Tobias Holmgren har sett SVT:s nya serie ”Från trakten” som spelats in i Sunne. Han förstår att huvudpersonen Zeina gör stora ögon – det gör han också. Vad är det här för Värmland egentligen?
Det var Värmland som gjorde folk av mig.
Eller rättare: Det var Värmland som gjorde folk av andra, i mina ögon.
Jag kom närmast från Göteborg, där jag slösat bort två år av mitt liv åt att jobba på ett lager för husdjursprodukter. Gubbarna på firman var av olika slag – men det fanns en chauvinism där som jag aldrig råkat på någon annanstans. På bakgrundsbilden till en av de gemensamma datorerna hade någon klippt ut ansiktena på Susanna Kallur, Hanna Ljungberg och Anja Pärson, och placerat dem på kroppar tillhörande barbröstade kvinnor. När den kvinnliga vikarien bytte ut bilden mot en med ett erigerat manskön blev det dålig stämning hela förmiddagen.
Värmland, det var civilisationen. Att komma till er blev att återfå hoppet. Här småpratade man med främlingar på ett varmt och retfullt sätt. Här fanns ett kraftfullt, myllrande universitet – alltid med ett sunt från-sidan-perspektiv som bara den utanför storstadsklustren kan anamma – och här fanns, framför allt, några av de smartaste människorna jag någonsin lärt känna. Vissa var så smarta att de bestämde sig för att stanna kvar.
Spola fram 15, 16 år i tiden, och SVT:s tonårssatsning ”Från trakten” har premiär. 17-åriga Stockholmstjejen Zeina får veta av socialen att hon och hennes faster bor för trångt. Därför ska hon nu flytta till icke namngiven ort i Värmland och bo hos en fosterfamilj. Hennes möte med länet och dess invånare visar sig bli av ett helt annat slag än mitt.
Det hinner inte gå 30 sekunder av första avsnittet förrän fosterfadern Mårten (spelad av Johan Östling) säger: ”När jag var i den åldern umgicks jag bara med får hela tiden. Det har inte blivit något fel på mig direkt”. Orden är en programförklaring för samtliga värmlänningar i serien – ungefär så som det brukar bli när länet ska beskrivas av utsocknes manusförfattare och mediafölk.
För fetglöm de sociala, insiktsfulla och svart komiska värmlänningarna. Befolkningen i ”Från trakten” är så bortkopplad från samtiden att vi lika gärna kunde befinna oss i Grönköping sent 1920-tal.
Den isolerade värdfamiljen Mårtenssons, till exempel, har glömt bort hur man hälsar på andra. Det har också skolans populäraste tjej Ebba, som till en storögd Zeina presenterar sig själv med ”Mina föräldrar har den största hästgården i kommun’”. Klimax nås redan i första avsnittet när Zeina behöver förklara uttrycket ”att klippa någon” för Ebba, och en skärrad lärare sedan kommer inrusande: ”Har du en sax pårej? Ta upp alla vassa föremål ur fickorna!”. Ridå.
Det är inte bara värmlänningarna som blir offer här. Zeina, den som bevittnar all denna exotiska dumhet, framställs som en vettvilling som inte kan hejda sig från att ropa ”amo!” (turkisk slang för farbror) till cyklande män i Sunne.
Tänk er om det motsatta skulle vara sant? Att en värmländsk tonåring på besök i Stockholm för allt i världen inte kan få en restaurang att servera honom bakat jordäppel. ”Tåcken ruka. Så töligt!” skriker han mot himlen i tårar.
Med allt detta sagt har jag ingenting emot skådespelarensemblen. Inte det minsta. Orutinerade rapparen Fatima Jelassi är faktiskt imponerande ledig i sin huvudroll, Hampus Hedström föddes för att spela introvert tonåring, och älskvärda Johan Östling är älskvärda Johan Östling. Men de kan bara spela med korten i given; det är i manusarbetet som allt har brustit.
Den här gången är det fyra personer utan anknytning till länet som stått för skrivandet, samt en femte utsocknes person som har regisserat. Jag antar det är därför som fördummandet och den råa provinsialiseringen är fem gånger så grov.
I VF:s införreportage sades det att Värmland skildras med kärlek i serien. Det må så vara, men det är kärleken från en världsvan släkting som småleende skakar på huvudet åt sin efterblivna kusin.
