Det blir allt svårare att leva i Sverige för den som inte är hemma på datorer och teknik. Särskilt äldre drabbas av ett digitalt utanförskap. Är det verkligen tacket till generationen som byggde folkhemmet?
För några veckor sedan hade min mormor ett fynd att visa upp. Det var en gammal ljudinspelning från 1941, inspelad på stenkaka (är du för ung för att veta vad en stenkaka är, får du söka upp det på nätet).
Mormor slog på ljudet och en flickas sångröst hördes. Flickan som sjöng satt mittemot mig. Det var min mormors tioåriga jag. På en knastrig inspelning sjöng hon för oss genom decennierna. Hisnande.
De år som gått sedan det spelades in, har förändrat vårt land i grunden. Ett folkhem har byggts. Välståndet växt. Klassresor gjorts och de flesta har fått det bättre. Mormors egen resa är typisk för många i hennes generation. Hon blev släktens första akademiker, när hon sent i livet utbildade sig till lärare.
Det är på hennes axlar jag står när jag skriver den här texten. Det var mormor som visade mig litteraturen. Berättade om historia, politik, konst och religion. Hon lärde mig läsa och postade urklippta tidningsartiklar hon trodde jag skulle vara intresserad av. Utan mormor hade jag vare sig blivit skribent eller samhällsintresserad.
En liknande tacksamhetsskuld har egentligen alla vi som kommit efter min mormors generationskamrater. De var de stora folkhemsbyggarna. De gjorde ett fattigt land i Europas utkant till ett av världens mest välmående och jämlika länder.
Det hade varit klädsamt om min egen generation ibland ägnade detta en tanke. Tacksamhetsskulden kan aldrig betalas tillbaka, men vi borde verkligen försöka. Men tyvärr sker raka motsatsen på en rad områden, från dåliga pensioner till samhällets obarmhärtiga digitalisering. Den som inte hänger i tempot med lämnas alltför ofta utanför.
Även om många äldre är bra på att ta till sig ny teknik är det andra som hamnar i ett digitalt utanförskap. Mycket av samhällsservicen kräver numera Bank-ID och mejl. Telefontider dras ner för att ersättas med chattfunktioner. Ibland går det knappt att betala med kontanter.
De flesta äldre har någon gång upplevt problem med att få tillgång den samhällsservice de själva byggt upp. Enligt Internetstiftelsens rapporter är problemet värre i Sverige än i de flesta andra länder. Det är inte en rimlig situation.
Det är förstås en tillgång för Sverige att vi är snabba på att anamma ny teknik. Men alla måste hänga med. Inget hindrar att vi låter de gamla och nya systemen löpa parallellt. Det kanske blir lite dyrare, men det är det minsta vi kan göra för de som byggt upp Sverige. Äldre har faktiskt all rätt att strunta i att skaffa Bank-id, om de så önskar.
Frågan är om det inte även skulle göra yngre gott att låta de gamla systemen vara kvar ett tag. Man behöver knappast vara pensionär för att vilja prata med en riktig människa när man ringer kundservice.
Min mormor är ett ganska dåligt exempel på problematiken. Tidningsurklippen med artiklar har sedan många år tillbaka ersatts av mejl. Den knattrande skrivmaskinen av en Ipad. Som alltid har nyfikenheten fått mormor att snabbt anamma nya saker.
Men när hon som gammal geografilärare nyligen försökte hitta en vanlig hederlig karta gick det inte att få tag i någonstans. Inte på resebyrån. Inte på biblioteket eller i bokaffären. Ingenstans fanns det några riktiga kartor.
Butiksbiträdet föreslog istället att min 92-åriga mormor skulle skaffa GPS. Tur att mormor uppfostrade oss till att vara blida och förstående. Annars hade någon kunnat få en gammal stenkaka i huvudet.