Björn Söder och marknadskrafterna.
Häromdagen höjde den sverigedemokratiske ideologen Björn Söder rösten: ”Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Allt för länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut.” Söders drapa över den svenska kulturpolitiken bemöttes omgående av politiker och ledarskribenter från höger till vänster och med ett föraktfullt leende kom det sverigedemokratiska svaret: ”När man med kraft blir attackerad av hela det vänsterliberala etablissemanget med ledar- och kulturredaktörer i spetsen vet man att man är rätt ute.”
I kritiken av Söders offensiv har svaren och motståndet oftast handlat om hans egen och sverigedemokratins kulturella ”svenskhet”, populism, inskränkta syn på människans identitet, främlingsfientlighet och avsky mot allt vad mångkultur kan innebära. Dock saknar jag en mer grundläggande kritik av vår tids syn på kulturen som helhet, vilket i sin tur skulle kunna visa vägen till ett verkligt alternativ till den kulturpolitik som blivit 2000-talets och inte bara vara ett motvärn mot de sverigedemokratiska övertonerna.
För att detta skall bli möjligt behöver politiken åter flytta blicken till det folkrörelseideal vars praktik präglade arbetarrörelsen vid dess framväxt under 1900-talets tidiga skede. Den breda organiseringen gav kraft och kollektiv styrka. En sammanhållning som bars upp av viljan att skapa ett bättre liv för de mindre lottade. Folkrörelser som strävade efter att vidga människors utrymme för personlig utveckling tillsammans med andra. En social demokrati bottnad i ömsesidig omtanke och allas lika värde.
Folkets Hus och Folkparker byggdes. Organiseringen stöddes av studier i cirklar runt om i vårt avlånga land. Den svenska demokratin utvecklades genom människors möten. Möten där kulturen stod i centrum, med musik, dans och teater. Kampen för fri- och rättigheter var intimt sammankopplade med den kulturella gemenskapen.
Denna rörelse av folk fick kreativ pånyttfödelse i och med de breda ”68”-aktiviteterna. Myllret av fria teater- och musikgrupper såsom Nationalteatern, FriaPro, Nynningen, teatergruppen Oktober, Narren, Hoola Bandoola Band…manifesteras bl.a. i det mäktiga ”Tältprojektet”, med dess berättelse i ord och musik om arbetarrörelsens historia.
1974 kom denna långa inledning av 1900-talets skilda politiskt-kulturella rörelser att få sitt formella konkreta uttryck i ett riksdagsbeslut, som ställde folkbildning och folkrörelserna i centrum. 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut syftade till att stärka samhällets många gemenskaper för kulturellt skapande. Folkbildning med humanistiska förtecken var i centrum och inte minst skulle kommersialismens negativa verkningar motverkas. Politikerna och de kommersiella krafterna skulle uttryckligen inte lägga sig i kulturutövandet. Kulturen och dess utövare skulle stödjas men inte styras vare sig av den kulturella ”eliten” eller av politikerna i namn av ”folkets” åsikter.
Men den nyliberala andan bröt igenom under 1990-talet. Flera partier välkomnade de nya påbuden, inget parti stod emot. Den grundläggande förskjutningen av kulturpolitiken stadfästes i och med 2009-års riksdagsbeslut. Kulturpolitiken blev nu en del av och inlemmad i näringspolitiken. Nyliberalismens credo blev det gängse – alla politikerområden skulle ledas av målsättningen att skapa ekonomisk tillväxt. Så också kulturpolitiken! Det blev nu nödvändigt att ta itu med det tidigare kulturpolitiska syftet – att motverka kommersialiseringens negativa verkningar! Detta stod ju i direkt motsättning till den nu överordnande principen att kulturpolitiken skall bidra till den ekonomiska tillväxten.
