De är ständigt redo att lyfta för att ge vård. Under en dag fick VF följa personalen på Svensk luftambulans i Karlstad.
– Vi bidrar med spetskompetens, säger Fredrik Helliksson, narkosläkare och medicinskt ledningsansvarig på Värmlandsavdelningen.
De åker ut på mellan 1 500 och 2 000 larm om året. Personalen på Svensk luftambulans i Värmland gör livsavgörande insatser dygnet runt. Som transportmedel använder de sin helikopter som är stationerad på deras bas på Karlstad flygplats.
– Snittiden från att larmet går till att helikoptern lyfter är åtta minuter. Då räknar jag även med de gånger medarbetarna väcks mitt i natten, säger Henric Thorsell, baschef på Värmlandsstationen.
Värderar SOS-larm
Svensk luftambulans är ett kommunalförbund som ägs av sex nationella regioner där Värmland är en av dem. Syftet är att vara ett komplement till ambulanspersonalen på marken. Av helikopterverksamhetens uppdrag är åttio procent är så kallade primäruppdrag där någon händelse har inträffat akut. Resten är sekundäruppdrag som betyder att en patient flyttas från en vårdinrättning till en annan, till exempel från Torsby sjukhus till Centralsjukhuset i Karlstad eller från Karlstad till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Våra uppdrag är väldigt konkreta, säger Henric Thorsell.
Då är själva utryckningsproceduren mer komplex. Om SOS alarm bedömer att en luftambulans behövs ringer SOS-operatören ett samtal till personalen och berättar vad som har hänt. Utifrån denna information ska luftambulansens team avgöra om de ska åka ut.
– Då har vi ett snabbt möte där vi tar ställning till vad vi vet om larmet och diskuterar om vi ska åka ut på det. Informationen som vi får från SOS alarm kan vara alltifrån väldigt knapphändig till väldigt utförligt. Ibland kan vi direkt avgöra att det handlar om lindriga skador och då åker vi inte, säger Fredrik Helliksson.
Intensivvård möjlig
På den värmländska stationen jobbar totalt 27 medarbetare i olika omgångar. På varje skift finns en pilot, en sjuksköterska och en läkare samt tekniker som sköter om helikoptern när den står på marken. Samtliga utom teknikern deltar på mötet där personalen avgör om de ska rycka ut.
– Vi startar fler gånger än vi faktiskt behöver ingripa. Vi har ständig kontakt med ambulanspersonalen på marken och oftast är de på platsen före oss. Om de meddelar att de har situationen under kontroll så får vi vända. Av de larm vi åker på träffar vi mellan 500 och 600 patienter per år, säger Fredrik Helliksson.
När så sker blir helikopterverksamheten ett perfekt komplement till vägambulanserna som oftast är först på olycksplatsen. I helikoptern finns nämligen intensivvårdsutrustning som vägambulanserna saknar.
Det betyder att en patient kan få intensivvård snabbare än om den lastas i ambulansen och förs till ett närliggande sjukhus.
– Det kan handla om en timmes skillnad och det kan så klart vara avgörande för om en patient överlever eller inte, säger Fredrik Helliksson.
Det kan handla om en timmes skillnad och det kan så klart vara avgörande för om en patient överlever eller inte.
Egen säkerhet främst
De gånger helikoptern är före vägambulansen brukar det handla om en insats i oländig terräng.
– Vi har fördelen att vi inte behöver en stor yta för att landa. Fordonet är 13 meter långt och det räcker att det är fritt dubbla längden för att vi ska kunna gå ned. Om det är tajt går det att balansera på en av helikopterns medar eller att läkaren hoppar ned strax ovanför marken, säger pilot Jonas Wiberg.
Fredrik Helliksson berättar om ett av de tillfällen när luftambulansens insats var helt avgörande.
– Vi fick ett larm om en man som fallit ihop i ett längdskidspår söder om Sunne. Eftersom terrängen var svårframkomlig kom vi fram före ambulansen. Det visade sig att mannen fått ett hjärtstopp och vi räddade livet på honom genom att defibrillera tidigt.
Vädret spelar stor roll för helikopterverksamheten och det är pilotens uppgift att även agera stationsmeteorolog.
– Vår säkerhet går alltid först och det är alltid en avvägning om vädret är dåligt. Det är jag som har sista ordet om vi ska åka eller inte. Det händer att vi åker i väg och får vända efter ett tag för att förhållandena är för farliga. Känslan att inte komma fram till en patient är förskräcklig, men vi kan inte ta några risker, säger Jonas Wiberg.
Allt och inget
När VF är på plats får teamet ett larm klockan 10.04. Det handlar om en medvetslös person i Karlstads centrum. Personalen är redo att ge sig av i sin vägambulans. Den används ibland i stället för helikoptern när det till exempel, som i detta fall, avståndet är kort och det inte finns någon bra plats att landa på.
Men snabbt kommer beskedet att personen i centrum har vaknat efter att troligtvis ha svimmat.
– Eftersom ambulanspersonalen från Centralsjukhuset har koll på läget behöver vi inte åka ut, säger baschef Henric Thorsell.
Resten av dagen kommer inga larm alls. Så här ser arbetspassen ut ibland, och ibland inte.
– Det här jobbet kan skilja sig oerhört mycket åt mellan skiften. Vissa gånger händer ingenting. Andra dagar är du i gång från morgon till kväll och får inte äta lunch förrän klockan 22.00, säger Henric Thorsell och fortsätter:
– Det kan bli långtråkigt ibland, men eftersom vi aldrig vet tiden för nästa utryckning gäller det att jobba förberedande med att äta, fixa toabesök och sova. Vi försöker vila mycket mellan utryckningarna så att vi är pigga och fräscha när vi ska i väg. Men vi jobbar även dagligen med att öva på det medicinska såväl som på flygproceduren.
Den här dagen ägnar teamet den ”lediga” tiden åt att introducera den nye narkosläkaren Brian Colson som får göra olika övningar vid helikoptern.
Fördelar överväger nackdelar
Personalens uppgift att bedriva intensivvård innebär att de får se syner som många skulle uppfatta som obehagliga. Även efter insatserna hålls möten där teamet får berätta om sina upplevelser.
– Det är jätteviktigt att kunna reflektera över vad vi gjorde. Vad som var bra, vad vi kunde ha gjort bättre och vad som var jobbigt. För egen del tycker jag att det är obehagligt när barn är inblandade eller när någon utsatts för grovt våld av någon annan. Det känns bara så sorgligt och onödigt, säger Fredrik Helliksson.
Men även om det finns baksidor med arbetet är samtliga i personalen överens om att förtjänsterna är betydligt fler. Glöden i ögonen är som störst när larmet kommer och en utryckning är på gång.
– Våra insatser är livsavgörande. Det är därför vi håller på med det här, säger Fredrik Helliksson.