Tiotusentals ton oanvända kläder på tippen – vem ska vi skylla det på? En enskild konsument eller på ett helsjukt system?
Emelie i Göteborg köper fem till tio nya klädesplagg i månaden, berättar hon för SVT Nyheter Väst. Det mesta köper hon i nätbutiker.
– Det är så smidigt för mig som konsument, jag kan ligga i min tv-soffa och bara klicka hem, säger hon. Klick, klick, klick.
Det är så smidigt att Emelie passar på att klicka hem lite fler storlekar och flera olika färger av samma modeller också. Det hon inte vill ha, skickar hon tillbaka. Större utbud än i fysisk butik, billigare, ofta fler betalningsalternativ och till på köpet smidigare.
Gratis frakt, ända hem till dörren i de flesta lite större kommuner, och gratis retur, med hämtning ända hemifrån dörren i de flesta lite större kommuner, gör det superenkelt!
Inte så jäkla konstigt att centrumhandeln dör sotdöden med det här sättet att konsumera!
Emelie har egentligen bara ett problem med hemklickandet av kläder. Företagen har börjat blocka henne. Modeföretaget Nelly förbjuder henne att beställa från dem eftersom hon på ett år skickat tillbaka … 92 procent av alla varor hon beställt!
Behåller hon fem plagg per månad, ja då handlar det alltså om närmare 50 plagg som beställts men returnerats?!
Det gör Emelie till något av en extrem nätkonsument, men hon är uppenbarligen inte ensam. En annan av de stora jättarna inom e-handeln, Boozt, har enligt egen utsago blockat över 40 000 svenska kunder från att handla mer hos dem, på grund av för hög returfrekvens.
Emelie är upprörd:
– Först fattade jag ingenting. Sen kändes det som att jag hade gjort någonting fel.
Det var en känsla ungefär hela internet tyckte var rimlig när nyheten blev viral i sociala medier. ”Blåsta Emelie”, var vi många som tyckte. Till och med människor som inte tror på klimatförändringarna kunde falla in i kören av kritiker, för detta var ju bara korkat. Emelie fick ensam ta smällen för ett betydligt större problem.
Minst vart tredje plagg som beställts via en nätsida skickas tillbaka, visar SVT Nyheters enkät till nio klädjättar som bara fem svarade på. Visst undrar man hur omfattande returer har resten?
SVT noterar att ”returerna är kostsamma för klimatet i form av transportutsläpp och ökad plastanvändning för förpackningarna.”
Ja, och av den ytterligare lilla detaljen att klädjättarna i bisarrt hög utsträckning kasserar kläderna som skickas i retur.
Du köper ett par byxor i tre olika storlekar och två olika färger och väljer att behålla ett par – och de fem du skickar tillbaka antingen eldas upp eller hamnar på en soptipp i ett utvecklingsland eftersom det enligt företagen är billigare (??!) att kassera kläderna än låta personal inspektera, packa om och skicka ut till en ny kund (som i och för sig också lär skicka tillbaka mer än hälften av plaggen som beställts …).
Men visst, låt oss i stället peka finger mot Emelie! Dumma Emelie och alla hennes byxor! Som om det är hennes fel att de oanvända kläderna hon skickar tillbaka hamnar på tippen.
Fast ett finger kanske företagen förtjänar som möjliggör detta helt galna slöseri med jordens resurser? Som producerar kläder så billiga att du köper mer än du använder och så billiga att bara hanteringen gör t-shirten vettigare att bränna upp än sälja igen?
Kanske regeringen också bör få en släng med sleven? I höstas beslutade de, som ett av sina första regeringsbeslut, dubbla skatten på reparationer av cyklar, kläder och elektronik. Så självklart som ett tjuvnyp på Miljöpartiet som i regeringsställning drev igenom en sänkning av samma skatt för att göra det lite mer prisvärt att laga trasiga prylar och kläder i stället för att slänga eller köpa nytt.
I promemorian om lagändringen medger man att det förstås lär få som konsekvens att färre saker repareras och i stället slängs och att det i sin tur betyder att mer råvaror och energi tas i anspråk, att utsläppen av miljöskadliga ämnen ökar och mängden avfall likaså. Men ”samtidigt är det ofta relativt enkelt och billigt att köpa en ny vara jämfört med att reparera … ”. Ah, men okej då!
Så när näringsminister Ebba Busch (KD) på plats i Bryssel tidigare i veckan, när EU:s medlemsländer skulle rösta om att förbjuda klädföretagen att förstöra returnerade och osålda klädesplagg, till svenska medier mena att ”om det här går i mål blir den nya normen att sätta stopp för slit- och slängkulturen”, ja då låter det ju … lite självgott hycklande ändå.
Och då inte bara för att hon sitter i en regering som, enbart för att trycka till ett parti, till och med avvecklat ekonomiska incitament att sätta stopp för ”slit- och slängkulturen”, utan för att Sverige även uppfattas ha försökt stoppa lagförslaget. Branschorganisationen Svenskt Handel, för att inte tala om svenska klädjätten H&M som inte ens vågar berätta hur mycket kläder de förstör varje år, vill nämligen inte se förbudet genomdrivas.
Klart de inte vill. Att inte få förstöra klimatet kostar ju pengar.