På skärmen framför mitt gamla jobbskrivbord hade jag länge en post-it-lapp med Zlatans dåvarande lön (för fotbollsklubben Paris Saint-Germain) för sitt bollsparkande.
Jag hade räknat ut den per dag, timme och sekund. Det var inte året han tjänade som allra mest, så minns jag rätt var det runt fyra kronor i sekunden, varje sekund under varje minut under varje timme under varje dag i 365 dagar …
Som mest tjänade han, bara i lön från fotbollsklubben och inte medräknat all reklam, runt 218 miljoner i årslön – eller knappt sju kronor sekunden. Försörjningsstödet för en person i en månad tjänade Zlatan in på tio minuter.
Snacka om att Zlatans barn valde rätt föräldrar!
Jämte post-it-lappen satt ett tidningsklipp hur Helsingborgs-Dagblad från i mitten av december samma år där det berättades att några Skånekommuner, som vanligen betalade ut socialbidraget den 27:e i varje månad, hade bestämt sig för att inte göra något undantag för december.
Ett par tusen hushåll, många av dem barnfamiljer, skulle alltså inte få några pengar före julhelgen.
Samordnaren av försörjningsstödet i en av kommunerna säger enligt klippet till tidningen att ”Vi har beslutat att vi alltid ska betala ut den 27. Och vi ser ingen anledning till att vi ska betala ut pengar före jul. Tvärtom är det ju många som har försörjningsstöd som har svårt att hushålla med sina pengar. Det blir svårare att få pengarna att räcka till om man får dem före jul.”
”Många som har försörjningsstöd har svårt att hushålla med sina pengar.”
Just, för det är hushållningen det är fel på, inte att det är för lite pengar att hushålla med.
Jag sparade klippet länge för att påminna mig själv, även om en sån påminnelse egentligen inte behövs, om att inte bli en empatistörd jävel bara för att jag i dag har pengar kvar på lönekontot två dagar före lön.
Att inte bli en sån där person som ser på fattiga människor som barn i behov av en förmyndare. Nån som förnumstigt vill förklara för den ensamstående mamman som jobbar deltid inom hemtjänsten på delade turer att hon borde koka havregrynsgröt i stället för att nån gång i månaden köpa fryspizza eftersom pengarna räcker längre då.
Det känns nämligen emellanåt som att det finns fler såna än det finns människor som tycker att alla barn har rätt att äta sig mätta till middag varje dag – och att de faktiskt har rätt att slippa vara hungriga även om mamma inte får det att gå ihop den här månaden.
Ledarkrönikören Lena Andersson ondgjorde sig över föräldrar som inte förmår hålla sina barn med mat. Går barn hungriga i Sverige är det föräldrarnas fel, skriver hon på Svenska Dagbladets mörkblåa ledarsida. Vad är det för fel på havregrynsgröt och rotsaker, undrar hon i en ordentligt debatterad text i helgen.
Om de fattiga barnfamiljerna bara avhöll sig ifrån fryspizza och halvfabrikat skulle ingen nånsin behöva gå hungrig. ”Det är inte regeringens ansvar att lära vuxna människor koka ris”.
Många, många är de som kommenterat krönikan. Inte bara det anonyma troll som på nätet skrek ut ett ”Pengarna räcker om du bara gav fan i bag in boxen och mentholciggen”.
Även DN:s Susanne Nyström, som syrligt beskriver hur kompensation till villaägare och bilkörare, ”så att de inte påverkas ens på marginalen av höjda el- och bensinpriser”, beskrivits ”närmast som en rättighet” under det senaste året.
Eller Lotta Ilona Häyrynen som i Arbetet beskriver den fattiga vardagen som ”ett mentalt fängelse. Ett livspussel välbemedlade har råd att betala sig ur” – och Aftonbladets Irena Požar som konstaterar att ”det går knappt att bemöta en text så ohederlig och sårande mot dem som redan kvävs av dåligt samvete med annat än: du vet inte vad det kostar att vara fattig.”
Det är många om berättar rätt hjärtskärande exempel ur den egna barndomen, om fattiga och ledsna mammor och barn som låtsades att allt var bra. Ännu fler ondgör sig över magra och förnumstiga matråd till växande barn och jämför med medelklassen som inte ens orkar pallra sig till hämtmatstället själva utan låter ett underbetalt matbud leverera.
Själv blir jag inte ens arg. Jag fastnar helt vid skammandet. För det är i grund och botten bara det hon håller på med, Lena Andersson. Hon vill bara få fattiga föräldrar, fattiga mammor, att skämmas över sitt misslyckade liv. Som att hon inte fattar att de redan gör det.