Det är en kärlek ni klarar er utan.
Tobiaskommissionen
Anmälan avseende: Expressen outar Beyoncés svenskhat
Saken: Det började med att en kvällstidning försökte koka soppa på en spik. Expressen snappade nämligen upp att Beyoncé kört lite mellansnack av varianten standardformulär 1A på sin konsert i Belgien. ”Jag kan berätta för er, att ni är den bästa publiken hittills på den här turnén!” ropade hon från scenen. Jaha, tänker ni? Det pikanta är att den enda plats hon dittills spelat på var Friends arena i Stockholm. Zara Larsson skämdes på Instagram. Fanny Svärd, Expressen-tyckare, kände sig förnedrad: ”Tänk om Beyoncé och andra världsartister inte vill komma hit mer”. Resten av Sverige? Det reagerade så som man ska reagera: Inte alls. Artister kallar ju alla sina publikhav för de bästa publikhaven. Det är bara artigt.
Beslut: Fälld
Anmälan avseende: Alfahannar får andra säsong
Saken: Kring nyår hade komediserien ”Machos alpha” (”Alfahannar” i svensk översättning) premiär på Netflix, och nu står det klart att den får en andra säsong. Det är rättvist. Serien, som följer fyra medelålders män och deras umbäranden i Madrid, är småputtrande rolig, emellanåt helt galen, och klingar förmodligen särskilt väl hos den svenska publik som skolats av ”Solsidan” och ”Bonusfamiljen”. Även om grundkonflikten ”manliga värderingar” vs. den nya tiden kan tyckas mossig i progressiva Sverige, behöver man bara kika på valfritt kommentarsfält online för att inse hur kort väg vi har vandrat. Vänta inte tills Amerikatt bestämmer sig för att stjäla konceptet – se originalet redan i dag.
Beslut: Friad
Anmälan avseende: Håkan Hellströms fotbollsmusikal
Saken: ”Vem vill vara din vän när du tappat glansen”. Så heter den kortfilm på tolv minuter som Håkan Hellström och hans bolag, Tro & Tvivel, släppte på Tiktok och Youtube i tisdags. I filmen agerar Håkan fotbollstränare åt ett gäng stjärnlookalikes, som Zlaatan, Ronaldå, Mezzi och Bæckham. Han tänker utanför boxen, och har insett vilken verkan som kost och musik kan ha på spelarnas prestationer. Låter det som en lockande story? Eller häpnadsväckande oinspirerat, konstigt och desperat? Uppfriskande är att stora sjok av Hellströms annars så lojala fanskara har vänt sig mot det här krämeriet. I en av de största fangrupperna på Facebook heter det att filmen är konstig, oförståelig, och ett fjantigt jippo. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Beslut: Fälld
Tobias gillar: Coral
Den som uppskattar Quentin Tarantino och våldsam humor, och som ännu inte sett ”Sky rojo” på Netflix, har att göra. Serien är nämligen rapp, rolig, spännande, snygg. Den förtjänar kort sagt all din kärlek så fort som möjligt.
I centrum står tre prostituerade kvinnor – Coral, Gina och Wendy – som flyr från sin hallick Romeo efter att ha slagit honom sönder och samman med ett askfat. Romeos hejdukar ger sig ut på jakt efter trion, som försvarar sig överraskande bra, lämnande ett spår av förstörelse och döda kroppar bakom sig.
Ska jag välja en favorit i gänget är det nästan jämnt skägg. Wendy, som spelas av Lali Espósito, är med sin impulsivitet och sitt explosiva humör trots allt oumbärlig för spänningen. Men kronan går ändå till den mystiska knarkaren Coral (Verónica Sánchez), mest för att hon är seriens berättare och främsta perspektivperson.
Dessutom är hon den naturliga ledaren. Moderlig men också rolig i all sin misär. Den sortens rumpsparkande kvinna man skulle vilja ha med sig på rymmen för att stärka chanserna till överlevnad.
Tre säsonger har hittills släppts på Netflix, bestående av åtta 25-minutersavsnitt vardera. Perfekt korta munsbitar action, med andra ord, att ta in på nästa lunchrast eller bussresa.