För att bibehålla dagens kvalitet i skolan skulle det krävas 12 miljarder kronor mer än skolan har i dag, menar Sveriges lärare. Pengar som kommunerna inte har – och regeringen inte vill ge dem.
Lärarfacket Sveriges lärare i Karlstad pressar den nya kommunledningen i ett debattinlägg i helgen angående nedskärningar i skolan. Nya majoriteten klubbade en budget som underfinansierar hela utbildningssektorn, från förskola hela vägen upp till vuxenutbildningen, menar man. ”Man kan inte leva på sparade pengar hur länge som helst”, skriver de lokala ordförandena – och vill med utspelet pressa den politiska majoriteten som lovade så mycket i valrörelsen, att öka nämndernas budget med mer än planerat.
Fackkamraterna på Hammarö gör i ett debattinlägg på måndagen praktiskt taget samma utspel. Ett tufft ekonomiskt läge för kommunen tvingar fram nedskärningar i skolan när budgeten inte tar höjd för inflation och prisökningar. Men då får lokalpolitikerna ta ansvar och prioritera skolan och låta allt annat stå tillbaka. Sviker kommunen skolan är det eleverna som drabbas hårdast, är budskapet från den lokala ordföranden Monica Olofsson.
I Arvika struntade facket att gå omvägen via ett ... ja, lite torrt debattinlägg. Mer än 200 lärare gick i stället ut på gatorna i lördags i ett protesttåg som tog vid där över 2000 lärare i Stockholm redan protesterat. En våg av protesttåg som nu fortsätter genom landet kommande veckor.
I Arvika sitter man nämligen i samma sits som alla andra. Nämnden för lärande och stöd ska spara 14 miljoner kronor i år. Mycket pengar i en liten kommun. Mycket pengar parallellt med en rekordinflation och prisökning. Ett sparbeting som ska fördelas mellan skolan och socialtjänsten som ingår i samma nämnd. Inte direkt verksamheter som tenderar att ha luft i ekonomin ens under gynnsamma år, av vilka vi haft ett par i rad nu. Men nu är sötebrödsdagarna över. Nu har Arvika inga kompisar kvar i regeringen längre.
För det kommer inte mer pengar, trots att Sveriges kommuner och regioner tidigare uppskattat att man ute i landet behövt ökade statsbidrag med 25 miljarder i år för att täcka underskotten i kommuner och regioner i år – och trots att lärarfacket gått ut under våren och förklarat att det för skolans del egentligen skulle behövas 12 miljarder extra över hela landet bara för att bibehålla kvaliteten.
Tidigare i veckan visade SKR:s nya ekonomirapport att resultaten ute i kommuner och regioner beräknas falla med nästan 50 miljarder kronor jämfört med 2022.
Men utan tillskott i vårbudgeten, står de enda förhoppningarna nu till kommunpolitikerna att skydda skolan från nedskärningar.
Det är även skolministerns uppmaning. ”Tuffa tider kräver tuffa prioriteringar, och jag förväntar mig inget annat än att kommunerna fredar skolan”, sa Lotta Edholm (L) till facktidningen Vi lärare tidigare i våras.
Detta parallellt med att hon upprepade vad som nästan blivit ett liberalt mantra under våren: att regeringen minsann gjort historiskt höga satsningar på skolan i höstens budget, ”statens bidrag till skolan är det största på 20 år”, går det att läsa på regeringens hemsida.
Ja, med det lilla tillägg Edholm ”glömmer”. Statens bidrag till skolan är det största på 20 år, ”mätt i löpande priser”. Det vill säga utan hänsyn till inflation och prisökningar.
När Socialdemokraterna i riksdagen lät riksdagens utredningstjänst räkna på det, konstaterade man i förra veckan tvärtom att regeringens historiska satsning på skolan i själva verket är en nästan historisk nedskärning. Inte sedan 2007 har skolan fått så lite pengar från staten.
Därtill är de generella statsbidragen i det kommunala utjämningssystemet oförändrade 2023 jämfört med 2022. Genom att inte räkna upp statsbidragen med inflationen har dessa urholkats i värde motsvarande åtta miljarder kronor i år.
Sammantaget finns det inga kommunala reserver som kan hantera den kommunala ekonomin utan nedskärningar långsiktigt. Ingen luft i de kommunala ekonomierna som gör det möjligt att bara flytta runt lite pengar och täcka underskotten.
Kommunpolitikerna kan göra sitt för att dra ner där det känns minst men ja, var skulle det vara? I stället gömmer man sig ofta fegt bakom svepande krav på ”effektiviseringar”.
– Det är bara regeringen som kan ta ansvar för att stabilisera konjunktursvängningarna, menar ändå Sveriges Lärares ordförande Johanna Jaara Åstrand i facktidningen Vi lärare för ett par veckor sedan.
Det är också precis vad Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Mikael Damberg sa förra veckan: ”Kostnadskrisen är inte ett problem som landets skolor eller landets kommuner kan möta själva – det är en kris som vi som land måste möta tillsammans.”
Så låt dig inte luras av att lärarna protesterar på gatorna i kommunerna de jobbar i, som att budskapen de framför bara är tänkta att höras av kommunpolitikerna.
Regeringen kan låtsas som att det regnar, och deras samarbetsparti låtsas som att svenska väljare just nu bryr sig allra mest om dragartister som läser sagor. Väljarna vet ändå var ett stort ansvar för den ekonomiska krisen i välfärden ligger.