Då & Nu: Ödesdigra beslutet kostade livets stora dröm: ”Då hade jag fått chansen”

Christian Svanqvist, 37, slog igenom tidigt och var därefter en av världens främsta kanotister i många år.

Trots det ser han tillbaka på sin karriär med en viss bitterhet.

– Jag kommer dra med mig det så länge jag lever, berättar värmlänningen sju år efter karriärens stora tragedi.

Många nioåringar, med en några år äldre storebror vid sin sida, har livsfilosofin att bli som just honom.

Säger han något – då lyssnar man på det. Gör han något – då efterliknar man det.

För Christian Svanqvist var den tre år äldre Gustav, en stor faktor till att det blev kanot från första början.

– Allt började men en sommarlovspaddling som brorsan gick i, vilket jag också ville pröva på. Den vägen var det. Vid tidig ålder började jag sedan tävla i kanot och tyckte det var roligt med själva tävlingsmomentet.

Fotboll och handboll var några av aktiviteterna som barndomen fylldes ut med. Men när Christian bestämde sig för att satsa vidare på idrotten blev det i stället det individuella spåret.

– Jag var lite träben som barn och tyckte snarare om att kämpa. Så här i efterhand är jag nog rätt nöjd över beslutet att inte satsa på något annan idrott. Man får inte så mycket gratis i paddling. Du vill träna så mycket som möjligt samtidigt som du behöver försörja dig.

Bidrag från Sveriges olympiska kommitté (SOK), studiemedel och diverse stipendium.

Christian Svanqvists har gjort vad han kunnat för att skrapa ihop till en inkomst under karriären.

– Det är klart det har varit tufft, men i dag kan jag ändå känna att det gjort något för resten av livet, att man behöver kämpa för saker. Idrottskarriären är förhållandevis väldigt kort när man ser tillbaka på det.

Bäst i Sverige

1997 var året han som elvaåring äntrade tävlingsscenen för första gången. Redan då såg man vilken potential det fanns hos värmlänningen när han kammade hem svenska ungdomscupen och titeln som Sveriges bästa 86:a.

Därefter gick karriären vidare med raketfart.

– En stor fördel med de små sporterna som paddling är att det inte är lika strukturerat när det kommer till träningstider. Det är inte juniorer och seniorer var för sig. Även om alla inte tränade ihop kände man ändå som elva år gammal – med landslagspaddlare i klubben – att drömmen inte var allt för långt bort. Det tror jag var en viktig del i allt, att man redan från ung ålder fick en inblick i vilken typ av diktering som krävdes.

Nära att sluta

Trots den långa och fina karriären med mästerskapsframgångar både nationellt och internationellt, har det ändå funnits sina fläckar längs vägen.

Men i Svanqvists fall har de flesta motgångar ändå lett till något ljust i slutändan. Första gången var under sena tonåren när Christian funderade på att lägga av som kanotist.

– Det fanns en period i 17-årsåldern när jag inte tyckte paddlingen var lika rolig längre. Jag var sistaårsjunior och kvalade för att ta mig till junior-EM. Under den tiden var det ökänt med banketterna som var efter mästerskapen, vilka fester det alltid var. Min stora målsättning var då att få vara med på en bankett, och därefter lägga av med paddlingen.

– Jag trodde att jag hade sett allt då, skrattar Svanqvist när han 19 år senare tänker tillbaka på det.

Tur nog blev utfallet inte som beräknat.

– Jag och Jörgen Westerlind, som än i dag är en av mina bästa vänner, tog i stället medalj i K2 under junior-EM, den första svenska JEM-medaljen på killsidan på över tio år. Helt plötsligt kändes paddlingen svinrolig igen, haha.

Svenskduon fick mersmak efter bronset och tog ny sats in i senioråldern. Som förstasenior slutade K2-paret sexa i VM, men i samband med att omgivningen fick upp ögonen för stjärnskotten – stannade utvecklingen av.

I stället letade sig skadebekymmer in hos Christer Svanqvist som förvärrade ytterligare.

Karriärens vändpunkt

Killen från Nor var redan inför säsongen 2011 uträknad av många, och blev under en tid inte ens uttagen att tävla på grund av sina individuella resultat. Christian Svanqvist var erkänt bäst i K2, och i samband med säsongsstarten hade favoritdistansen, K2 200 meter, tagit plats i OS-programmet.

