Miljö- och stadsbyggnadschefen i Kristinehamn Marielle Brandlöv Nilsson fick beskedet på en konferens förra veckan. Uppsagd och arbetsbefriad med omedelbar verkan.
I VF berättar hon nu om de surrealistiska vårmånaderna som följt på hennes anmälningar mot kommundirektören Martin Willén:
– Det hade nog varit bättre om jag varit tyst – men kommunen kan ju inte ha en ledning som präglas av tystnadskultur och rädsla.
Vi träffar den 51-åriga ex-chefen vid Möckelns strand i Karlskoga, varifrån hon de senaste nio åren pendlat till jobbet i grannkommunen. Men nu är alltså den tiden förbi, och det på ett sätt som hon aldrig kunnat föreställa sig.
– Jag har jobbat 25 år inom offentlig verksamhet och aldrig varit om något som ens kommer i närheten av detta. Bisarrt, konstigt, sorgligt, tragiskt...jag vet inte vilket ord som passar bäst. Det värsta är att jag verkligen känner för Kristinehamn, det är en fantastisk fin kommun med jättebra förutsättningar, men som det ser ut nu präglas kommunledningen av tystnadskultur och rädsla. Jag klarar mig, men det är synd om Kristinehamnsborna.
Cirkusen har på kort tid haft många akter men startpunkten går att spåra till början av februari. Det var då Marielle Brandlöv Nilsson tog beslutet att lämna in två anmälningar om kränkande särbehandling, riktade mot hennes närmaste chef: kommundirektör Martin Willén.
Detta efter att han vid två olika möten, så som hon upplevde det, skällt ut henne efter noter inför flera andra av hennes kolleger.
– Det pågick länge. Vid det ena tillfället kände jag tårarna komma, jag var tvungen gå ut från rummet och orkade inte gå till jobbet några dagar efteråt, berättar hon.
Vad som dock inte är känt är att hon gjorde anmälningarna på direkt uppmaning av Martin Willén. Och att Kristinehamns kommun lämnade ut handlingarna till media helt omaskade och, som Brandlöv Nilsson uttrycker det, på tvärs mot lagen:
– Där fanns känsliga personuppgifter, men allt lämnades ut direkt så att alla kunde se att det var jag som anmälde. Vilket är ironiskt – jag har ju fått höra att det var jag som sprang till media. Det sekretessbrottet borde kommunen ha anmält till Integritetsskyddsmyndigheten, men det gjordes inte heller. Det kan ge dryga böter när det senare uppdagas.
Varför tror du att Martin Willén uppmanade dig att anmäla?
– Jag har funderat på det, och jag kan i alla fall inte utesluta att det fanns en baktanke med det. Men jag vet inte.
Vad som följde var i alla fall att en extern konsult fick i uppdrag av Kristinehamns kommun att utreda det hela. I april presenterades rapporten, som inte kunde styrka att någon kränkande särbehandling skett. Däremot slog den fast att det fanns ”allvarliga arbetsmiljöproblem” inom kommunledningsgruppen. Alltså bland de högst ansvariga cheferna i kommunen.
– Jag anser att den utredningen är partisk, och mitt fackförbund Ledarna har också riktat skarp kritik mot den.
I det läget tog kommunstyrelsens ordförande Lars Nilsson (S) på sig rollen att prata med samtliga inblandade, som en sorts medlare. För Marielle Brandlöv Nilssons del slutade det drastiskt: med ett varsel om att hon skulle skiljas från sin tjänst.
– Det var oerhört märkligt. Den 17 april beslutade kommunstyrelsen att en handlingsplan skulle tas fram, för att komma tillrätta med arbetsmiljöproblemen. Dagen efter kom Lars Nilsson och HR-chefen Jenny Alpmyr in till mig och sa att ”det här fungerar inte längre, vi måste komma till ett avslut”. Och på tvärs mot KS beslut varslade de mig.
Huruvida kommunen arbetsrättsligt gått korrekt tillväga återstår att se. Marielles fack Ledarna har inte sparat på kritiken och har bestridit uppsägningen, som man anser gjorts på felaktiga grunder och utan giltiga skäl.
En privatperson har också JO-anmält kommunens hantering, som han ansåg bryter mot ett tiotal paragrafer i Förvaltningslagen.
– Jag har varit myndighetschef i ganska många år och vill tro att jag har hyfsad koll på lagen. Jag har suttit ned med Ledarna och tagit fram en sjusidig inlaga där vi går in på detaljerna, och den processen får väl nu ha sin gilla gång.
Vad är målet? Vill du ha din tjänst tillbaka?
– Helst hade jag velat jobba kvar i Kristinehamn till pension, men det är inte realistiskt nu. Det finns en ventil i lagstiftningen i de här fallen, så man kan visa att uppsägningen gjordes på felaktig grund men utan att man faktiskt återvänder till en arbetsmiljö som vore omöjlig att jobba i. Åtminstone så länge vissa personer finns kvar.
– Jag läste en insändare där nån skrev att ”det bästa vore om kommundirektören, HR-chefen och miljö- och stadsbyggnadschefen gick allihop”. Min kommentar då var: ”jag håller med!”. För att vinna medborgarnas förtroende tillbaka vore det enda rätta att vi samtliga slutar. Varumärket Kristinehamn har blivit oerhört raserat av denna sorgliga soppa.
Vad gäller grunderna för uppsägningen preciserades de häromdagen. Marielle Brandlöv Nilsson skakar på huvudet.
