Sverigedemokraterna i Värmland är uppenbarligen inte så överens som Runar Filper och hans närmaste gäng länge försökt få folk att tro.
Man tycker kanske att ledningen för Sverigedemokraterna i Värmland borde kunna hålla vissa saker internt. De borde exempelvis välja och utbilda partiföreträdare med mer omsorg så att man inte senare tvingas peta dem under, för alla inblandade, förnedrande former inför betraktande och kommenterande medier och väljare.
De borde inte göra missar som att inte brett säkra stödet för kandidaterna till topposter som den som sitter på topposten i dag på eget initiativ rekryterat och importerat från en annan del av landet. Som Mikael ”Han kom från ingenstans” Strandman.
Bara fyra månader in i mandatperioden blåser det redan så mycket om Mikael Strandman som av Runar Filper handplockades att sitta i topp på partiets regionlista i valet i september och därmed också ta posten som gruppledare. En majoritet i regiongruppen har uttalat att man inte har förtroende för honom. Bland motiveringarna till VF finns exempelvis detta att Strandman ”kör ett ensamrace”.
Ledarfigurer inom SD som kör ensamrace och inte förankrar politik bland medlemmarna finns det redan ett par stycken. I SD Värmland heter han Runar Filper. Han har haft ett järngrepp om partidistriktet i de över 20 år suttit i toppen. Praktiskt taget ensam företrätt partiet utåt, styrt politiken och styrt utnämningarna.
Vill nån ändra nåt, ja då måste de få över Filper på sin sida.
I helgen ska hans efterträdare som distriktsordförande klubbas, och man kan nog gissa att det är ett jäkla liv nu i de olika falangerna att påverka ombuden i valet av hans efterträdare. För det är helt uppenbart en maktposition utan dess like i partiet.
Inte minst då makten att utse sin egen efterträdare. För det är vad Filper verkligen, verkligen vill göra. Redan i januari gick Filper därför ut och i ett pressmeddelande presenterade sin, förlåt ”partiets”, ordförandekandidat och föregrep med det valberedningens arbete. Ja, försökte fjärrstyra valberedningens arbete är nog en ännu rimligare beskrivning.
I en insändare i VF samma månad skriver bland annat Filper och Robin Lennartsson, ordförande SD Karlstad, att man vill ge ”vägledning” genom att berätta att partitopparna i tio av länets kommuner redan stod bakom Filpers kandidat. Den handplockade Mikael Strandman.
Till NWT berättar Robin Lennartsson i samma veva på rykten om splittring i partiet med att ”det finns små grupperingar på fyra-fem personer som tycker något annat”, men att ”en bred majoritet av våra medlemmar och föreningar runt om i Värmland” var överens om att Strandman var den bästa kandidaten.
Det var i januari. Den ”breda majoriteten” visar sig vara lite bräckligare i dag, tre månader senare, när Strandman först avslöjas sitta löst i toppen av sin regiongrupp – och inte heller är SD-valberedningens förslag till distriktsordförande i valet av en sådan i helgen. Det är i stället Mats Hagström från Hammarö.
Men räkna inte med att det blir så enkelt att få honom klubbat och vald. Nåt litet knep lär Filper ha sparat i rockärmen. Hur det går – och varför – lär vi få höra på måndag. Missnöjda sverigedemokrater skvallrar.
Lite kul är det allt att se Sverigedemokraterna i länet bråka inför öppen ridå på detta vis. Utan Filpers tidigare så fasta järngrepp lär det ju bli mer av det framöver.
SD:s toppolitiker kan petas som gruppledare – Strandman ifrågasätts internt