Lyckas man från politiskt håll definiera alla frågor som ”säkerhetspolitiska”, kan man sedan avfärda alla kritiker med att de nog inte tar hot mot Sverige på allvar och är en säkerhetsrisk. Det skriver Hans Lödén vid Karlstads universitet, med anledning av turerna kring regeringsbeslutet att mer än halvera mandatperioden för landets universitetsstyrelser.
Regeringens plötsliga beslut att mer än halvera mandatperioden för landets universitetsstyrelser har mötts av kritik och misstänksamhet. Varken kritiken eller misstänksamheten har minskat då utbildningsminister Mats Persson (L) och finansminister Elisabeth Svantesson (M) ger helt olika svar på varför denna drastiska förändring genomförs.
Båda anger det försämrade säkerhetspolitiska läget men sedan spretar det. Hos Persson handlar det ena dagen om att höja den säkerhetspolitiska medvetenheten och kompetensen, nästa att försvara den akademiska friheten. Hos Svantesson tycks det handla om att förhindra att ”fel” personer sitter i styrelserna.
Perssons förklaringar är inte övertygande. De mål han nämner uppnås enklare och mer precist med de regleringsbrev regeringen använder för att styra myndigheter. Ett sådant kan dessutom kompletteras med uppdrag till säkerhetsansvariga myndigheter som Säpo och Must att utbilda universitetsstyrelser om de hot som föreligger. Svantessons yttrande antyder det många fruktar: Regeringen vill handplocka passande personer att leda universiteten.
Oavsett förklaringarna bör vi se det uppenbara: Regeringen försöker säkerhetisera ett nytt politikområde. Det otympliga ”säkerhetisera” är ett försök att översätta engelskans ”securitization”. Ordet, som länge använts i finansvärlden om säkring av värdepapper, togs för 30 år sedan upp av forskare inom internationella relationer men med annan innebörd. Nu syftar det på politiska försök att definiera olika frågor som, just, säkerhetspolitiska.
Lyckas man ”säkerhetisera” en fråga eller ett politikområde är mycket vunnet. Den som har invändningar kan då misstänkas eller beskyllas för både det ena och det andra: Du tar inte hoten mot Sverige på allvar. Du verkar opålitlig. Du kanske sympatiserar med Ryssland eller Kina? Du är nog en säkerhetsrisk.
Den senaste tidens avslöjanden om svenska universitets naiva samarbete med kinesiska forskare som har kopplingar in i diktaturens militärapparat visar att säkerhetsmedvetandet behöver höjas.
Men när säkerhetspolitiska argument används för att ändra förutsättningar för en viktig institution som universitetens styrelser finns det anledning till vaksamhet. Detta gäller inte minst då regeringen själv sprider vitt skilda förklaringar till vad förändringen syftar till och det dessutom finns betydligt enklare och mindre ingripande åtgärder för att öka säkerhetsmedvetandet.
Hans Lödén
Professor em i statsvetenskap