Det är tidigt på morgonen den 23 december 1763. En stor dag för Christian Lado som ska försvara sin avhandling ”Motus Polychrestus” (Nyttan av Rörelse) vid Uppsala universitet. Det är spänning i luften. Bakom katedern sitter Professor Carl von Linné som ska vara ordförande under disputationen. Till höger de två opponenterna. Och till höger om dem respondenten. De flesta närvarande bär peruk.
Att det är hälsosamt att motionera har det skrivits hyllmetrar om och avhandlats i vetenskapliga rapporter sedan lång tid tillbaka. För en tid sedan råkade jag se en referens till en avhandling från 1763 med titeln ”Motus Polychrestus”. Den var ursprungligen skriven på latin men översattes till svenska och då fått titeln ”Nyttan av rörelse”. En liten skrift på blott 22 sidor. Respondent var Christian Lado under Carl von Linne´s ordförandeskap. Och det var Linné som var första namn på avhandlingens framsida. Men mer om detta senare.
Avhandlingen inleds med en rad påståenden om betydelsen av rörelse. Hela den skapade världen är beroende av rörelse.
– Elementen, djuren, växterna, alla rör de sig, så länge de leva. … Utan rörelse ruttna stillastående vattensamlingar, luften blir livsfarlig, marken möglig, växterna slappa, djuren dö. Livet självt består av rörelse… Men om rörelsen och därmed livet upphör övergår kroppen inom tre dagar till ett stinkande kadaver.
Christian Lado vill med sin avhandling påvisa den positiva inverkan som en måttlig rörelse har. Kroppen försvagas av för lite rörelse och slits sönder av för mycket rörelse. Tar man i för hårt åldras man i förtid.
Lado kommer sedan in på kopplingen mellan rörelse och enskilda sjukdomar.
– Vid hypokondri och melankoli är rörelsen ett heligt ankare … Åt melankolikern bör man ej rekommendera vila med djup meditation utan i stället arbete, som gör hans ångest uthärdlig.
Exempel på andra sjukdomar som förhindras eller botas av motion nämns gikt, migrän, svaghet, anorexia, förstoppning, lungsot, astma.
Men man måste lära sig att motionera på rätt sätt. Det finns rörelse som är nyttig och rörelse som är skadlig.
– Liksom elden, som lyser redan på långt håll, värmer när den är närmare men bränner och förstör, då den är mycket nära, så ha olika rörelser olika verkningar. En lättare rörelse piggar upp kroppen, en något starkare värmer den, påskyndar blodcirkulationen, befordrar alla utsöndringar, öppnar transpirationen, upphäver kroppsvätskornas dyskrasier, men en häftigare rörelse mattar, kroppen nedbrytes omsider genom alltför mycket arbete, vilket gör fibrerna styvare och förorsakar ett för tidigt åldrande.
Budskapet i avhandlingen är: Motionera med måtta.
– En måttlig rörelse förnöjer varje frisk kropp, men ett hårt dagligt arbete är ett slaveri, oangenämt för alla.
Den bästa motionen är att promenera ”ty den är naturligast och befordrar de flesta musklernas verksamhet”.
Avhandlingen avslutas med råd till ”de förnäma, de rika och de lärda” ty
– … de … lida på grund av sitt stillasittande i sanning av flera sjukdomar ... Jag tillråder därför högligen de förnäma och dem som föra ett bekvämt liv att vid påkommande ohälsa … en halv timma före maten taga motion, tills de bli fuktiga. Och de skola i sanning finna detta hälsosamma råd vara det förträffligaste till att återställa och förlänga ett friskt liv.
Om Christian Lado fortsatta karriär vet man inte så mycket. Det finns uppgifter om att han blev läkare i Ryssland. Som kuriosa kan nämnas att han förekommer i konsistoriets protokoll på grund av att han spelat bort pengar och blivit skyldig en studiekamrat en ansenlig summa.
På den här tiden var det filosofie magisterexamen som var den högsta akademiska examen vid de svenska universiteten. Och det var först 1870 som doktorsgraden införs och ersätter den gamla magistervärdigheten som den högsta akademiska examen.
Avhandlingarna var tesdrivande med normativa inslag och var oftast inte på mer än drygt 20 sidor. Det kom att dröja många år innan krav på empiri och kritisk metod gjorde intåg i akademin.
Det var inte heller själva avhandlingen som var det viktigaste utan det centrala lärdomsprovet var den muntliga disputationen. Då skulle respondenten visa sin förmåga att tala och resonera klokt på latin. Det var ett så kallat snilleprov. Även om avhandlingarna var korta kunde disputationen pågå i flera timmar.
Carl von Linné var redan vid tiden för Christian Lados disputation en erkänd och respekterad professor. Han är mest känd för att ha klassificerat och givet namn åt alla naturens levande organismer. Numera betraktas han som en av Sveriges genom tiderna mest kände vetenskapsperson.
Men Linné var också engagerad och intresserad av det som idag faller under ämnet folkhälsa som levnadsvanor och livsförhållanden. Och det är inte alls orimligt att han hade ett finger med i spelet när det gäller Christian Lados avhandling för på den tiden var det, som Bo Lindberg tar upp i sin bok Disputation, Dissertation, Avhandling –Historien om en genre (2022), inte alls ovanligt att det var professorn som skrev avhandlingarna. Det kunde gå till så att professorn dikterade för den blivande respondenten som sedan fick till uppgift att göra ordning texten inför disputationen.
Ofoget att det var möjligt att få sin examen utan att själv ha författat avhandlingen var stötande. Men det kom att dröja ändå fram till mitten av 1800-talet innan det infördes krav på att respondenten själv måste ha författat sin avhandling. I och med det gjorde man klart att det måste finnas ett samband mellan prestation och merit.
Linné var inte bara en framstående vetenskapsman. Han tycks också ha varit lite av en lustigkurre. En skojfrisk person som kunde trollbinda sina studenter och andra åhörare med sin humor och berättarförmåga. Hans motto var att det inte räcker med att som föreläsare förmedla enbart fakta. Man måste också kunna agera på ett sätt som berör och som roar. Ja, lite grand som en artist.
Bengt Starrin
professor emeritus, Karlstads universitet