Genom rena tillfälligheter har jag i mars och april förlänats massor av konsultuppdrag. Orsaken är mitt ärorika förflutna som matematiklärare i drygt fyra årtionden. Alltihop började på Wayne´s Coffee intill Akademibokhandeln i Karlstads geografiska mittpunkt för ganska precis två månader sedan.
Saken är den att jag vid 15/16-snåret på vardagarna brukar slinka in på Wayne´s, där jag för det mesta beställer schyssta räkor, krämiga betor eller klassisk Caesar av den 28-årige kökschefen Bedir Usul från Turkiet. Bedir har mycket att stå i och många järn i elden. Tidigare assisterades han förtjänstfullt av sin fästmö, men någon gång i höstas påbörjade hon – låt oss kalla henne X – en eftergymnasial utbildning i Västerås och finns därmed inte längre till hands. I X:s utbildning ingår en hel del matematik. Allt vore frid och fröjd, om det inte råkade förhålla sig så att X betraktar matematiken är en närmast smärtsam och ohemult svår disciplin.
Men till all lycka har X inte dragit sig för att be om professionell hjälp. Stöter hon på en extra besvärlig uppgift, så klickar hon ner den på mobiltelefonen och vidarebefordrar alltsammans till Bedir, som i sin tur låter mig överföra problemet med kulspetspenna till mitt rutade kollegieblock. I nästa skede beger jag mig hem, aktiverar den erforderliga mängden hjärngrå celler och renskriver därefter kontentan av min tankemöda i kollegieblocket. Nästa dag tar kökschefen ett välliknande foto av den tillhandahållna lösningen och postar fotot via mobilen till en alltid lika smickrad och själaglad X. Till slut arvoderas jag med några färska wienerbröd.
Där kunde historien ha upphört. Men faktum är att den på sin höjd befann sig i sin linda omkring den 10 mars.
Som ett led i marknadsföringen lät nämligen Bedir sprida ut i kundkretsen att matematisk experthjälp – avgiftsfri sådan – fanns att få på hans servering måndagar, onsdagar och fredagar klockan 15:30. De första gångerna var tillströmningen av hjälpbehövande högstadie- och gymnasieelever svag till måttlig för att sedan tillväxa exponentiellt veckorna före och efter påsk. Det gladde mig naturligtvis, och Bedir konstaterade med illa dold tillfredsställelse att även hans omsättning ökade, om än blott linjärt. Ja, en typisk win-win-situation, lika plötslig som oväntad, hade uppstått. Jag glänser, och han tjänar pengar…
Två iakttagelser gjorde jag ganska omgående: bara i enstaka undantagsfall känner det växande släktet till begreppet primtal, och nästan alla lever dessutom i villfarelsen att man, obehindrat, tillåts dividera med noll (0). Det ena är lika skrämmande som det andra. Gång på gång har jag vid mitt cafébord inför halvdussinet andäktigt lyssnande småpysar- och dito sländor i övre tonårsåldern förkunnat att primtal kallar vi sådana heltal som är delbara enbart med talet 1 och med sig själva – 2, 3, 5, 7, 11, 13, 17, 19, 23, 29, 31, 37, 41, 43, 47, 53… – samt att de är oändligt många till antalet. Därefter har jag avslöjat att primtalen kan ses som vårt decimala talsystems atomer och i praktiken rent av som hela solsystemets motspänstiga små byggstenar.
”Varför får man inte dividera med 0?” är en fråga som formliga bataljoner av mina cafédisciplar redan har ställt. ”Därför att operationer av det slaget på ett upprörande sätt bryter mot det elfte av tio Guds bud – ’Du skall icke dividera med 0’ – förvandlar ordning till kaos, strider mot all anständighet och gör oss till varma anhängare av alternativa fakta”, brukar jag svara.
Dividerar man med 0, så degraderar man sig själv till en nolla. Konstigare än så är det inte.
”Moralen i visan är kort och burdus”, sjunger Owe Thörnqvist i Alptoppens ros. Själva andemeningen i den caféberättelse jag nyss återgett torde vara mer spatiös och finkänslig än hos Thörnqvist och skulle kunna preciseras enligt följande:
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för att öka kunskapsnivån och förbättra allmänbildningen i samhället. Eller mer generellt: alla kan vi göra något för att minska utsläppen av växthusgaser, för att stödja det härtagna Ukraina och för att bekämpa Sverigedemokraternas cyniska och djupt destruktiva politik. Det är av största vikt att vi hjälps åt. Betydelsefullt är också, vilket inte minst fallet X illustrerar, att var och en som av någon anledning hamnar i trångmål gör sin stämma hörd och vågar be om hjälp och assistans. Ensam är sällan stark.
Den livliga och spontana primtalsrörelsen i Karlstads centrum må vara ett aldrig så blygsamt exempel, men ett har ofta en tendens att dela sig i två, skapa ringar på vattnet och peka ut rätta färdriktningen. Primtalsrörelsen förresten – några kreativa töser på Tingvallagymnasiets estetiska program påpekade häromdagen att de engagerat sig i ”Nollväckelsen på Wayne´s”. Ja, varför inte? Det låter i mina bägge öron som en utmärkt titel på en läsvärd samtidsroman.
Mats Parner