Den har setts i Gävle och Smedjebacken.
Nu har vandringsutställningen Falnande språk – ur Finnskogen nått sin ändstation – Finnskogscentrum i Lekvattnet.
Det började som ett treårigt projekt och som ett samarbete mellan Region Värmland, samt motsvarigheterna i Dalarna och Gävleborg mitt under brinnande pandemi 2020.
Vägen hit må ha varit brokig, men när utställningen presenterades i en pressträff på onsdagen är det tydligt hur den har sin plats mitt i finnskogarnas hjärta – hos Värmlands museum och Finnskogscentrum i Lekvattnet.
Och det är fem konstnärer från olika platser och med olika bakgrunder som står för innehållet i själva utställningen, som utvalda i projektet.
Och som började med en informationsintensiv vecka på finngårdar i Dalarna och Gävleborg.
– Vi bodde tillsammans i rökstugor, på finngårdar och så, minns Pia Högman, en av konstnärerna.
– Ja, det var ett tajt program och det var mycket som samlades där kring finnskogen. För mig var det lite ovant att jobba mot andra områden än just det här konstnärliga, tillägger Camilla Edström Ödemark.
Född på Åland och med morföräldrar som träffades i Malung är Camilla Edström Ödemark en av få i konstnärsgruppen som har någon sorts tydlig koppling till finnskogen.
Finskan tappar hon dock mer och mer för varje år.
– Så för mig blev mötet med finnskogen ett sätt att förankra min relation till språk och historia, och hur språket påverkar ens sätt att möta världen på.
Olika uttryckssätt
Det är fem helt olika uttryckssätt som visas upp under utställningen. Nyss nämna Camilla Edström Ödemark har en film som rullar, Malin Lin Nordström har tillbringat enormt mycket tid i skogen och har med sig såväl en ljudslinga som skulpturer av döda trädgrenar.
Formgivaren Pia Högman har snöat in på näver, ett gångbart material på åtminstone taken på skogsfinska hus. Hon visar upp en portabel nomadisk paviljong vars takmaterial faktiskt har en rätt tydlig koppling till både Värmland och Lekvattnet.
– Det är ett värmepressat material som jag tog fram när jag gjorde mitt examensarbete. Det är faktiskt ett material som jag hittade på Värmlands museums hemsida och från ett handtag som finns på en kyrka här i Lekvattnet. Och det visste jag inte alls, så jag ska dit och kolla på det, ler hon.
Jasmin Daryani har lagt beslag på ett omklädningsrum – och ett badrum. Hon tyckte det var passande med tanke på hennes film och berättelse om en asylsökande brottare som väntar på besked om sin framtid, och finner tydliga kopplingar mellan nutidens papperslösa och dåtidens ”lösfinnar”, som man kallade dem.
Abborrars fenor avslöjar vädret
Men det som möter en först i den väldiga entréhallen är det värmländska inslaget på utställningen. Hagforsbon Therése Olsson har fått tolv stora abborrefenor i glas upphängda från taket.
– Fenomen, heter det, konstaterar hon.
– Det handlar lite om det här med att ta till vara på våra förfäders kunskaper och så. Det finns fortfarande folk som menar att man kan spå vädret i abborrarnas fenor när man fiskar dem på hösten när vattnet vänder.
Det ska tydligen gå att avläsa hur bister vintern blir beroende på hur mörka fenorna är, förklarar Therése Olsson och utvecklar hur hon anser att det passar in utställningens tema med falnande språk.
– Man tittar inte på naturens tecken så mycket längre, det som naturen försöker säga till oss och berätta om genom att bara se och uppleva. Vi håller kanske på att förlora lite av det.
Utställningen markerar också slutet för det här projektet. Therése Nilsson konstaterar leende hur det kommer bli ensamt i skogen nu, men de fem konstnärerna som har lärt känna varandra genom projektet låter fast beslutna om att hålla kontakten även fortsättningsvis.
Utställningen pågår mellan den 1 juni till och med den 31 augusti och sommaren på Finnskogscentrum innehåller dessutom ett flertal programpunkter. Som workshops, musik, vandringar och så vidare.