När P3-dokumentären “Terrordådet på Drottninggatan” som släpptes i dagarna börjar spelas upp i hörlurarna, tänker jag att det är konstigt det där med minnen.
För jag minns ju den där dagen, men kan inte riktigt sätta datumet mer precist än att det var vår och att det fanns helt färska killingar i den lilla djurparken jag gick förbi ungefär när det hände.
Terrordådet minns jag, kan nog hyggligt redogöra för turerna, minns bilder som kommer att hänga med resten av livet. Men jag kände ingen som var drabbad och kände inte heller någon som kände någon som var drabbad, så jag hade nog en viss känslomässig distans.
Tills det allra första larmsamtalet spelades upp i dokumentären. En nästan hysterisk kvinna som ropar att något händer på Drottninggatan och att de måste ”skicka dit alla”. Min reaktion blir helt fysiskt. Rena rama adrenalinpåslaget. Omedelbara knottror på armarna i värmen ute.
Sen intervjuas läkaren Pernilla Wall från Hammarö, som tog hand om en svårt skadad kvinna och själv var nära att bli påkörd av terroristen – och som berättat om detta bland annat i VF flera gånger.
Jag, fortfarande med knottror och viss fuktighet i ögonen, kan ändå inte låta bli att frusta till av skratt mitt i alltihopa.
”Shit pommes frites”, utbrister hon när hon ska beskriva dramat.
Så nu kommer jag förstås även minnas det.