Detta grundläggande skifte i kulturpolitiken mynnade ut i en kultursamverkansmodell med fokus på ett resursfördelningssystem för statligt stöd till de regionala kulturinstitutionerna. Den politiska grunden för denna resursfördelning kännetecknas av föreställningen av att kulturpolitiken skall ha en viktig roll som motor för tillväxt och regional utveckling. Den tillväxtpolitiska ambitionen blev nu den kulturpolitiska ambitionen. Från allt fler ledande politiker hördes den förändrade synen på kulturens uppgift: ”Kulturens syfte är att vara en kraft för utveckling och tillväxt!”
Det dröjde inte länge förrän det var full fart på konkreta aktiviteter så att kulturen kunde uppfylla sin nya roll som marknadsförare för staden och regionen. Kulturen skall göra Karlstad attraktiv. Kommunikationskonsulter involverades tillsammans med kulturpolitiker för byggandet av varumärket koncernen Karlstad. Imageskapandet blev det centrala för kommunledningen då de företagsekonomiska principerna blev viktiga planeringsinstrument för kulturpolitiken. Nu gällde det att med kulturen i spetsen skapa en bättre grogrund för näringslivets utveckling. Detta parat med en kommunaffischering där enskilda människor frontades med budskapet att de verkliga upplevelserna fanns att finna i Karlstad – där den individuella livsstilen kan förverkligas. Profileringen av Karlstad kommun handlar i liten utsträckning om vårt gemensamma Karlstad, utan har under det senaste decenniet i huvudsak vänt sig till individer som önskar konsumera upplevelser. Detta har också varit tydligt i det ständiga talet från kommunledningens sida om vikten av att sträva efter just en vidgad upplevelseindustri. Kulturen invävd i stadsplaneringen får uppdraget att leverera kommersiella upplevelser.
Förhoppningsvis är det ett gott tecken, att den politiska nämnden i Karlstad inte bytt namn. Vilket flera kommuner gjorde då Kulturnämnderna blev Upplevelsenämnder. Detta blev en naturlig följd när politikerna runt om i landet kunder läsa följande rader i 2009-års kulturutredning: ”Den s.k. upplevelseindustrin eller de s.k. kreativa näringarna med kulturella tjänster som grund är idag ett tillväxtområde. Dess utveckling bär främjas.”
Den nya rödblågröna kommunledningen borde åter vända tillbaka till en frihetlig hållning till kulturen, där kulturutövarens individuella frihet och strävan efter aktiviteter som uppmuntrar kollektiv gemensamt kulturellt skapande lyfts fram.
Kommer vi att få se konkreta politiska förslag från kommunledningen, där man byter fot och åter motverkar dess kommersiella upptagenheten. När jag läser partiernas kulturella program kan jag fortfarande läsa om, att man skall hålla ”armlängds avstånd” och inte lägga sig i. Kulturen skall vara både en utmanande och obunden kraft i samhället. Dock den politiska praktiken har talat ett annat språk. Glappet mellan ord och handling är inte bara ett glapp, utan präglas idag av en annan hållning då det betonas, att kulturpolitiken skall gynna den ekonomiska tillväxten. Kulturen har tappat sitt egenvärde, när dess uppgift nu är att vara nyttiggörande – ett instrument för kommunens övergripande syfte.
Det finns många invånare i Karlstad kommun som är angelägna om att staden har ett brett kulturliv. Ett kulturliv som just låter kulturen präglas av mångfald både inom den institutionella verksamheten och det friare utövandet. Så släpp nu det ekonomiska tillväxtmantrat som kulturpolitikens ledstjärna och visa oss istället hur kulturlivet i Karlstad skall få hundra blommor att blomma och våga ta kulturella initiativ där hela havet stormar. Där även det ”normbrytande ogräset” får utrymme, så att inte konstuttrycken bara blir en spegel av verkligheten. Konsten måste få chansen att visa upp en mångfald av röster och skilda perspektiv. Pluralismen borde vara dess kännetecken liksom demokratin. Både konsten och demokratin är de vägar som ger oss möjligheter att gemensamt försöka leva tillsammans!
Stefan S Widqvist