Och därmed är det väldigt svårt att se framför sig hur det praktiskt skulle gått till, säger Frank och lägger till:

– DNA-tester har tydligt visat att stammen inte har sitt ursprung från någon djurpark utan från den vilt levande finsk-ryska populationen. Det skulle kräva en väldigt avancerad operation.

De mest aktuella officiella siffrorna över dagens skandinaviska vargstam kommer från vinterns inventering; 85 familjegrupper och 510 djur, varav 450 i Sverige. Osäkerhetsfaktorn är dock ganska hög, det kan handla om så få som 400 och så många som 660 vargar i Skandinavien.

De genetiska undersökningar som gjorts visar ett par intressanta uppgifter: dels att den så kallade inavelskoeefficienten är hög – 0,24. I princip densamma som helsyskon uppvisar. Och dels att man kan spåra hela stammens ursprung till Nyskogaparet som fick sin första kull 1983.

– Så är det, man skulle kunna se dem som anfäder till den stam vi har nu, även om vi vet att den blandats upp lite av några få exemplar som vandrat in från Finland-Ryssland under åren. Men det har hänt lite för sällan för att det ska få genomslag genetiskt. Åtminstone på så kort tid, säger Jens Frank.

Mycket av hans egen forskning har handlat om människors attityder gentemot rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet. Att det är ett ämne som väcker känslor och skapar kontroverser är ingen överdrift; det skvallrar redan ordet ”varg” om. Etymologiskt går det att spåra till fornsvenskans ”wargher” med betydelsen förbrytare eller dråpare, och med tiden kom ”varg” att ersätta ”ulv” i vardagligt tal.

Jens Frank vill dock gärna tona ned de kopplingarna när det gäller antipatin mot djuret i modern tid.

– Det här med att vargen skulle vara en symbol för ondska och andra gamla myter och sagor är inte relevant, inte i dag. Nej, det handlar om att människor upplever sig negativt påverkade i sin närmiljö, i skogen där de tidigare kunnat jaga utan konkurrens om älg och rådjur, där de kunnat släppa sina hundar och inte behövt frukta attacker mot tamboskap. Kombinerat med en upplevelse av att samhället, myndigheterna, inte tar dem på allvar.

Det faktum att fyra decennier nu passerat sedan djuret återetablerades tror Jens Frank är en av orsakerna till att debatten svalnat något. Men det är inte så att känslorna försvunnit. En SCB-undersökning visade häromåret att de som bor i vargreviren är de som är minst positivt inställda till vargen.

– Det är ingen slump att vargen etablerat sig där den är som mest impopulär. Det ena ger det andra, helt enkelt.

Finns det någon väg till bred acceptans?

– Kanske. Saken kompliceras av att politikerna inte är särskilt överens om hur stor stammen ska vara. Den sortens osäkerhet är alltid negativt, det inger inte förtroende bland de som ska leva med besluten. Vad som skulle behövas är en fastslagen toleransnivå som får ligga fast över tid, med åtgärder för att se till att den bibehålls.

Toleransnivå?

– Ja, till exempel att man accepterar att en procent av tamboskapen i ett givet område attackeras. Om siffran överskrids måste myndigheterna agera. Man skulle förstås kunna argumentera för nolltolerans, men det är inte realistiskt. Precis som med trafiken skulle det kosta många miljarder att rädda de sista liven.

Ett problem, menar Frank, är dock att det skulle krävas drastiskt olika toleransnivåer i olika delar av landet. Siffrorna för vargdödade renar i de frigående renhjordarna längst uppe i norr är svindlande, sedda ur ett syd- och mellansvenskt perspektiv.

– Det handlar om 25 000 – 50 000 slagna renar om året. En toleransnivå på tio procent skulle ses som rena drömmen för vissa samebyar. De kan bli av med 30-40 procent av tillväxten vissa år. Här i Värmland kommer vi nuförtiden upp till en procent nåt enstaka år, möjligen.

Jens Frank påpekar dock att myndigheternas hantering kontinuerligt slipats och förbättrats, och motåtgärderna har haft effekt. Han tar ett konkret exempel:

– För 20-30 år sedan när en bonde rapporterade slagna djur kom möjligen en handläggare ut för att bekräfta att det handlade om varg. Av erfarenhet vet man dock att vargar ofta kommer tillbaka, för de vet att det finns mat där. Man hade ofta upprepade attacker, en eller flera nätter senare.

Frank låser upp dörren till en av förrådsbyggnaderna på forskningsstationens område, vecklar upp en låda och visar upp stora mängder rep med remsor på.

– Nuförtiden har länsstyrelsernas fältpersonal alltid med sig såna här, som snabbt kan sättas upp intill stängslen. Bara remsorna hänger fritt och fladdrar i vinden är de väldigt effektiva. Samma princip som de så kallade ”lapptygen” med symboler som använts i hundratals år. Och de kan också ha med sig provisoriska elstängsel som snabbt kan sättas på plats.