”Det finns inga skitjobb, det finns bara skitbra jobb”, förklarade arbetsmarknadsminister Johan Pehrson häromveckan – efter att i sociala medier förklarat hur lokförarbristen i Sverige förmodligen beror på att arbetslösa har det för bra. ”Med regeringens politik”, menade liberalen, ”kommer det inte vara lika fett att vara arbetslös”.
Att det redan i dag verkar vara ett rejält hårt tryck på lokförarutbildningarna, med många sökare till ett begränsat antal utbildningsplatser, dämpar inte arbetsmarknadsministern entusiasm inför tanken att vilja trycka till arbetslösa ekonomiskt. Inte heller det faktum att snittlönen för en lokförare är 40 000 och högsta a-kassan … inte är några 40 000.
Men det verkar vara det enda verktyget i Pehrsons verktygslåda, trots att han själv uppger sig vara ”bestört” över att det finns många bristyrken och lediga jobb samtidigt som det finns över 400 000 arbetslösa.
Kruxet skulle alltså vara att arbetslösa har det ”för fett” för att vilja ta jobben som finns, inte att det faktiskt inte spelar någon roll hur billig arbetskraften är om den inte är utbildad att göra arbetsuppgifterna. Ja, annat än för de riktiga skitjobben.
Skitjobb som är skit för att de antingen är jobb som tonåringar utförde på 80- och 90-talet för att dryga ut månadspengen nu plötsligt presenteras som riktiga jobbalternativ för den tillräckligt desperata arbetstagaren.
Det är gig-jobben, sms-jobben, timanställningen och den allmänna visstiden – varav vissa knappt ens kan kallas jobb. Det är underbetalt arbete med usla villkor som innebär ekonomisk otrygghet. En förflyttning många decennier tillbaka i tiden till när daglönarna samlades utanför fabrikerna, byggarbetsplatserna och de större gårdarna och hoppades bli utvalda för ett par timmars jobb.
Såna skitjobb bidrar inte till rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir inte språngbrädan till något bättre för det stora flertalet. De förstärker tvärtom klasstrukturer och cementerar din placering i låglönegettot.
Nej, nej, nej, säger arbetsmarknadsministern. Det finns inga skitjobb, bara ”skitbra jobb”.
I ett debattinlägg förklarar han hur det bara är ”vänsterpolitik att dela in människor med sådana etiketter”.
Det är en välanvänd högertaktik att låtsas att kritik mot skitjobb är kritik mot arbetarna och inte villkoren. Att taktiken sällan eller aldrig funkar, beror ofta på att de i nästa ögonblick tenderar att avslöja sin egen nedlåtande syn med att tycka att lönerna för ”enkla jobb” borde sänkas rejält, kraftigt subventioneras med skatterabatter (eftersom de uppenbarligen inte är värda den fulla kostnaden) – eller rakt ut förklara att de själva kunnat göra jobbet bättre.
Timbros chefsekonom, som för några veckor sedan liverapporterade från sitt korta inhopp som gigarbetande matleverantör på cykel för Foodora, hoppade in i lokförardebatten och förklarade hur lokförarbristen kunde lösas på ett kick med ett par veckors lärlingsutbildning, i stället för den nästan årslånga utbildningen.
”Om SJ ger mig två veckor med en lokförare är jag säker på att jag kan köra tåget hem till Lund själv”, twittrade chefsekonomen. Kan man leverera pizza på cykel, det var i och för sig knappt att han kunde det, kan man köra ett flera hundratals ton tåg med passagerare. Så klart.
Moderata ungdomsförbundets ordförande följde upp ett par dagar senare med att inte helt orelaterat kommentera pendelkaoset i Stockholm, där lokförarna strejkat efter att tågvärdarna på pendeltågen ”effektiviserats bort”, med att ”riktiga arbetare hindrats från att ta sig till jobbet för att personer är ute och strejkar för låtsasjobb som egentligen inte behövs”.
Vilka är det som ser ner på arbetare, Johan Pehrson? Är det verkligen de som kämpar för att förbättra deras löner och villkor?
Vi behöver inte fler skitjobb. Vi behöver däremot fler skitbra jobb. Just nu allra mest inom offentlig sektor. Såna med schyssta löner som inte bara knappt räcker till hyran, som inte sliter ut kropp och själ. Som inte ständigt utsätts för nedskärningar eller politikers krav på ”effektiviseringar”; som om våta blöjor alltid kan bytas lite snabbare och åldringars ångest kan skingras med en fingerknäppning.
Jobb som dagens arbetslösa inte bara måste söka utan också vill ha. Tokig tanke va?