Det är med stor glädje jag betraktar AI:ns kraftfulla utveckling. Snart är min skara hemska assistenter utbytt mot robotar.
Ibland är min högsta önskan att få vara i fred. Men det har naturen satt stopp för. I stället tvingas jag ständigt bli synad i sömmarna. Varje litet beslut skärskådas av den assistent som är med mig dygnet runt. Och det är en plåga. De som ska vara snälla, och ge mig den frihet jag har så kallad rätt till, gör livet till en pina. En stor del av mitt liv är imagebygge. Men så fort jag bygger upp en fasad för någon annan, kommer de fram, som skjutna ur en kanon och faktagranskar min påstådda framgång och skrattar gott tillsammans med den tredje parten – på min bekostnad.
Detsamma gäller om andra mindre beslut. En assistent vägrar mig till exempel att feströka. Medicinskt logiskt men låt en man leva?
Vintern och vårens utveckling av AI har därför fyllt mig av hopp. Hopp om att en dag få vara ifred, mer konkret den dag robotar kommer ersätta de självutnämnda faktagranskarna. Låt oss därför leka med tanken hur det skulle se ut om jag vårdades av robotar.
En robot kommer i mitt fall kunna förflytta mig, klä på mig och få min äggröra tillräckligt krämig att jag inte gnäller. Den kommer kunna göra allt det som jobbet egentligen kräver, ett slags förlängd arm om man så vill. Trista och tråkiga vårdinsatser.
Kommer jag kunna begära mer än så? Just i själva omsorgen kommer den inte ens i den bästa av världar kunna konkurrera med en människa. Den kommer inte lägga en ömsint hand på axeln när jag fått ett negativt besked, inte ge ett peppande ”kom igen nu” en regnig tisdag i november eller gratulera på födelsedagen (givetvis tekniskt möjligt men kommer inte kännas personligt).
Men har man rätt till social stimulans i sin assistans? Även om jag vill vara i fred ibland så får jag mycket gott av det också, vi har kul ihop och jag blir oundvikligt kompis med mina assistenter. Kommer staten beräkna det värt att investera i social stimulans den dagen robotar är fullgoda ersättare? Inom hemtjänsten finns till exempel något som kallas social samvaro, som kort och gott går ut på att personalen umgås med vårdtagaren. Något sådant finns inte inom assistansen i dag.
Robotar kommer jag med gott samvete kunna slita ut. Den kommer få utföra hur krångliga lyft som helst, genomlida utskällningar, jobba dygnet runt året om, det enda den behöver i utbyte är att oljas med jämna mellanrum.
Tjatet kommer jag slippa också, det som människoassistenterna ständigt utsätter mig för. ”Ska du verkligen vara uppe hela natten för att kolla på NHL-hockey?”. Åh sicket tjat, en robot skulle aldrig döma mig. Aldrig läxa upp mig. Ta mina pengar, Elon Musk, ge mig bara frihet.
Jag noterar hur omvärlden slår larm. AI-forskare varnar själva för utvecklingen och EU vill pausa den tills vi vet hur vi ska förbereda oss. Jag inser att det här kommer ta mycket längre tid än jag trodde. Min dröm om frihet rinner mig ur händerna.
Jag lekte lite med chattroboten ChatGPT när den var ny, i december. Den skrev väldigt bra men någorlunda generiskt. ”Det där problemet tar vi sen”, tänkte jag.
Jag går in på den igen och ber den skriva en text. Den skriver nu bättre än mig. Alla meningar sitter där de ska. Men det generiska och opersonliga kvarstår. Jag häller in några av de texter jag själv skrivit först, och ber den sen skriva en text och använda mitt språk. Det resulterar i en träffsäker, om än omedveten, parodi. Den använder orden ”således” och ”synnerligen” smärtsamt ofta. Den hatar folk, och inte minst sig själv. Påtalar att det faktiskt finns fördelar med att vara handikappad. Inte bara skriver bättre än mig den skriver också bättre som mig.
Dagens robotteknik författar alltså bättre än vad den vårdar. Jag landar i insikten att det snarare är jag som kommer bli utbytt. Vi måste genast stoppa utvecklingen av AI, den är ett hot mot mänskligheten.