– Bara det att jag och facket fått dem först nu, efter uppsägningen, säger väl allt. Och det är inte mycket som stämmer eller som kommunen kan belägga heller. Willén säger nu att han anser att jag fokuserat för mycket på min förvaltning, och för lite på kommunen som helhet. Det har han inte sagt ett ord om till mig. Det finns inte nedskrivet i någon rapport efter något möte eller samtal. Och så fortsätter det på punkt efter punkt.
När du ser tillbaka, hade du själv kunnat göra något annorlunda?
– Jag hade kunnat strunta i att anmäla, det hade kanske varit bättre för då hade jag haft mitt jobb kvar. Jag älskar ju själva jobbet och medarbetarna på miljö och bygg. Men då hade problemen funnits kvar.
– Som chef är det viktigt att vara ett föredöme och följa de regler och rutiner som en arbetsgivare tar fram, men det kräver ju också att politiken tar sitt ansvar, och visar vem som faktiskt styr Kristinehamns kommun. Hittills är jag väldigt besviken på att de låter mobbningen och kränkningarna fortgå.
Marielle Brandlöv Nilsson säger att hon inför rekryteringen av Willén 2019 varskodde kommunledningen om vad som skrivits i Nerikes Allehanda.
– De skrev mycket om chefsflykten i Lekeberg kommun när han var kommunchef där. Och det var precis samma typ av beteende: förminskningar, mobbning, utskällningar. Tidigare anställda har också kontaktat mig och berättat, och det är samma mönster som upprepats. Jag visade både HR-chefen och dåvarande kommunalrådet Marie Oudin artiklarna. Men det hade ingen effekt.
Vad händer nu, för dig?
– Jag får en extra lång semester, det är inget jag är van vid. Sen får jag försöka hitta ett nytt jobb, jag hoppas att inte andra arbetsgivare skräms av att jag sagt ifrån när jag blivit felaktigt behandlad.
VF har även pratat med såväl kommundirektören Martin Willén som kommunstyrelsens ordförande Lars Nilsson. Det enda de är överens med Marielle Brandlöv Nilsson om är att historien skadat Kristinehamns kommun.
– Det är väldigt, väldigt olyckligt, det finns egentligen bara förlorare här. Det kommer att ta lång tid och krävas hårt arbete både internt och externt för att återupprätta medborgarnas förtroende, säger Martin Willén.
Har du rannsakat dig själv och din roll i det hela?
– Ja, jag har verkligen funderat mycket. Hur har jag uttryckt mig? Har jag betett mig illa utan att ha förstått det? Har jag pressat för hårt? Men resultatet av konsultrapporten är tydligt: det har inte handlat om någon kränkande särbehandling. Det är ett externt, oberoende företag som pratat med alla inblandade och slagit fast det. Sedan uppfattar alla självklart saker och ting på olika sätt.
Willén går in i ett långt resonemang om det han anser är roten till problemet. Att Kristinehamns kommun under många år haft en kultur av att verksamheter och förvaltningar jobbat självständigt, som ”olika företag”. Och att han haft ett uttalat och prioriterat uppdrag av politiken att få alla att dra åt samma håll, med hela kommunens bästa som fokus.
Omställningen har inte fungerat optimalt överallt, konstaterar han:
– Jag har lyft detta med Marielle Brandlöv Nilsson vid flera tillfällen, både vid medarbetarsamtal och i andra sammanhang, men hon har haft svårt att acceptera att jobba utifrån det synsättet. Även vid mötena som hon anmälde var det den sortens diskussioner som det handlade om.
Vad säger du om anklagelserna mot dig från tiden i Lekeberg? Det pratas om liknande problem som det Marielle Brandlöv Nilsson pekat på.
– Det enda gemensamma är att det hamnade i media. Av hänsyn till personerna kan jag inte uttala mig om Lekeberg, trots att jag slutat där sedan flera år, men ärendena ser väldigt olika ut.
Känner du dig trygg med att ni hanterat den arbetsrättsliga processen korrekt?
– Absolut. Jag vet att det gjorts en JO-anmälan och att Marielles fackförbund har invändningar, men det ligger förstås i deras intresse. Vi har följt alla lagar och regler. Det viktiga nu är att vi får lugn och ro och börja jobba konstruktivt för att komma vidare.
Lars Nilsson uttrycker å sin sida viss självkritik för hur han hanterat situationen. Han tänker då främst på den ”medlarroll” han tog på sig efter att konsultrapporten var klar i april.
– Från politikens sida kanske vi borde ha hållit oss helt utanför detta, men jag ville försöka prata med alla parter och hitta ett sätt att gå vidare. Tyvärr lyckades jag inte riktigt nå fram till Marielle, trots flera försök.
Ni varslade henne om uppsägning, och först därefter bjöd ni in till ett möte om eventuell omplacering till annat uppdrag. Varför?
– Vi hade ju försökt få till ett möte med Ledarna, men de vägrade konsekvent. För att ha något konkret skäl att få dem till förhandlingsbordet angav vi varsel. Men varsel och uppsägning är två väldigt olika saker. Det hjälpte i och för sig inte, de vägrade fortfarande förhandla. Då fanns det inte många vägar kvar.
Hur har allt detta påverkat Kristinehamns kommuns anseende, tror du?
– Inte bra på något sätt. Vi beslutade i april ta fram en handlingsplan för att förbättra arbetsmiljön och det arbetet fortgår. Vi måste ha trygg personal och bygga upp förtroendet mellan politiken och tjänstepersoner och inte minst alla invånare. Allt detta har ju tagit väldigt mycket tid och kraft från alla viktiga frågor för Kristinehamn, det hoppas jag få ägna mer fokus åt framöver.