I ett inslag på tv pratade journalisten Alexander Norén om fenomenet AI.
Han menade att den tekniken kommer att rubba människans särställning som förmedlare av kunskap. Och då avsåg han förstås Upplysningens syn på vetande. Han trodde dock att något litet hörn av kreativitet skulle bli kvar åt oss. Enstaka genialiska personer av Picassos snitt skulle fortfarande kunna skapa det som hittills aldrig sett dagens ljus.
Det låter verkligen hoppingivande! Äntligen skulle någonting, alltså AI, kunna avslöja vår nuvarande kunskap som ganska tom och intetsägande. Den består ju i stort sett av katalogiserande, kombinerande och omstuvningar av naturen. Och det skulle AI kunna göra mycket bättre. Uppblåsta professorer och vetenskapsfanatiker som Richard Dawkins och Lawrence Krauss skulle få en överman som är en maskin. En ganska rolig tanke, tycker jag.
AI skulle kanske, genom att visa på det tomma och ihåliga i vår nuvarande kunskap, bereda vägen till en djupare förståelse av världen och oss själva. För enligt min mening skulle verklig kunskap alltid återstå, när den mer ytliga tas över av intelligenta maskiner. Kanske skulle vi människor äntligen börja se oss själva som primära subjekt istället för sekundära. Med det menar jag att det är vi och bara vi som skapar mening. Inte Gud, inte evolutionen, inte hjärnan eller kvarkarna. Bara vi. Men med den nuvarande formen av kunskap verkar det som om vi börjar gå vilse. Vi slänger oss med uttryck som ”ur biologisk synvinkel”, ”ur kosmos synvinkel”, ur ”evolutionens perspektiv”, när vi är de enda som har en synvinkel eller ett perspektiv. Vi yrar. Det är alarmerande. Filosofer som Kierkegaard och Wittgenstein har också varnat för vetenskapen, som genom att göra allt till objekt, också människor, hotar subjektets, människans existens i precis samma grad som religioner och annan vidskepelse.
AI kanske kan föra oss tillbaka till oss själva, sedan vi lämnat över katalogiserandet, omstuvandet och kombinerandet till tekniken. Alltså till en kunskap som är mer knuten till oss själva än den nuvarande, en vi inte kan lämna på skrivbordet eller i läxboken utan alltid bär med oss. En verklig upplysning. Jag tror att en sådan finns. Och det trodde faktiskt redan Platon, när han skrev i Staten att kunskap är ”som ett öga som inte kan vridas utan att hela kroppen vrids”. Vad vi vet måste alltså bli mer integrerat med oss än det är nu, då teori är en sak och praktik en annan. I den bästa av världar sammanfaller teori med praktik, så att det ena blir en förklaring och ett utförande av det andra. Jag tror att AI kan hjälpa oss på vägen mot en sådan värld. Det borde bli den sista, slutgiltiga revolutionen.
Gunnar Odhner