Hoppa till huvudinnehållet

Vinyl i all ära – men när ska det våras för snigelbrevet?

Publicerad:
Reporter Tobias Holmgren
Tobias Holmgren
kulturnoje@vf.se
”Även om jag aldrig har haft en speciellt tjusig handstil, inte någonsin, vet jag att det åtminstone var några snäpp bättre för 30 år sedan”, skriver Tobias Holmgren.
”Även om jag aldrig har haft en speciellt tjusig handstil, inte någonsin, vet jag att det åtminstone var några snäpp bättre för 30 år sedan”, skriver Tobias Holmgren. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Nu när vi har lyckats rädda LP-skivan och kassettbandet, borde vi rikta stödinsatserna till en annan analog glädjespridare i närhistorien: det handskrivna brevet. Det tycker Tobias Holmgren.

Jag minns inte när jag insåg att jag inte längre kunde läsa min handstil. Helt säkert har det i alla fall varit en segdragen process, där den alltmer förslappade handmuskulaturen, parad med en ovana att spela in alla intervjuer, till slut har gjort varje blad i anteckningsböckerna till rena skatbon av bläck.

– Volvo lastvagnar? föreslår en kollega när jag ber henne tyda en rad.

– Karelsk ligafotboll, gissar en annan om samma fras.

Det är förstås ett alldeles ypperligt chiffer att bevara känsliga uppgifter med. Som journalist får man ibland tag på känsliga uppgifter som är mer eller mindre hemliga, och det från informanter som är ännu hemligare – SUPERHEMLIGA, med tanke på det starka källskyddet vi har i Sverige. Som visselblåsare kan man vara absolut trygg i att ingen identifikation går att göra från mina papper.

Om jag bara själv hade kunnat tyda koden hade allting varit perfekt. Som det är nu, blir det en akut försvårande omständighet. Tar jag med mig papper och block till ett evenemang, är det bara för att jag har märkt att det har en lugnande effekt på personerna jag talar med – lite som Jack Nicholsons plitande på sin skrivmaskin i ”The Shining”. Att jag sedan skriver ner slumpmässiga ord, kluddar dit en pil eller ett utropstecken, det gör väl detsamma.


Innerst inne har jag en oro för att det här handikappet speglar mig som person. Så som det ser ut på pappret, så kanske det ser ut inom mig. Ett kaos.

Gudarna ska veta att det känns så ibland.

Av samma anledning har jag positiva fördomar om män och kvinnor med vackra handstilar. De är svala, välstrukturerade och harmoniska; sällan har de aviga trådar i sina kavajer och blazers, eller missar en fläck vid skäggstubbsrakningen. Det är människor som vet hur luggen ska ordnas så att det inte ser ut som om de burit mössa i badkaret, kort sagt.

Även om jag aldrig har haft en speciellt tjusig handstil, inte någonsin, vet jag att det åtminstone var några snäpp bättre för 30 år sedan. Då hade serietidningen Gustaf sin storhetstid, och jag var passionerad prenumerant.

Berättelserna om den lasagneälskande feta katten ägde sin charm, men varje nummers stora behållning var faktiskt brevkompissidan. För en ensam norrbottning före internets genombrott var det helt fantastiskt att kunna nå ungdomar över hela landet med bara en penna till hjälp.


Jag minns fortfarande hur jag brukade teckna en liten, svart boll på kuvertet till det första brevet som skickades till en ny kompis, och skriva: ”Titthål för nyfikna brevbärare”. Fniss!

Det skrevs aldrig något av värde. Man berättade var man bodde, vad ens föräldrar och syskon hette (de var ju hela ens värld på den tiden), och lite annan grundläggande kuriosa. Sedan tog breven formen av frågeformulär: ”1. Vad tycker du om för musik? 2. Tränar du någon sport?”, med mera. Ändå gjorde det hela ens dag, och värld, de gånger ett brev väntade på en i lådan.

Tänk vilket brett leende posten kunde ge en? På den tid då den utgjorde en riktig samhällsservice och inte bara en tjänst från Sveriges sämsta företag, vill säga. På den tid då man fick annat än fakturor.

Jag tror inte att jag är ensam om att sakna de glädjeinjektionerna. Liksom LP och kassettband åter har blivit i ropet, borde det handskrivna brevet få sitt uppsving nu. Det vore bara rättvist.

Allt som krävs är ju en bunt vykort och en bläckpenna? (Samt, eventuellt, en satans massa övning.)

Nu backar vi bandet igen kamrater. Låt folkrörelsen för forntiden fortsätta här.

Vive la régrecion!


