En fotbollssäsong rör sig mot sitt slut, medan en annan precis har tagit vid. Den ena har varit galen, den andra hoppas jag ska rulla på i ett mer normalt tempo.
Det blev ingen ligatitel för Arsenal, inte i år heller. Jag sällade mig snabbt till den skara som aldrig riktigt såg det som realistiskt, även om det var några medryckande sena avgöranden tidigare i vinter, det tål att erkännas. Det känns gôtt att få följa en process som ser ut att leda någonstans, hur ligans yngsta lag har bjudit på en stundtals bländande fotboll och faktiskt rent av utmanat Man City, alla oljemiljarder till trots.
På onsdagskvällen har jag och frugan nått halvvägs på den ledarutbildning vi tragglar oss igenom det här halvåret. Här pratas det mycket om lång sikt, hur vi får ungdomarna att hänga i och fortsätta med fotbollen. Och det gläder mig lite ur det perspektivet att mitt absoluta favoritlag valt att följa den stig man gav sig in på i samband med att man anställde Arteta, min tvilling, har jag fått höra. Fotbollsvärlden är mycket, men särskilt framåtblickande är den knappast.
Det ska däremot vi vara. Samtidigt som vi på kort sikt också ska hålla 40 11-12-åringar nöjda och glada. Det är en utmaning, men vad vore livet utan utmaningar? Fråga bara en Chelsea-supporter, eller för all del en Tottenham-anhängare.