Vilket förändrade allt.

– Vändpunkten kom någonstans då när jag och min fleråriga tävlingspartner Anders Svensson fick satsa helhjärtat på K2 200 meter.

Deras första världscuptävling slutade med en andraplats, vilket var startskottet på en säsong som skulle visa sig bli Christian Svanqvists pik i karriären.

Hans första – och enda – internationella mästerskapsmedalj på seniornivå.

– Tillsammans med medaljen i junior-EM är det EM-bronset mitt stoltaste ögonblick från karriären. Även om det inte blev några fler mästerskapsmedaljer efter det så minns jag hur skönt det var att få känna sig som en vinnare.

Nya bakslaget

Men som tidigare nämn fanns det perioder i karriären som varit vacklande. Det klart starkaste ögonblicket var året efter 2011-succén. Duons OS-dröm hade nyss gått i kras, något som fick Anders Svensson att lägga paddeln på hyllan.

Där stod en 26 år gammal Christian Svanqvist kvar, omotiverad och utan K2-partner.

– Det gick så långt att jag till och med hade sagt till förbundskaptenen att jag inte skulle komma på nästa tävling för att jag hade lagt av.

– Förbundskaptenen ringde mig då på måndagen efter och frågade om jag kunde tänka mig att tävla med en ny kille. Okej sa jag, jag kan väl testa. Mest för att vara schysst mot den andra killen.

Återigen var Christian Svanqvist nära på att lägga av – och återigen slutade det gott.

– Vi krossade racet fullständigt, skrattar han och fortsätter:

– Då var jag där igen. ”Okej, jag kanske ska fortsätta lite till”.

Dopningsskandalen

Det blev totalt elva år i landslaget. EM-brons både som junior (2004) och senior (2011), lägg där till ett antal världscupmedaljer och SM-guld i både K1 och K2.

Men när man 2023 blickar tillbaka på Christian Svanqvists karriär är det inte framgångarna man i förstahand tänker på. Utan snarare skandalen 2016 som kommer att förbi ett mardrömsminne i resten av värmlänningens liv.

Ryska dopningshärvan vilket blev slutet på Christians OS-dröm.

– Det tar oss tillbaka till VM-finalen 2015. Topp sju fick en plats i OS, vi slutade åtta...

Men det som ingen då visste, som i stället kom fram året därpå med två veckor kvar till OS, var att en av VM-paddlarna som slutade före svenskduon, hade dopat sig.

En (!) placering var allt som skiljde OS-platsen.

Livets lågpunkt

Som förtjänat åkte ryssarna till slut fast för dopningen med veckor kvar till startskottet, vilket gav Sverige en gratisplats i OS.

Men som bekant blev aldrig Christian Svanqvists dröm uppfylld. I stället skulle hans livs största misstag ske med facit i hand.

– Efter ny OS-miss och en del krångel med höften hade jag inte samma känsla för paddlingen, så jag slutade under våren 2016. Hade jag bara fortsatt i två månader till skulle jag fått tävla i OS.

Sveriges Olympiska Kommitté ansågs inte lämpat att skicka representanter som hade lagt ner karriären.

– Det där kommer jag dra med mig så länge jag lever, men det är säkert också delvis för att det var ett klantigt beslut av mig att sluta. Men samtidigt, hur skulle jag genomskåda att en av ryssarna som slog oss i VM året innan var dopad?

Hur ser du på SOK sju år senare?

– Jag tycker SOK är en väldigt bra grej. De möjliggör väldigt mycket med väldigt lite medel. Det finns många andra länder som lägger väldigt mycket mer pengar på idrott än vad man gör i Sverige. Så egentligen är det bara det beslutet som jag tycker var ryggradslöst av dem. För annars är det en intelligent organisation som har ett starkt patos.

”En jäkla resa”

30 år var fyllda när Christian Svanqvist, 2016, beslutade att lägga av.

I dag är han 37 år gammal, har en fru som heter Sandra och en son vid namn Falke – och kan med stolthet se tillbaka på sin karriär som började under ett sommarlov för 28 år sedan.

– Det har varit en jäkla resa med uppgångar och nedgångar. Men i slutändan är det ändå något som format mig som människa. Och det är väl det största jag bär med mig från karriären.

