Hur mitt liv hade sett ut om inte min mamma hade fått en del av skattekakan när jag var liten kan jag förstås inte veta. Men min känsla är att jag hade kostat det här landet väldigt mycket mer än vad jag gör i dag.
På Twitter har stämningen varit en aning uppjagad de senaste dagarna, efter att SvD:s Lena Andersson skrev rubriken ”hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Det hatas på arbetarklassen och på ”oansvariga föräldrar” (man skiljer uppenbarligen inte på de som trots slit inte får månaderna att gå ihop och de som faktiskt inte prioriterar sina barn) som bara ”borde ta sitt ansvar i stället för att låta resten av samhället göra det”.
Att man ska ta ansvar för sina barn om man har valt att skaffa dem är jag helt med på. Jag tycker inte heller att man ska skaffa fler barn än vad man har råd med. Men livet förändras och saker händer. Skilsmässa, sjukdom, varsel – inflation, krig, pandemi. Och då står man kanske plötsligt där i fattigdomsträsket och blir uppmanad av Lena Andersson att väga upp ris- och havregrynsgrötportioner och baka bröd på jäst, mjöl och vatten.
Efter de senaste tre åren är jag rakt av chockad över att fler inte kan inse det. Nu borde väl även bidragshatarna förstå att livsplaner kan gå i kras allt eftersom livet pågår? De verkar i alla fall gladeligen ta emot pengar för deras jacuzzis och golvvärme.
Dessutom: Oavsett om den trasiga ekonomin beror på kriser eller på föräldrar som egentligen inte borde få ha vårdnad om ett barn är det just barnen som blir lidande om golvvärmearmén inte kan tänka sig att släppa ifrån sig några ynka ören.
***
Min mamma blev ensam med mig och min syster när jag var sex år. Skilsmässan med min pappa tog hon sig igenom redan när jag var tre, men från att jag var sex blev hon ensamt ekonomiskt ansvarig för oss – på en sjukpensionärs inkomst.
Allt vi åt och hade på oss betalades alltså med skattepengar – sjukpension, bostadsbidrag och barnbidrag – så jag kan tänka mig att det fanns en och annan kritisk medelklassriddare som tittade snett på oss. ”Varför skaffade hon två barn om hon inte kan försörja dem själv”-tanken gick nog genom flera huvuden vi gick förbi. Och visst kan jag förstå att det stack i ögonen på den som jobbade och slet för att min mamma ”bara kunde gå hemma” – men att jag och min syster fick en någorlunda dräglig barndom har gynnat dem också.
Vi båda gjorde bra ifrån oss i skolan, höll oss på samhällets ”rätta väg” och började jobba heltid direkt efter studenten. Vi har därmed betalat skatt i minst tio år var och snart har vi betalat tillbaka de pengar som vår mamma fick under tiden vi behövde bli försörjda. Lägg då till att vi förhoppningsvis kommer jobba i minst 30 år till och fortsätta bidra till skattekassan. Rena investeringen för Svea rike!
Men det verkar aldrig bidragshatarna tänka på och inte hjälper det att säga det heller. För i bidragsdebatten bryr de sig inte om barnen eller deras framtid. Det enda som spelar roll är att de ”lata fattiga” ska äta sopor och klä sig i trasor så länge de inte ”bidrar till samhället” lika mycket som den snorrika supershopparen som dagligen bränner sönder planeten med sin SUV.