Jag har slutat att knapra vätskedrivande piller. Nu reglerar jag blodsockerhalten med den hajpade och så omskrivna ”bantarsprutan” som ska få kilona att rasa.
Jag är inne på andra veckan och tar fortfarande introduktionsdosen. Förutom att sprutan är dyr och nästan alltid restnoterad på apoteken har den biverkningar i form av illamående, kräkningar och diarréer.
Det sistnämnda fick jag känna av i lördags. Efter att ha jobbat lördagsjour tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en pizza toppad med bearnaisesås på en av stadens restauranger. Det tyckte inte min mage.
Bantarsprutan reagerar på ansamlingar av fet mat. Jag hann i princip bara komma ut på Stora torget innan jag kände en oro i magen. Det var helt uteslutet att jag skulle hinna trampa hem med cykeln. I stället räddades jag av att VF-kontoret ligger längs Kungsgatan. Det blev en skyndsam reträtt.
Lärdomen är att i stället för att kissa 10 till 15 gånger om dagen, som varit fallet med den vätskedrivande medicinen, måste jag koll på vad jag lägger på tallriken.
Den förväntade viktnedgången har jag däremot inte märkt av. Bantarsprutan ska tydligen förlänga mättnadskänslan.
Det ligger säkert något i vad min polare konstaterade i lördags.
”Du kan ju inte sluta att äta förrän tallriken är tom. Ska du gå ner i vikt måste du äta mindre portioner och långsamt så att du hinner smälta maten”.
Så sant.