Ruth om saknaden efter Erik som dog i blodcancer: ”Tänker på honom varje dag”

Det är tre år sedan Erik Jaime Päivinen, 30, gick bort i blodcancer.

Till hans minne vill storasyster Ruth Jaime Lindquist verka för att fler ska bli stamcellsdonatorer.

– Jag tänker på honom varje dag. Han var min bästa vän, och vi har gjort så mycket tillsammans, säger hon.

Erik insjuknade i leukemi 2014. I december 2019 stod det klart att den enda chansen för honom att besegra cancern var genom att få stamceller av en donator. Redan 2017 hade Erik fått en donation genom sin pappa, men cancern kom tillbaka efter en tid.

Men med en svensk pappa och en mamma från Angola var det svårt att hitta en passande donator. Eriks kamp för att hitta en stamcellsdonator uppmärksammades i media såväl nationellt som lokalt i Karlstad där Erik föddes och växte upp.

Med sin öppenhet om sjukdomen blev han ett ansikte utåt för Tobiasregistret, det svenska registret för givare av blodstamceller som hjälper sjuka personer att hitta en donator.

– Jag vet inte om jag själv skulle ha det modet att blotta mig så mycket, säger Ruth.

Kampen mot cancern

Till slut hittades ändå en matchning, i Brasilien, och nytt hopp ställdes till den nya donatorn. Trots covid lyckades de få hit stamceller, och transplantationen påbörjades.

– Vi kände en enorm press under den perioden, för vi visste att Erik var ganska dålig. I december sa läkaren att det var sista chansen att få en donation – och att den måste komma fort, säger Ruth.

Men inte heller denna gång lyckades transplantationen. Erik gick bort i sviterna av sin cancer den 13 maj 2020, bara två dagar efter sin trettioårsdag.

– Erik var helt inställd på att han skulle bli helt frisk med den här sista donationen, så det blev som en chock eftersom vi hade kämpat så hårt med att nå det här målet. Man blir väldigt sliten av cancerbehandling och hans kropp mäktade inte med mer.

Sorgen efter lillebror har varit svår, berättar Ruth, och de här dagarna i maj är extra jobbiga. Hon berättar att hon och Erik stod varandra nära och att det var tufft att stå bredvid och följa hans kamp.

Hon berättar hur det var att försöka finnas där för sin bror när coronapandemin slagit till, hur hon saknade att inte bara spontant kunna besöka Erik och få sitta där i soffan tillsammans och bara få vara.

Väntan på en donator är också påfrestande, berättar Ruth. Hon förklarar att man kastas mellan hopp och förtvivlan. Erik som fick flera samtal om eventuella donatorer ville knappt berätta det för sin familj. Enligt Ruth ville han inte göra någon besviken.

– Hela tiden bakom det här så är det en människa som sitter och väntar, och har ett hopp. Den människan har dagar räknade eller månader räknade och den människan har också släkt och vänner som hoppas på samma sak, säger hon.

Passande donator

Till minne av Erik och på årsdagen av hans dödsdag lanseras nu kampanjen ”Be that man” som man hoppas ska öka antalet män i Tobiasregistret – och mångfalden. Ruth som själv har varit med och tagit fram kampanjen tillsammans med Tobiasregistret och Brobygrafiska i Sunne, där Erik studerade, tycker det är viktigt att kämpa vidare.

– Den här kampanjen har egentligen växt fram i mig under den period när man sörjde som mest. Där jag bara kände, du vet, att man hade hoppats att vi hade haft ett bredare system. Ett register där ännu fler män, och speciellt män med utomeuropeisk bakgrund finns, säger Ruth, och fortsätter:

– Det är fantastiskt att det finns sådana här globala system, det gör att chanserna ökar för alla personer som eventuellt blir sjuka. Men det finns också en stor sårbarhet, för då är man också beroende av andra länders sjukvård.

Ruth hoppas att kampanjen kan få fler män att söka sig till Tobiasregistret, och framför allt ”den där mannen” som saknas i registret. Det räddade inte hennes bror, men hennes högsta önskan är att det kan rädda någon annan. Kanske någon annans bror, eller någon annans man.

Som det ser ut i dag står var tredje person utan en passande donator.

– Som Erik brukade säga: ”Cancern väljer liksom inte vem, utan alla kan drabbas”. Då är det också viktigt att vi har ett system som man kan känna sig trygg med, och att man kan få en någorlunda bättre matchning.

Ruth tänker på sin bror varje dag, men det är första gången som hon pratar med media om honom.

– Han kallade alltid mig ”syrran”, så jag tror han skulle säga ”Syrran, det är fantastiskt att du orkar kriga trots att du inte har mig kvar”, säger Ruth och tar en liten paus, innan hon fortsätter:

– Man gör det här för att man vet hur den här resan varit själv.

LÄS OCKSÅ: