På kristis alldeles egna himmelska färd tillbringade hälften av redaktionens medarbetare ett par timmar på actionbadet i Västerås. En upplevelse som i början fick mig att känna mig tio år yngre, men som ganska snabbt efter det fick motsatt effekt.
Att halvrusa upp för en lång blöt trappa med en stor badring i högsta hugg var inga problem de första två gångerna, och att ohindrat kasta sig ner för vattenrutschkanan med kollegor man håller kärt var bland det bästa jag har gjort på länge.
Men så kom vi till den släckta rutschkanetunneln – uppvakstunneln – som gjorde att verkligheten kom ikapp. Samtliga VF:are som glatt tog fart i starten kom ut på andra sidan med en rynkad näsa och ett ojande läte. Det hade studsats runt, huvuden hade dunkats, ryggar hade sträckts och djupa andetag för att behålla förståndet hade tagits. Det blev lite för mycket av det goda, kan man säga – om ”det goda” betyder fart.
Efter det var i alla fall jag en liten liten aning skeptisk till att åka vattenrutschkanornas svar på fritt fall, när jag med bultande höft stod och tittade på ungarna som levde sitt bästa liv i vad som såg ut att vara en dödsfälla. Men efter en stund av modsamling och höftåterhämtning satte jag mig i fällan och upplevde en minuts skrik och panik. När jag sedan fick frågan om jag ville åka igen tackade jag vänligt men bestämt nej.
– Jag har åkt den fem gånger, hörde jag en kaxig liten röst flika in.
– Jaha, du är nog modigare än jag, svarade jag den lilla parveln som plötsligt stod bredvid mig med en BLICK.
– Ja, det är jag, kontrade han och kastade sig ned i rutschkanans helvetesgap, medan jag guppade mig fram till utomhuspoolen för att få en stund vila i ungdomens och pigghetens tecken.
(Behöver jag säga att jag skriver detta samtidigt som jag försöker komma på om det finns en endaste muskel på min kropp som inte skriker av smärta just nu?)