”Om kriget kommer ska man låta värmlänningarna gå i spetsen”, säger min vän Torgil på vår promenad i Bäverdalen, alldeles intill Alsters herrgård. Jag vet vad han kommer att säga härnäst, men frågar ändå varför. ”För att värmlänningen avväpnar fienden direkt, med humor”, svarar han. Jag skrattar. Han har sagt det förr, och han har inte fel.
Lunchrasten tar slut, vi växlar några ord om det trevliga sommarvädret som gör allting så lummigt innan vi säger hej då för den här gången. Jag går tillbaka till kontoret, letar fram Gustaf Frödings essä Om humor från 1890 och läser:
”Vi skratta åt varandra, och åt oss själva samt tycka om varandra, det är humorns innebörd”.
Att skämta så det blir roligt kräver att man på något sätt kan relatera till det som det skämtas om. Man får använda sin inlevelseförmåga och på så sätt ge sig själv nya perspektiv. Själv kan jag förlåta de grövsta förolämpningar, om de får mig att skratta. Vare sig de är riktade mot andra eller mig själv. Man måste kunna leva sig in i andra människors själsliv, och känna sitt eget, för att kunna uppskatta humorn i en situation; ty utan medkänsla – inga skratt.
För Fröding var humor detsamma som kärlek, något utjämnande som enar bortom gott och ont. Visst har humorn ett sätt att göra det, som vi själva kan uppfatta som svårt inom oss, till något enkelt. Att skratta åt sina egna och andras tillkortakommanden, är som att lägga ett förlåtande täcke över de mänskliga bristerna. I skrattet sublimeras det profana. Den är indifferent utan att vara likgiltig; för humorn spelar det ingen roll om du är ond eller god, bara du är rolig. Med hjärtat.
Att vara värmlänning är långt ifrån likställt med att vara rolig, men det hjälper. Det ligger något i det där som Torgil kallar avväpnande, något som har mer med hjärtat att göra än att man nödvändigtvis måste gå runt och få folk fulla i fniss med kvicka repliker hela tiden. Men, om kriget kommer och värmlänningarna skickas fram först skulle man antagligen höra det komma klingande från slagfältet: Men kommer ni, gu’ va trevligt, vänt jämt ska jag schlö på litte kaffi te öss här. Fienden skulle inte ha en chans.
”Humor är icke helt och hållet avskaffad i dessa dagar”, skrev Fröding. Ja, det får man verkligen hoppas.