”Äsch, det får gå på tippen” säger jag och klappar ömsint mitt magiska skåp till avsked. Det har tjänat oss väl men nu lägger vi teater Mimulus i graven och förråden töms på all rekvisita som samlats genom åren.
Som så mycket annat i mitt liv var det en slump att jag blev skådespelare på denna märkliga cirkus-teater-djur-blandning. Tillbakaflyttad till Värmland blev jag tillfrågad att vara conferencier på Hästens Dag i Molkom och där stod jag en junidag 2009 och kommenterade allehanda uppvisningar med hästinslag. Däribland en uppvisning i spansk skritt med en islandshäst som fascinerade mig så jag sökte upp aktörerna efteråt. Och blev på stående fot inbjuden att besöka teatern och se föreställningen ”Hästfolkets totem”.
Så dottern och jag åkte till teaterladan i Forsnäs och bänkade oss i manegen. I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg handlingen, det var något med schamaner och nomadfolksvandring. Det för oss nya och förtrollande var ett gäng hästar som vimlade runt, hundar som gjorde olika konster, fantastiska kostymer, förhäxande musik och akrobatik. Även vi drog vårt strå till stacken, att vara en bra publik är något jag kan och har drillat dottern i. Så vi susade, skrattade, ojade och applåderade med stor entusiasm. Det livade upp teaterensemblen, efteråt kom de och kommenterade att det var roligt att spela när man fick så entusiastiskt gensvar. Och sen en försiktig förfrågan om jag möjligen ville medverka i en uppsättning. Det handlade om en vaudevilleföreställning av olika nummer där det behövdes just en conferencier. Det var klart att jag ville!
Detta hände under mitt livs värsta tid, just genomgången cancer med cellgiftbehandling, separation och flytt och arbetslös… Det var ingen hejd på eländet! Jag hängde i limbo – var cancern borta? Skulle jag kunna försörja mig?
Teater Mimulus blev en livboj, förutom att repetera och spela föreställningen ryckte jag också in som kocka för cirkuslägret och finansierade därmed dotterns plats.
Sen har det rullat på och jag gick från enstaka rollinsatser till kostymskapande och manusskrivande. Jag tror att vi skapade rätt så baklänges – istället för att hitta ett manus började jobbet med att titta på resurserna. Vilka ville vara med? Vad kunde de? Vad ville de göra? Någon ville sluka eld, någon ville hänga i tyger, någon ville sjunga… grundläggande motor var definitivt Ari som ägde gården och ofta (men inte alltid) hade en idé om en intrig vi kunde utveckla. Skapelsearbetet kunde vara oändligt frustrerande, entusiasmen vid det första planeringsmötet var ofta gränslös. Men sen – när vi började sortera idéer och jobba med att få ihop ett hållbart manus – de första gångerna ville jag bara åka hem och aldrig mera var med. Sedan lärde jag mig att den där hopplösa känslan var en del av processen. Det var bara att gneta på och inte tänka för mycket utan pröva, göra om och pröva igen och till slut hade vi en föreställning som inte var så pjåkig.
Några somrar före pandemin turnerade vi i Västvärmland i samarbete med bokbussen i Arvika och Säffle. Det är en speciell känsla att anlända till en tom gräsplätt, ofta i anslutning till en skola, och sedan rigga kuliss och ljudanläggning, ikläda sig mer eller mindre svettig kostym och sminka sig – och femton minuter före start har det strömmat familjer ur buskarna och plötsligt sorlar en publik om 50-200 barn och vuxna förväntansfullt och ridån kan gå upp. På platser som Gunnarskog, Dottevik, Klässbol, Värmlands Nysäter och på Värmlandsnäs – men även t.ex. på Orrholmen, Kronoparken och alldeles utanför min dörr i Väse. Det är få saker jag är så stolt över som den kulturgärning jag genomfört genom att spela ondsint piratkapten eller deprimerad cirkusdirektör ute i spenaten.
Till höjdpunkterna hör även att ha spelat eldshowen ”Carmen” framför forsen under ”Ljus och kultur i Borgvik”.
En stolthet är det också att det mesta av rekvisita och kostymer har skapats genom återbruk. Det mesta har hämtats från Solareturen eller loppis. Mitt magiska skåp byggdes av ett begagnat skåp och snurrskiva från IKEA.
Före pandemin gjorde vi om Snövit och dvärgarna till ”Snövit och de sju hundarna” och att se en boxer spela Toker ger glädjerus. Då byggde Ari om läktarna för att skådespelarna var så låga att de på bakersta bänken inte kunde se dem. Just som vi repeterade nästa saga, ”Rödluvan”, slog pandemin till och allt stannade av. Julen 2022 gjorde vi vår sista julföreställning – ”Rödluvan” – där vi förstås skruvat storyn och gjort Rödluvan till militant vegan och mormor till dedikerad köttätare. Hundarna spelade vargar och alltihop slutade med att de sprängde mormors stuga – pyroteknik går alltid hem hos barnen!
Pandemin och elräkningarna knäckte kamelens rygg – taket i ladan behöver dessutom renoveras. Men i ärlighetens namn handlar det också om ålder. Vi börjar bli gamla och orkar inte mobilisera inför nya satsningar.
Så kostymförrådet har gått på tippen liksom mitt trolleriskåp.Värmland har förlorat ett unikt kulturinslag, i skuggan av de stora aktörerna Västanå Teater och Värmlandsoperan, var vi likväl en liten och underhållande ambassadör för fantasi och kreativitet.