Anhöriga larmar om vanvård på äldreboende: ”Accepterar kommunen att det är så här?”

Äldre som knappt får duscha, som lämnas halvt påklädda i sina sängar och som larmar utan att personalen reagerar.

Anhöriga har under flera års tid varslat om missförhållanden på Häggården, som nu har hamnat på Inspektionen för vård och omsorgs bord.

– Jag har sagt till mina barn att jag vägrar bli placerad på Häggården när jag blir gammal, säger Maria.

Hon heter egentligen något annat, precis som övriga du får stifta bekantskap med i den här artikeln. VF har varit i kontakt med ett flertal personer som på olika sätt har en relation till det särskilda boendet och som samtliga reagerat mer eller mindre kraftfullt på förhållandena på boendet. De vill samtliga också hållas anonyma med hänsyn till sina anhöriga äldre.

Gunilla, som vi kan kalla henne, insåg egentligen först hur eländigt det var på Häggården när hennes anhörig flyttade till ett annat av kommunens särskilda boenden.

– Jag trodde knappt att det var sant, säger hon.

– Här fick vi ett förväntanssamtal innan vi flyttade in, på Häggården fick vi det efter 4,5 månader. Där var det visserligen jättetrevligt precis när vi kom, men det tog inte lång tid innan det svängde...

– Men vi visste ju heller inget annat. Vi tyckte till en början att det fungerade ganska bra när vi förklarade hur mamma funkade och så, men sedan gick det ganska snabbt innan vi började tänka ”vad är det här egentligen”?

Flera olika delar

Ja, vad handlar det här om då? Det är flera olika delar och många iakttagelser som delas av flera av dem VF pratat med.

Det handlar bland annat om en utspridd oro över hur de boende på Häggården inte aktiveras på ett tillfredsställande sätt, eller om hur varken personal eller ansvariga chefer ses till på boendet.

Till händelser av mer uppseendeväckande karaktär. Som hur vissa av de boende knappt fått duscha på flera veckor, hur det slarvas med både omvårdnad och hygienen, hur man konsekvent inte får på de boende kläder, hur omläggningar och trycksår inte behandlas och så vidare.

Och det finns fler upplevelser om hur frukosten glömts bort och om hur det dröjer innan någon kommer när de boende larmar, om det ens kommer någon.

– Det är rena misären, det tycker jag rent ut sagt. De gör ju inget med brukarna heller, en fin dag skulle de kunna gå ut och gå en sväng, men det gör de inte heller, säger Sofia, som också heter något annat.

– Vi har varit där när hon har larmat och det tar en kvart eller 20 minuter. Då ligger hon där dyblöt högt upp på ryggen och ända ned mot knävecken, säger Ylva och fortsätter:

– Jag har varit till henne en gång i veckan sedan hon kom dit och det är nog inte mer än tre gånger som hon har varit klädd. Annars ligger hon i sina blöjor.

Har försökt i flera år

Av alla vi varit i kontakt med är det en duo som driver på lite extra och har gjort så i över ett års tid. Och jo, de har försökt den mer formella vägen med att anmäla klagomål och att prata med ansvariga chefer, som de dessutom kräver ska avgå.

– Jag vet inte hur många gånger som jag grät när jag åkte därifrån, för jag visste hur dåligt mamma mådde och att det inte var någon där som brydde sig, säger Gunilla vars mamma alltså har bytt boende.

– Och det var tur det för jag hade tagit hem henne annars. Och det är inget jag bara säger, jag hade gjort det. Vi hade fått lösa det.

De båda två har tröttnat. Ledsnat på alla möten och på alla löften om bättring. De har anmält missförhållandena till Ivo.

– Kommunen verkar hellre ta den smällen det innebär att bli omskriven. Jag menar, vore det ett bra boende så behöver ju inte du skriva om det. Vi har kontaktat så många personer inom kommunen och berättat för dem så varenda en av dem vet om det här. Då undrar man ju, accepterar kommunen att det är så här, frågar sig Ulla, och även hon heter något annat.

– Ja, det är så mycket. Det är en miljon olika grejor och jag tror att det egentligen måste upplevas för att förstå. Men jag kommer aldrig sluta strida för min mamma och jag är nog väldigt obekväm som anhörig, men det bryr jag mig inte om. Men vad händer med dem som inte har det? Det är dem jag tänker på, säger Gunilla.

LÄS OCKSÅ: