Karin Broos på Liljevalchs: ”Jag kan känna en hopplöshet vad gäller människan”

Ett illavarslande mörker sänker sig över badbryggan i Karin Broos nya målningar. Nu öppnar den hittills största utställningen med hennes verk, i tolv salar på Liljevalchs i Stockholm.

– Jag har verkligen en känsla av att vi är på väg mot avgrunden, säger konstnären.

Under hela läsningen av den nya konstboken "Karin Broos – ögonblick av liv" är det till den inledande dikten av nära vännen, poeten och akademiledamoten Jila Mossaed tankarna dras.

"Var rädd om din smärta", skriver Mossaed, och mot bakgrund av de tragedier som med några få års mellanrum drabbade konstnären för nära ett halvt sekel sedan, och all den stilla melankoli hennes målningar rymmer, känns de där uppmanande och samtidigt trösterika orden alldeles centrala för hennes berättelse.

Boken, som ges ut av Bonnier, får samtidigt fungera som katalog för den hittills största utställningen med verk av Broos, som på fredagen öppnar på Liljevalchs i Stockholm. 2015 visades ett 60-tal av hennes målningar på Waldemarsudde, nu är antalet verk det dubbla. Det handlar om tolv salar, och då är ändå inte rummet där dottern Sara Broos nya kortdokumentär om sin mamma inräknat.

Det är i detta nedsläckta rum Karin, maken Marc och Sara står när vi efter viss förvirring till slut hittar dem. De skrattar gott åt snuttar från gamla gryniga familjefilmer då barnen var små, men sedan blir de alla tysta. Till Pelle Osslers vackert knarrande musik kommer ett avsnitt som just behandlar de tunga åren 1978-1980, då Karin Broos förlorade sin syster, en mycket nära vän, och ett barn i samband med förlossningen.

– Alla människor lider ju på något vis av olika sorters förlust. Som man upplever mer eller mindre starkt. Den känslan kan dyka upp då och då. Ibland vet man inte varifrån den kommer, men ja, ibland vet man ju precis vad det är, säger Karin Broos en stund senare, under vandringen mellan de olika salarna.

Därför tyckte hon att utställningstiteln "Svart sol", som efter mycket grubblande var Liljevalchs-intendenten Isak Nilsons idé, passade så bra.

– Den bygger på psykoanalytikern Julia Kristevas idéer kring melankoli. Många tycker att mina målningar är väldigt melankoliska och hon beskriver melankoli som en känsla av förlust, som man bär med sig hela tiden men samtidigt inte riktigt kan sätta fingret på. Det melankolikern sörjer, det liknar hon vid en svart sol. Som är skinande och blänkande, men samtidigt helt kolsvart.

De äldsta verken i utställningen är från 2007 och 2008, då Karin Broos fick sitt nationella genombrott som konstnär. Sedan Waldemarsudde har hon gjort ett 40-tal nya målningar, varav drygt 30 finns med på Liljevalchs. Totalt handlar det alltså om över 120 målningar från de senaste 16 åren.

– Så det är enormt mycket. Jag tänkte... ja, jag blev alldeles skräckslagen först. "Jag kan ju aldrig fylla alla de här rummen." Men nu har vi ändå 17 målningar över, som inte fick plats, säger Broos och kastar ett förnöjt öga mot Isak Nilson.

Hon jobbar vanligtvis omkring fyra timmar om dagen.

– Då känner jag mig jättenöjd. När man blir äldre... man kan liksom inte koncentrera sig längre än så. Man blir trött mycket fortare. Det är faktiskt skillnad.

Nu går hon på överväxel. Intresset för den nya utställningen är enormt och Karin och Marc har bott i den lilla övernattningslägenheten de köpte 2015, tio minuters promenad bort, sedan förra måndagen.

– Totalt blir vi här i två veckor. Vi har aldrig varit i Stockholm så länge. Jag tänkte att vi skulle kunna få tid att titta på lite utställningar, men det har varit fullt upp varje dag. Så mycket media. De är förundrade här på Liljevalchs också, över intresset. Man blir helt slut. Men det får man inte vara, jag måste hålla ut.

Du är otroligt hemkär?

– Jo, men jag är kräfta vet du, det är man då. Nej, men jag har allt jag behöver hemma. Skog och vatten och ett stort hus med ateljé. Vad mer behöver man?

Någonting annat måste ni väl ändå ha hunnit med att göra under de här dagarna?

– Vi var och såg "Den stora skrivboken" i söndags. En jättefin uppsättning. Men det är det enda.

Vart hon än rör sig följer kungspudeln Dora med. För varje sal hittar hunden en ny vägg att krypa ihop intill. Dvärgpudeln Sally är en aning flängigare.

– De är så anpassningsbara. De är med mig överallt, i alla situationer. Det är så himla skönt att jag har kunnat ha med hundarna här också. Det är inte självklart. Det finns säkert många museer där det hade varit helt omöjligt. Men på vernissagen blir det lite trångt med allt folk. Då har den nya chefen här upplåtit sitt rum åt dem.

Hundarna, tills för något år sedan hade Karin Broos även hästar, är de enda som har tillträde till ateljén när hon jobbar.

– Djuren har betytt oerhört mycket för mig under hela mitt liv. Jag tror absolut inte på det där om att människan skulle vara kronan på verket. Det är en skam för vår civilisation hur vi behandlar djuren.

I ett av rummen är det hundar med på varje målning. Hon kallar det kort och gott för "hundrummet". Intill det har vi "sminkrummet" med målningar från serierna "Demondays" och "Inför festen".

– Jag har ingenting emot att man smyckar sig på olika sätt, men det har blivit en sådan enorm fokusering på det med åren. På 1970-talet tänkte man att det skulle växa fram en större medvetenhet men det vi upplever nu är ju snarare en total backlash. Tjejer som kanske bara är 13, 14 år som vill botoxa och operera sig. Det leder till så mycket lidande. Man mår inte bättre, för man blir aldrig nöjd. Har man gjort något så måste man fortsätta med nästa och nästa och nästa grej. Det är som med konsumtionen, det triggar igång något som är livsfarligt egentligen. För man blir ju beroende av de där kickarna.

Just ordet backlash förekommer ofta i ett samtal med Karin Broos.

– Det blev ju inte som man hade tänkt sig. När vi var unga hade vi en tro på framtiden, att allting bara skulle bli bättre. Nu har det bara tvärvänt. Allt detta som rör miljö och klimat, jag menar, det visste man ju för 50 år sedan. Man har haft konferens efter konferens men ingenting tycks egentligen ha hänt. Och så alla krig, all upprustning. Det känns så förlegat, som om det hör till en annan tid. Jag kan känna en hopplöshet vad gäller människan, jag har verkligen en känsla av att vi är på väg mot avgrunden. Så känns det, på så många plan. Det är som om människan inte har någon självbevarelsedrift. Man skulle önska att folk bara gick ut på gatorna och demonstrerade, sa ifrån mot all denna kortsiktighet.

Hur många barnbarn har ni?

– Ja, det är ju dem man tänker på. Fem stycken. För vår del, vi klarar oss väl, men deras framtid. Den vågar man ju nästan inte tänka på, då blir man som helt förlamad.

Flera nyare verk har ett mer dämpat uttryck, och det går igen i titlarna. "Före stormen", "Mot djupt vatten", "Nattvandrare" och "Vänner i mörkret" är ett par exempel.

– Ja, det har blivit mörkare med åren, för det är en mycket mörk tid. Det präglar mitt måleri jättemycket. Man blir påverkad av allt som händer. Hur man än gör så finns det med i bakhuvudet, medvetet eller omedvetet blir det att det på något vis speglar sig i målningarna. Många tycks tro att om man lever i en idyll på landet, att man skulle vara helt avskärmad och inte se det som händer. Jag tror istället att det blir ännu mer tydligt, kontrasterna blir så enormt mycket starkare när man bor så, och sedan öppnar tidningarna.

Med en naggande känsla av att artikeln kanske går mot ett väl pessimistiskt håll når vi ett par rum som inbjuder till mer lättsamhet. Möjligen, åtminstone.

– Åh, jag ville bara hem, hem, hem, utbrister Karin Broos apropå målningarna "Katternas katedral" och "Hundarnas gata", där motiven är hämtade från Istanbul.

– Vi åkte dit en jul. Dels fick vi någon influensa så det blev förknippat med så mycket negativt. Men sedan var det så jobbigt att inte kunna gå runt och titta i affärer utan att bli indragen av försäljare. Jag har så svårt för sånt. Så jag gick helst runt på gatorna. Det roliga med Istanbul är ju att där finns så mycket katter och hundar. Det var behållningen för mig.

Men visst finns det även ett tydligt ljus Karin Broos vill fånga, rentav spara, med sina målningar. Som i "Sagostund" från 2021, där en mor och hennes barn syns hålla om varandra i ett småbarnslivsstökigt kök.

– Jag tänker verkligen aldrig på att det är mina döttrar eller barnbarn i bilderna. Och de tänker nog aldrig heller på det så. De är som metaforer för andra saker som jag är ute efter. Olika stämningar, sinnestillstånd. Många målningar fångar ögonblick som man kanske inte tänker på så mycket där och då, men som är själva livet, egentligen. Det är det jag vill fästa blicken på, att man kanske stannar upp och tänker mer på de där stunderna.

– För vad är det som är värt något i livet, vad är det som man inte vill gå miste om? Jag tänker att det är just de ögonblicken.

Utställningen "Svart sol" visas på Liljevalchs till och med den 27 augusti.