Tobiaskommissionen

Anmälan avseende: Ed Sheerans rättegång

Ed Sheeran.
Ed Sheeran. Foto: Markus Schreiber

Saken: Just nu befinner sig Ed Sheeran i en rättsprocess som fått oanade proportioner. 2016 stämdes artisten av Ed Townsend, en av upphovsmännen till Marvin Gayes ”Let’s get it on” (1973), för att Sheerans ”Thinking out loud” påminde starkt om nämnda låt. Enligt honom ska Sheeran ha kopierat rytmen och en fyraackordssekvens direkt från Gaye-sången. Dessutom ska låtarna påminna så mycket om varandra att Sheeran brutit mot upphovsrättslagen på fler sätt än så. I förhandlingarna sade artisten till sitt försvar: “Det är min fasta övertygelse att de flesta popsånger är uppbyggda av klossar som har funnits tillgängliga i hundratals år”. Min med! Låt Håkan Hellström pussla bäst han vill, och Jens Lekman behålla sina samplingar – det tillhör en internationell sammusikalitet som pågått åtminstone sedan Bellmans dagar, förmodligen mycket längre än så.

Beslut: Fälld

Anmälan avseende: Fansen steroidpumpar tittarsiffrorna

Saken: ”Marco Polo”. ”Love”. ”I’m not okay with this”. Listan över serier som Netflix har valt att avbryta innan de fått tillfälle att verkligen blomma upp kan göras lång. Fullt medvetna om detta har fans till fantasyserien ”Shadow and bone” online börjat anordna nattliga visningsevenemang av serien, för att förbättra dess tittarsiffror och därmed få Netflix att vilja ge den en tredje säsong. En tittare vid namn Holly säger till tidningen Rolling stone att hon för den goda sakens skull har sett om serien 60 gånger. Det är ett tveeggat svärd, antar jag; när ”Shadow and bone” väl får sin tredje säsong riskerar Holly att vara spyless på alltihop. Men jag beundrar verkligen kämpaglöden. Kunde jag resa tillbaka i tiden och göra detsamma för ”Firefly” hade jag inte tvekat en sekund.

Beslut: Friad

Anmälan avseende: ”Mona Lisa” väcker debatt igen

Leonardo da Vincis "Mona Lisa” på Louvren i Paris.
Leonardo da Vincis "Mona Lisa” på Louvren i Paris. Foto: Thibault Camus

Saken: Ni minns säkert att när Marit Kapla gjorde dundersuccé med romanen ”Osebol” om byn med samma namn, talade nöjda politiker i Torsby om alla sensationella turismmöjligheter för platsen. Då kan ni nog föreställa er lyckoruset hos invånarna i det italienska samhället Laterina. Efter att en historiker i dagarna trott sig kunna finna orten i bakgrunden på Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” blev borgmästaren utom sig av hänförelse. Hon sade att det här kunde leda till fler utsocknes besökare – men medgav även att det skulle salta rivaliteten ytterligare gentemot en grannstad, som tidigare påstått sig vara upphovsplats för målningen. Roligt för vänner av klassisk konst är att The Guardians artikel om upptäckten var sajtens mest lästa kulturtext den gångna veckan.

Beslut: Friad


Tobias gillar: Karen Pirie

Sherlock Holmes har sin pipa och jägarmössa, Hercule Poirot den tvinnade mustaschen. Skotska kalla fall-snuten Karen Pirie? En magväska av sorten råful. Även om hon har tusen ton personlighet, och tio tusen ton tuff attityd, är det inte helt tillräckligt för att bära denna tingest med stil – men det gör den ju också charmig, I guess.

”Karen Pirie: Kalla fall”, som baseras på en romanserie av Val McDermid, går hursomhelst att se nu på SVT Play. Jag rekommenderar den till alla som vill ha ruggigt bra brittisk krim och som redan har sett ”Broadchurch” på Cmore.

I den första säsongen värvas hon av en grabbig polisledning för att lösa ett 25 år gammalt brott: Mordet på servitrisen Rosie, som hittades knivhuggen och strypt på en kyrkogård. Det är skotskt, det är psykologiskt, det är mörkt och det är roligt – med minnesvärda skådespelarinsatser från Rakhee Thakrar och Chris Jenks, båda närmast från Netflix succéserie ”Sex education”. Starkast lyser dock naturligtvis huvudrollens Lauren Lyle, magväska till trots.

Tre filmlånga avsnitt senare och jag kan knappt vänta på den utlovade andra säsongen.

Artikeltaggar

BerättelserGudMusikSerietidningar