På vilket sätt har det format dig?

– Dels grundtänket att behöva kämpa i livet, men även erfarenheten av att hantera både framgångar och motgångar. Det är en väldigt speciell miljö där man lär sig mycket om sig själv, och andra. Sedan tror jag tävlingsbiten är bra för människan. Det finns många tillfällen i livet där det är bra att ha lite tävlingsinstinkt i sig.

Har du behövt offra mycket i livet på grund av elitsatsningen?

– Jag skulle snarare säga att jag har vunnit mycket. Många av personerna jag tävlat med och mot under karriären är i dag mina bästa vänner. Jag har även fått möjligheten att resa väldigt mycket, till rätt schyssta ställen också. Sydafrika, Florida och liknande. Det jag snarare har tappat är väl vänskapen från barndomen, och aktiviteter som att festa blev det inte heller så mycket av.

"Det var vidrigt”

Det finns naturligtvis massvis av stunder han än i dag saknar från karriären. Mästerskapen. Segrarna. Resorna och umgänget med nära vännerna.

Samtidigt var allt inte rosor hela tiden.

– Mjölksyraträningen är det jag saknar minst och aldrig någonsin tänker utsätta min kropp för igen. Fy vad vidrigt det är.

Gamla träningsövningar får Christian Svanqvist att tänka tillbaka på ett annat ämne... Kosten.

Under stora delar av karriären blev han ofta påmind om sin dåliga kost trots den höga statusen inom idrotten.

– Jag fick i mig mycket av det viktigaste för kroppen, men jag åt även en hel del godis och annat onyttigt.

– Vid ett tillfälle gjorde vi ett blodsockertest som SOK styrt ihop. Alla fick en blodsockermätare i magen som kontinuerligt över en veckas tid mätte vad man åt. Alla i laget blev direkt oroliga för att vi skulle få värsta kostschemat då och aldrig mer fick äta socker. Jag tänkte dock att det lika gärna var bra att köra på som vanligt under den veckan, ”det blir en rolig upplevelse”.

"Utredning för diabetes”

En vecka senare kom resultatet – och när ”han med den dåliga kosthållningen” fick sitt presenterat, häpnade alla.

– Jag fick 94 procent (vilket är procenten under ett perfekt resultat). Hon på SOK frågade därefter om hon fick använda mina nattkurvor till föreläsning. För det var tydligen det bästa hon hade sett.

– De övriga två fick i stället värsta kostschemat tilldelat sig – varav en blev skickad på utredning för diabetes, haha. Jag minns att jag mådde så gôtt där och då.

Du ändrade inte din kosthållning med andra ord?

– Nej, inte direkt. Läkarna berättade att kroppen verkat anpassa sig till min kost. Så vad jag än åt skulle min kropp lösa det under natten.

Svanqvists rutiner

Kanot må vara en sport som skiljer sig mycket från andra, samma gäller idrottarna i fråga.

Men diverse vanor – frukostrutiner i synnerhet – existerar i de allra flesta idrotter.

– Till frukost åt jag alltid fyra ägg ihop med en tallrik med gröt och en tallrik flingor. Det mesta har jag skalat bort i dag, men fyra ägg fortsätter jag med – och har ätit det i varje dag sedan tonåren. Det känns som en stabil start på dagen.

Hade du andra rutiner i samband med tävling?

– Man vill inte vara halkig om händerna när man paddlar, det krävs då att ta i mer med underarmarna för att hålla i paddeln. Så jag ruggade alltid paddeln med sandpapper innan tävling. Sedan tvättade jag händerna noga med riktigt billig tvål som man bli torr av. Det var även en bra sysselsättning att slå ihjäl lite tid med när man var nervös innan tävling.

Går i pappas fotspår?

Vi närmar oss nu sommaren 2023 och sonen Falke är ett år gammal. Om åtta år är han lika gammal som när pappa Christian började paddla.

Om det blir pappas fotspår eller inte får vi allt vänta och se.

– Vill han börja paddla så får han det såklart. Men jag ser snarare hellre att han gör något annat. Det vore skitkul om han ville hålla på med något som jag inte hållit på med, så att man får haka på det i stället, berättar Christian Svanqvist.