Cathrin om sorgen efter kollegan: ”Tog nästan ett år innan jag förstod att hon var borta”

Saknaden på Värmskogs café är stor efter kollegan och vännen Annelie Johansson.

Det har nu gått 1,5 år sedan hon tog sitt liv, och Cathrin Sundling berättar för första gången öppet om delägarens bortgång.

– Det tog nästan ett år innan jag förstod att hon var borta, säger hon.

Vid Värmelns strand mitt i Värmskog drivs verksamheten vidare som vanligt, och det är nu drygt en månad sedan som årets säsong drog igång.

Trots att det är andra säsongen utan Annelie, lever hon fortfarande kvar på många sätt, berättar Cathrin.

– Vi pratar mycket om henne här på jobbet så hon finns fortfarande med, och hon har fortfarande sin kopp i köket. Hon hade ett stort kontrollbehov så vi brukar skoja om att hon har örat kvar och har koll på oss.

Sorgearbetet

Det var hösten 2021 som Annelie tog sitt liv. Något som kom som en total chock för omgivningen.

Känslorna och minnena av Annelie sköljer över Cathrin, som går och hämtar några servetter. Hon torkar tårarna som rullar nedför kinden och berättar vidare om saknaden, och hur hon länge trodde att Annelie fanns kvar.

– Ibland när jag hade tagit vissa beslut eller lagt en större beställning kunde jag känna hur hon skulle ringa och undra ”varför har du gjort så här” eller ”hur tänkte du där?”. Den processen att förstå att hon var borta – den kom ikapp mig långt efteråt, men det var nog bara självförsvar. Jag visste att jag kunde inte tänka på det då, för då hade jag inte fixat det.

För alla inblandade har det varit en tuff känslomässig resa. Länge försökte Cathrin också vara stark för både anhöriga och personal, framförallt för sin son som Annelie var farmor till.

– Det var många andra som behövde ta hand om sorgen direkt, som barn, barnbarn och några i personalen så de fick gå först och sen kom jag. Det var tufft, och sen både praktiskt, känslomässigt, och siffermässigt var det ett tråkigt år. Men nu har vi lärt oss och tuffar på.

Förutom den känslomässiga resan skulle även det praktiska skötas.

– Jag skulle ta hand om både mitt och hennes ansvarsområde, så det blev lite rotigt så klart. Sedan förstod jag inte att det var så känslomässigt jobbigt för mig förrän hösten kom och vi stängde. Då slog det till. Det tog nästan ett år innan jag förstod att hon var borta.

Verksamheten

I dag får hon hjälp med den dagliga verksamheten. Hon lyfter sin kollega Nathalie som kom tillbaka i fjol efter två år borta, och som tagit över hennes uppgifter.

– Hon har jobbat med både mig och Annelie och hon var nära oss båda, och hon vet hur båda vill ha det. Hon törs fatta egna beslut och kan känna att så här hade Cattis tyckt, och så här hade Annelie tyckt. Hon gör det galant, säger Cathrin, och fortsätter:

– Sedan har jag Lotta på kontoret. Hon har verkligen tagit över Annelies uppgifter och det är jag jättetacksam för. Jag och Annelie var helt olika.

Hon småskrattar när hon minns tillbaka.

– Hon var lugn, strategisk och planerad medan jag är en virvelvind. Att jag skulle ha båda rollerna var ju gjort för kaos. Lotta är mer lik Annelie, och det har gett mig ett lugn. Nu har någon axlat Annelies roll, jag kan inte det – något jag trodde länge.

Tänker du ofta på henne?

– Ja, det gör jag men mindre nu för nu har jag inte känslan av att hon finns, det hade jag i fjol.

Cathrin som tidigare höll på att fixa med grusplanen framför caféet minns även hur viktigt det var för Annelie.

– Hon var noga med att det skulle vara krattat och finnas blommor. Hon var den äldre och skulle ha ordning och reda. I fjol krattade vi inte alls, det var alldeles för tufft. Nu kan jag göra det och tycka att det är skönt, för då gör jag något som hon skulle ha tyckt om. Så så finns hon med mig, på ett mer positivt sätt, och att få in henne mer i det här.

– I fjol var det mer, nu ska jag göra som jag vill ha det. Som en liten unge liksom, och nu gör jag det mer respektfullt.

”Vår bebis”

Samtidigt som Cathrin driver caféet håller hon just nu på att avsluta sin polisutbildning. Hon tog en paus från den, och var inte säker på om hon ville fortsätta. Men nu gör hon sin sista termin, och är klar polis i juli.

– Jag ville gärna göra det här för jag insåg att jag måste ha något mer. Det här med caféet är ingen självklarhet, men jag hade inte klarat av den här terminen ifjol. Jag mådde inte tillräckligt bra, det var för mycket att ta tag i. Så nu är jag båda, och många undrar vad jag ska göra. Det har jag ännu inget svar på, säger hon, och fortsätter:

– Ena dagen vill jag bara sluta och lämna det, men sedan så fort det närmar sig och tanken blir riktig så känner jag att jag inte kan. Det är ju min och Annelies bebis.

Känns det som att du skulle svika henne om du skulle lämna caféet?

– Lite grann, ska jag lämna det vill jag göra det på topp. Förra året blev inte på topp. Jag vill göra det så att jag kan sträcka på mig och sedan säga hej då i sådana fall. Jag vill också att det ska vara krattat, så att jag kan göra henne nöjd. Det vill jag först, säger hon leende.

Att kombinera både caféet och aspiranttjänstgöringen har varit tufft nu under våren. Men personalen som är van den dagliga driften sköter det fantastiskt enligt Cathrin, som tack vare dem också kan slutföra sin utbildning.

– Det har varit många som tycker att jag skulle sluta med caféet men har man en verksamhet kan man inte bara sluta, dels för personalen och dels för driften i sig och kunderna. En del av mig vill ju bara lägga mig ner och ge upp, men det går inte.

– Annelies familj var här tidigare. Jag har inte sett dem sedan begravningen. Det blir också en påminnelse om att hon funnits och är kvar när folk vill prata om henne.

”Våga prata”

Som polisaspirant vittnar Cathrin om den ökade psykiska ohälsa som polisen dagligen får möta. Som VF rapporterat om tidigare så har varannan utryckning i norra Värmland något med psykisk ohälsa att göra på något sätt.

Att förlora Annelie, tror Cathrin varit tuffast för de två barnbarnen. Hon levde för dem, berättar hon.

– Min son och Annelie var jättenära. Att lämna dödsbesked till min egna son, det är det tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Och ska man eller ska man inte förklara för en tioåring? Vi valde att berätta sanningen om han frågade, och nu ett år senare gjorde han det. Det var nog tur för han har nog tyckt att det här varit ganska jobbigt. Jag tror att han har förstått mer än vi har trott.

– När han väl frågade var det som att han släppte en känslomässig sten samtidigt som han blev väldigt ledsen. Det är ett svårt ämne suicid, och att förklara det för honom när jag själv inte riktigt förstår, det var tufft.

Och efter Annelies bortgång, tycker hon att det är viktigt att vi pratar om psykisk ohälsa.

– Det här är ett problem som växer, och det är viktigt att vi vågar prata om det. Det här kan hända vem som helst, och i vilken ålder som helst, säger Cathrin.

LÄS OCKSÅ: