När vi skulle buda på det som nu är vårt hus ringde jag (till min huvudskakande och skrattsuckande sambos förtret) runt till folk som redan stod skrivna på gatan för att känna av stämningen lite.
Att lägga hundratusentals kronor på ett hus utan att känna till grannskapet kändes som världens läskigaste grej. Katastroftankarna svischade förbi, en efter en, i mitt huvud. Jag såg framför mig hur jag skulle behöva undvika att visa mig på gatan vissa tider för att slippa möta arga grannars blickar och att alla andra skulle se ner på oss för att vi inte fattar ett dyft av hur man tar hand om ett hus.
Så när jag gjorde min lilla detektivtelefonrunda innan första budet lades var jag redigt nervös, men de två som svarade välkomnade oss glatt och beskrev gatan som rena villaidyllen. Det var nästan så att det lät för bra för att vara sant, så skepsisen fanns kvar.
Tills vi, efter att ha hejat glatt dagligen i ett par månader, fick ett sms från grannarna tvärs över gatan. Jag fnissade ljudligt när jag läste det och insåg att det var omöjligt att inte klicka med dem. Och här är vi nu! Nu äter vi middag ihop då och då och planerar en gemensam bod med verktyg och maskiner.
(Dessutom bor vi bredvid ett par med tålamod av guld. Hittills har de stått ut med alla våra frågor om allt ifrån trädgård till fjärrvärme, och vi hoppas att de står ut ett par år till – trots att vår trädgård ser ut som en krigszon jämfört med deras Nangijala!)