"Jag går ut en sväng för jag mår inte bra”.
Peter Ljunglöfs sista ord ekar fortfarande i Anitas huvud. Fem månader har gått sedan hon fann sin man i ett av uthusen.
Där hade han stängt om sig – och tagit sitt liv.
Anita Ljunglöf låser dörren bakom oss. Den tvååriga svartvita katten Doris stirrar nyfiket innan hon fortsätter inspektera VF:s utsända. Fotografens kamera fångar hennes intresse lite extra.
– Det kan komma folk här ibland som bara kliver in, och då kanske hon smiter, säger Anita.
Dottern Amanda berättar att katten var hennes pappas ögonsten.
– Jag hade tjatat jättelänge om att jag ville ha en katt, men han hade bara sagt att det kommer inte in någon katt här. ”Om det gör det så slänger jag ut den.” Men jag och mamma sade till slut att vi skiter i vad han säger, och när vi kom hem med Doris så fäste han sig vid henne direkt.
Kärlek vid första ögonkastet, konstaterar Anita och Amanda fortsätter:
– Sedan har de två hängt ihop. Och när han varit ute och klippt gräs så har han tagit med henne ut i buren och ställt henne på en stubbe här så att hon skulle kunna titta på honom. Hon har varit med överallt.
Vi skrattar lite och ler åt minnena. Men Anita blir allvarlig.
– Ja, jag har sagt det till katten att tänk om du kunde prata. Då kanske du kunde berätta om han hade sagt något till dig...
Paret träffades på det som var Jonte, på juldagen 1997. Anita får leta upp Peters vigselring för att komma ihåg alla datum, men 1998 flyttade hon in hos Peter, året efter gifte de sig och i mitten på juni år 2000 föddes Amanda som blev parets enda gemensamma barn.
Och Peter, som varit engagerad inom Hagforsfotbollen tidigare, följde i Amandas fotspår genom föreningslivet, de sista åren inom innebandyn.
– Ja, han har varit med mig hela livet, och även i fotbollen. Jag spelade fotboll från det att jag var 5-6 år kanske? Jag slutade med det för några år sedan, men han fortsatte. Och han var egentligen inte jätteengagerad inom innebandyn först, han var med lite på sidan och tränare när jag var yngre. Men han hade inte några större uppdrag, det blev under de senare åren, säger hon.
Både sportchef och ordförande
När den allsvenska säsongen drog igång i höstas var Peter Ljunglöf både ordförande och en slags sportchef i Hagfors IF Uddeholm, som sedermera kom att åka ur serien.
– Han lade ned sin själ i allt, hela sin själ! Han pratade mycket om att han måste jaga spelare när vi var i allsvenskan, för vi åkte ju ur nu. Vi förlorade varje match utom en och det tror jag tog lite hårt på honom. Han kände säkert att han måste göra något för att vi inte skulle åka ut.
– Ja, han betydde väldigt mycket för andra människor, säger Anita och syftar bland annat på hur han ställde upp för spelarna i innebandylaget.
– Jag är nästan lite stygg som säger så, men han brydde sig nästan mer om dem än om mig och Amanda. Innebandyn var helig.
I helgen är det fem månader sedan Peter stack in huvudet i sovrummet och sade att han skulle gå ut en sväng. Anita klev upp ur sängen strax därefter med en märklig känsla i kroppen.
– Jag hade hört just den frasen i alla år. Han hade problem med blodtrycket, ständig huvudvärk och värk i kroppen. Så jag reagerade inte, jag sade bara att han kunde göra det.
”Ringde och ringde”
Men det sedvanliga kaffet var inte kokat. Och han som oftast svarade när Anita ringer gjorde inte det den här gången. Så hon började leta och fick hjälp av Amanda som befann sig hos pojkvännen Jakob i Finspång.
– Vi ringde och ringde, säger hon.
Peter var inte på innebandykansliet, och när Anita fick hem sin syster påtalade hon att det var spår i snön ut till uthusen.
– Jag trodde det var älgspår, men det sade hon att det inte var. Hon sade att det var spår in till ”boa”, men att det inte var några som gick ut därifrån. Hon har sagt att hon kan inte förstå hur jag hann få på mig kläderna, men jag bara sprang ut och hann tyvärr före henne. Och den synen kommer jag alltid ha med mig...
För Amanda blev det en lång bilresa de fyra timmarna hem. I hjärnan rullade så många frågor. Den kanske viktigaste – frågan ”varför?” – kommer ingen av dem få svar på. Men aningarna finns när pusslet börjar läggas.
Peter hade blivit av med ett jobb han verkligen hade sett fram emot att börja på, han hade sin ständiga värk och blev av med körkortet tidigare under hösten efter en sorts black out bakom ratten. Och det var inte första gången.
– Det led han väldigt mycket av. Det blev ju jag som fick skjutsa honom överallt och han kände nog att det var jobbigt, säger Anita.
– Han tyckte att han var till belastning. Han sade det ibland att han bara kände sig i vägen, tillägger Amanda.
Bad han om hjälp annars?
– Nej, aldrig. Man fick aldrig hjälpa honom.
– Nej, det var han som lagade mat och fixade så att det kom ut på Facebook, det tyckte han var väldigt roligt och han lade ut bilder även sista kvällen vi fick tillsammans. Och det är klart att man tänker... har han planerat det här? Och hur kunde han då vara så lugn? För han var precis som vanligt. Och man bara bollar de här frågorna fram och tillbaka, men får aldrig några svar. Vi kommer aldrig få svar, säger Anita.
Trivdes på altanen
Vi sitter i soffgruppen på den inglasade altanen, Peters favoritrum i huset. Det smäller till på andra sidan rummet, det är Doris som på sitt kattlika sätt snubblat sig ur en av de många flyttlådorna som står uppradade. Anita har fått lägenhet i centrum, en flytt som hon planerat tillsammans med Peter under en tid.
– Vi har pratat och pratat på att flytta till lägenhet, men det blev aldrig av. Så nu får jag göra det själv.
Hon brister ut i gråt. Hon konstaterar att hon nog aldrig riktigt har hunnit bearbeta det som har hänt och ser flytten som både något av en nystart och ett sätt att få börja sörja.
– Det värsta här, och som gör det så svårt att vara kvar, är ju att jag ser de här uthusen...
Hon har ingen möjlighet att bo kvar, säger hon.
– Det är en stor gräsmatta som måste skötas, och huset... jag kan inget här för Peter skötte allt. Och det är så tyst här när jag kommer hem från jobbet. På kvällarna hade han alltid fixat med något, han var alltid mån om oss, det var han. Och det sade han också många gånger, att ”ni är det bästa jag har”.
Amanda instämmer:
– Ja, han kunde skicka sms emellanåt och bara skriva det.
Livet kommer inte bli detsamma utan Peter. Så mycket vet de.
– Varje dag är tuff, säger Anita.
– Men en får ju försöka att gå vidare. Och man får försöka se det som att han har ingen smärta nu, eller vad det var som plågade honom. Han har det bättre nu. Det är så man får tänka.