Lovisa Ehne, Algot Stenmark och Mattea Frank närmar sig studentexamen.
Men det är inte bara tre år på Älvstrandsgymnasiet som tar slut – det är tretton år på Älvstranden bildningscentrum.
– Skönt att ha varit på samma skola, säger Algot Stenmark.
Det har i höst gått tretton år sedan kung Carl XVI Gustaf klippte band och beskrev bygget för framsynt och unikt. 270 miljoner kronor kostade den, den väldiga skolbyggnaden som med en något negativ klang kom att kallas för ”storskolan” där du påbörjar din skolgång i förskoleklass, och kan avsluta den utrusande med studentmössa på huvudet andra fredagen i juni.
Det ska ovan nämnda trio göra. Efter över decennier i samma skolbyggnad tillhör de tre den första generationen Hagforsbor som började förskoleklass på ÄBC som 6-åringar och nu avslutar på samma skolgård där anhöriga i tusental tar emot på fredagseftermiddagen.
– Det ska bli jätteroligt. Jag känner nog mer inför dagen efter när man just vaknar upp och känner att då var det här färdigt, säger Mattea Frank.
Hon tillägger dock snabbt:
– Som tur är har vi lite till skillnad från hur andra har gjort vår studentresa några dagar efter studenten. Det är skönt och då har man i alla fall något att längta efter, och efter det blir det midsommar så man hinner kanske inte hamna i det här att det var färdigt.
– Jag tror nog mer det kommer i höst, när man har jobbat i sommar och så, säger Algot Stenmark.
– Ja, då börjar man nog fundera på var alla är någonstans, frågar sig Lovisa Ehne.
Det är bråda dagar. De tre utgör en del av den elevråds- och arbetsgrupp som bland annat lagt åtskilliga timmar på att planera helgens studentbal och när vi letar någonstans att få sätta oss för intervjun kan Mattea Frank konstatera att det inte blev en så värst sen festkväll för dem i Uddeholmsladan i lördags.
– Nej gud, jag var helt slut vid tolv, ler hon.
Den här måndagen samlas avgångseleverna för att medelst cykel ta sig från skolan i Hagfors ut till stranden i Råda och det är bara en av alla programpunkter som väntar under studentveckan.
Tufft under pandemin
Det är så skönt att kunna umgås, konstaterar de unisont. Eftersom mer eller mindre hela ettan försvann på grund av pandemins distansundervisningar dröjde det till halvvägs in i tvåan innan de nya klasserna började sätta sig.
Annat är det nu.
– Det har varit kul, tycker jag. Just det här sista året har vi styrt upp det med en massa fester och sådant, och hittat på grejor, säger Lovisa Ehne och får direkt medhåll:
– Det har varit mycket mer spontant. Vår klass har försökt ses hemma hos varandra, vi har haft heldag i skolan på fredagarna och då har vi kollat av med varandra vad vi gör ikväll. Vilket har varit superkul, säger Algot Stenmark.
Just det här att ni har gått hela vägen i samma skola, är det något ni har reflekterat över?
– Lite grann, vi har nämnt det någon gång, säger Mattea Frank och sneglar mot de båda barndomskompisarna.
– Det jag tycker är mest mäktigt eller mest sammanhängande under alla år är att vi med både den första skollunchen i nollan och nu sista lunchen i trean har vi i samma matsal. Det känns lite som att den reflekterar lite olika stadier i livet. Det tycker jag är lite mäktigt, charmigt och symboliskt.
Uppslitande uppdelning
Algot Stenmark minns hur uppslitande det var när klasserna delades. Då gick två fyror till tre femteklasser och känslan var att kompisarna aldrig skulle ses igen.
– Jag tyckte det var superjobbigt, man trodde inte att man kunde vara kompisar längre. Innan man insåg efter ett tag att vi ses ju på rasterna, och kan ses efter skolan, ler han.
– Ja, och tänk om man bara tyckte att det var jobbigt att delas till ett annat klassrum, om vi dessutom hade bytt byggnad och inte längre kunna ha kontakt med alla gamla lärare... då hade man nog behövt vara lite starkare för vi tyckte ändå att det bytet var jobbigt, och då var vi bara ett klassrum bort, säger Mattea Frank.
Teknikstudenterna Algot och Lovisa har fått sommarjobb på Uddeholm medan Mattea börjar på Coop. Samtliga har förhoppningar om att jobba något år innan det väntar nya studier.
Men i vilken inriktning är rätt oklart i nuläget och Algot sträcker ut armarna för att visa hur brett han tänker för tillfället.
– Men jag vill nog fortsätta läsa tekniskt, säger Lovisa Ehne.
– Produktutvecklare eller något sådant. Men jag hinner säkert ändra mig, ler hon.
– Jag tänker att det kan vara bra att jobba och få lite livserfarenhet för att se vad jag kan kunna tänka mig att jobba med, så att det blir värt att börja plugga, säger Algot Stenmark.
Skoltrötta
Efter tretton år på samma skola skönjer vi en viss skolmättnad. Eller är det kanske allt arbete kring balen som tagit ut sin rätt? Eller anordnandet av studentresan?
– Det har gått åt mycket fritid, konstaterar Mattea.
Men det har varit värt det?
– Ja, och det är klart att man har lärt sig väldigt mycket. Det är ju något helt annat än ett grupparbete när man ska ha ett så långt samarbete på över ett år för att lära sig kompromissa och styra upp saker och ting, säger hon.
Det är projektledning ni har ägnat er åt?
– Precis, det får vi skriva med på cv:et, ler hon.
LÄS MER: