21 år efter övertagandet tror vissa fortfarande att han heter ”Roffe”. Men Bengt Olovsson, 65, struntar väl i det så länge pannbiffen går åt.
Så här års lägger han dessutom minst lika mycket tid på sitt stora fritidsintresse: mahognypärlan ”Vurm”.
– Det tar bortåt 40 timmar att skrapa och slipa och lacka – men det är det värt!
Vi snackar naturligtvis om mannen som driver Roffes i Viken; en av stadens minsta och samtidigt mest klassiska restauranger.
Redan innan Bengt Olovsson kom in i bilden hade grundaren Rolf Lindberg gjort pannbiffen, serverad med hemlagat potatismos samt rikligt med brunsås och stekt lök, till en Karlstadsklassiker. Vilket Bengt sett till att förvalta med gott resultat.
Ganska nyligen 65 fyllda har han heller inga som helst planer på att pensionera sig i närtid:
– Vad fasen ska man då göra? Sitta hemma och glo på teve? Nej, jag tycker fortfarande det är kul, vi är som en familj därborta med mycket stamgäster som kommer in och pratar om allt från världspolitik till trav och Färjestad och allt annat.
Men det är inte därför vi träffar den bullrige värmlänningen. Han är nämligen inte bara en ypperlig husmanskostkock utan även en båtentusiast av stora mått.
Av den anledningen har VF:s utsända lotsats till en enkel liten lagerlokal på Ilanda industriområde, där den fått sin vintervila: pärlan.
En 1960 års Iversen Vätö kabin, som med sina åtta meter från för till akter och 2,40 i bredd fyller ut i princip hela utrymmet.
– Jag köpte den för 18 år sedan, då hade jag gått och kikat på den länge och väl. Den var så jädra läcker där den låg vid hamnen på Kanikenäset. När jag väl kollade upp ägaren visade det sig vara en gammal klasskamrat och han kunde tänka sig att sälja. Jag och kompisen Lars Nilsson slog till och köpte den gemensamt.
Bengt Olovsson hade ägt träbåt tidigare – ”det är nåt speciellt med dem som man inte får med en plastbåt” – så jobbet som medföljer kom inte som nån överraskning. Varje vår vankas många timmars slit med slipmaskinen.
– I år trodde jag nästan aldrig vintern skulle släppa, det går ju inte stå här när det är kallgrader. Istället blev det ju nästan sommar med en gång, skrockar han.
Grovjobbet får han dock bra hjälp med av polaren P-O Karlberg, som i gengäld kan räkna med bjudpilsner på däck när sommaren väl nalkas. Att slarva med slipningen skulle aldrig Bengt drömma om:
– Nej, då gör man bara sig själv en stor otjänst. Men jag tycker faktiskt det är rätt sköj, när vi är två går det rätt fort och det blir alltid ett bra resultat i slutändan. Efter slipningen är det tre lager lack som gäller, jag brukar köra på norsk Jotunlack.
Detta år har han dessutom ett par andra projekt på G: ett lager till propellern ska bytas, oljan i motorn likaså. Dessutom ska båten få elektronisk tändning.
Under åren har det blivit några långturer med den motorstarka mahognybåten – den gör uppåt 23-24 knop i bra förhållanden. Men en av resorna för sex-sju år sedan kunde ha tagit en ände med förskräckelse.
Bengt och några av hans kompisar drog iväg söderut över Vänern för att via Dalslands kanal ta sig fram till Årjäng. Men redan nere vid Värmlandsnäs uppstod ett bekymmer: vinden friskade på bra, och från ”fel” håll jämfört med prognoserna.
– Det blåste rejält österifrån, och det gjorde att vi var tvungna att gå in vid Ekenäs en sväng. Men när jag skulle starta igen hände ingenting. Det visade sig att generatorn hade havererat, så batteriet laddade ur helt på väg in mot Ekenäs. Om vi fortsatt hade motorn troligen lagt av ute på öppet vatten, och då hade vi drivit rätt in i klipporna där i skärgården...
Sällskapet lyckades få tag på en ny generator och fortsätta turen, men det blev en lärpenning.
– Jag har sett till att installera en mätare så jag ser att batteriet får laddning, och jag har alltid med mig en extra startmotor för säkerhets skull. Man ska ha respekt för sjön.
För det mesta ligger dock ”Vurm” ankrad nära Löfbergsskrapan i Inre hamn, där Bengt Olovsson är mäkta populär i kompiskretsen på somrarna.
– Haha, ja det är inte svårt att få sällskap där. Så länge folk har med sig sig öl är det inga problem. Det är supergött att ligga och guppa där när de har livespelningar vid Ankdammen.
Det enda han kan tycka är lite småtråkigt är att träbåtsentusiasterna är ett tynande släkte; allt färre vill lägga de timmar som krävs för att hålla skutorna i skick. Han skickar därför ut en propå:
– Det vore förbaskat roligt att få till en träbåtsfestival eller nåt liknande, nån stans här uppe i norra Vänern. Om nån nappar på det får de gärna höra av sig.