VF-sportens krönikör om hur tålamodet sätts på prov för både Degerfors i allsvenskan och Karlstad Fotboll i division 1.
Nio matcher.
Tre poäng.
Och målskillnaden 8–26.
Den senaste månaden har sannerligen varit utmanande för Värmlands två elitsatsande herrfotbollsföreningar, Degerfors IF och IF Karlstad Fotboll.
Degerfors måste såklart få stopp på de öppna spjäll som varit bakåt, men att man spelat nästan hela säsongsstarten utan två av de tre tilltänkta startspelarna i mittförsvaret kan inte underskattas.
Speciellt inte när man är i en så oförlåtande miljö som allsvenskan är för Degerfors. BP sågs av många av en given räddningsplanka, ett av de lagen man skulle ha bakom sig. Nu är de femma – och bästa Stockholmslag.
Men allt är inte hopplöst. För de få matcher Degerfors tagit poäng i har blivit segrar, sex blytunga pinnar som gör att man är före till exempel Sirius trots att Uppsalalaget har hälften så många förluster.
Nycklarna framåt? Såklart att få kontinuitet med Gustav Granath och Sebastian Ohlsson på varsin sida om den – trots allt – väldigt orutinerade Seid Korac.
Framåt vet jag en del fans som är frustrerade över Dijan Vukojevic och hans missade chanser, men jag tycker han tagit stora kliv som ”nia” och hellre en anfallare som i alla fall kommer till lägen än en som skapar noll.
Speciellt när det centrala alternativet i Fortune Bassey på sina åtta inhopp snarare visat att Degerfors bör försöka ta sig ur låneavalet i sommar än att han borde få starta.
Två spännande veckor väntar, för både ett underpresterande och krisande AIK hemma på Valla och därefter framför allt Varberg – som sett till säsongsstarten definitivt är ett räddningsplanka-lag – även den hemma är i princip så bra poängchanser Degerfors har i sommar.
För hänga kvar, det är allt det handlar om för Degerfors. Och det alla med rimliga förväntningar också på förhand trodde.
Annat var läget en timme västerut, där den moderna tidens mest ambitiösa fotbollssatsning till sist skulle ge elitfotboll på riktigt även i Karlstad.
En organisation som byggts ut, resursstarka sponsorer – meriterade nyförvärv, tränare och namnstarka förstärkningar i allt från styrelse till sportslig ledning och mediegrupp.
I snart 20 år har jag följt Karlstadsfotbollen nära.
Sett Carlstad United-upplagor som trots minimala resurser hållit otroligt hög kvalitet, sett hur Karlstad BK via framför allt Daniel Petterssons och Kenneth Wahlströms engagemang fick resurser att verkligen utmana.
Sett hur alla pengasäckar lades i samma båt, hur Karlstad Fotboll skapades men där aldrig riktigt hitta rätt riktning för skutan och skeppets kaptener styrde åt lite (för) olika håll för att kursen skulle bli en effektiv rutt frakt framåt.
Aldrig någonsin har den fått ett sånt uppsving och så mycket hajp kring sig som inför den här säsongen – och aldrig någonsin har fallhöjden varit så stor.
Länge har de varit en väldigt liten kärna – med ett brinnande engagemang – som på ideell basis lagt tusentals timmar i en väldigt oglamourös miljö.
Jag blev å deras skull väldigt glad när de i höst och vinter äntligen fick stöttning, när så många fler ville engagera sig – när det (faktiskt) plötsligt blev poppis att syssla med fotboll i Karlstad.
Men jag sa även direkt: ”Undra vad som händer om det blir en svag start? Hur kul kommer alla de som nu klivit in att det är då?”
Och exakt där är vi nu. Fyra raka förluster, suckande röster på läktaren i lördags när 2–0 blev till 2–3 av ett lag där satsningen, hajpen och intresset just nu snarare är ett tyngande ok än vind i ryggen för spelarna.
Nyckeln där? Stödet de nu får. Jag har sedan Karlstad Fotbolls första dag stått fast vid samma analys – satsningen kommer lyckas, man kommer gå upp i superettan – bara man visar tålmodighet.
Exakt likadant är läget nu. Skillnaden är att många i och runt laget är nya i klubben och sporten – och det är deras tålmodighet, övertygelse och uthållighet som nu framför allt sätts på prov.
Är det lika kul när funderingen från gemene man är ”vet ni inte vad ni håller på med, hur kan det gå så dåligt när ni satsat så mycket?” snarare än frågor av spänd nyfikenhet kring projektet?
För Karlstadfotbollen behövde inte en massa batteridrivna lövblåsar som kom in och yrde runt – den behöver ett gäng såna där fläktar som torkar höet på höskullen och ger den konstant, bastant och tålmodig medvind.
På planen?
Att Johan Bertilsson försvann ur leken innebar att KF tappade sin tänkta x-faktor i sommar, sin ledare och förgrundsfigur. Nu ser jag ett lag med avsaknad av en riktig spelmotor på mitten som ger hela laget balans.
Och alla som sett Karlstad en halvlek i sommar kan konstatera att Albert Bunjaki-handplockade Ilir Berisha i nuvarande form inte fungerar. Han måste få ordning på kroppen innan han kan göra sig själv rättvisa.
Varför inte ge Eric Forsberg chansen? Tillbaka efter ett år som självskriven i Motala trodde jag han skulle bli en given pjäs i mittförsvaret, men hittills har "Foppa” inte fått en enda minut sedan han värvades hem av Karlstad. Jättemärkligt.
För som säsongen startat är det mot 2024 redan nu som Bunjaki måste börja bygga och en sju år yngre Forsberg är såklart ett namn för framtiden.
För det är mot den KF nu måste blicka, få stopp på raset nu och dra så många lärdomar av årets säsong som möjligt är – och blicka mot ett Bertilsson-spetsat 2024-lag.
Uppbackade av en höfläkt av engagerade människor.
Från 1 till 47 – här är historien bakom Degerforsspelarnas tröjnummer