När Kriminalvården i veckan släppte en rapport om hur regeringsavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna skulle påverka myndigheten, ”Kriminalvårdens kapacitetsbehov till följd av Tidöavtalet”, väcktes förhoppningarna återigen i länets norra delar.
Den testballong som Hagfors och Munkfors gemensamt skickade upp för nästan precis ett år sedan om att ansöka om att en ny kriminalvårdsanstalt skulle anläggas där, var väl mest det: en testballong. Det var fint att se uttryck för politiskt samarbete över både parti- och kommungränserna, men just då var det på sin höjd lite av en vild chansning.
Man visste att Kriminalvården kämpade med platsbrist på anstalterna och att kompetensförsörjningen är minst sagt tufft redan. Kanske kunde man få myndigheten att vända blicken mot länet och se förutsättningarna.
Sedan dess har det tillkommit en hel regeringsöverenskommelse med kraftig slagsida på brott och straff – och skulle alla förslag i Tidöavtalet bli verklighet (vilket de i sin helhet absolut inte borde) ja då är det enligt Kriminalvården själva uppemot 16 nya anstalter som måste byggas.
Och även om det i slutänden skulle bli färre än så, är det faktiskt fortfarande inte orimligt att en av dessa placeras i norra Värmland. Det vore bra för Kriminalvården och det vore bra för kommunerna och länet. Stabila, statliga jobb med bra lön som kan få unga från länet att stanna kvar – och få andra att flytta hit. En etablering som inte riskerar flyttas runt i snabba vändningar beroende på regeringens politiska färg, många arbetstillfällen och goda möjligheter till uppdrag för lokala underleverantörer.
Men med det sagt finns den uppenbara risken att regeringsunderlaget återigen tagit sig vatten över huvudet och kommer att få svårt att leverera ens minsta nytt spadtag i marken innan mandatperioden är över. Det behöver man inte läsa Kriminalvårdens rapport för att inse. Men låt oss göra det ändå.
Av rapporten framgår att av de 48 förslag i regeringsunderlaget som berör frågan om brott och straff, bedöms 13 ge störst påverkan på Kriminalvårdens verksamhet.
Det är inte bara allmänna upprop om ”hårdare och längre straff”, utan mer precist bland annat oftare obligatorisk häktning, att fler unga kriminella ska dömas till fängelse, skärpta straff för gängrelaterad brottslighet, dubbla(!) straff för gängkriminella, slopad mängdrabatt, hårdare straff vid återfall, lovat skärpta regler för villkorlig frigivning – och till detta en ny förvaringsdom. Bland annat.
Sammantaget handlar det om regeringslöften som på sikt mer än fördubblar behovet av anstaltsplatser, menar Kriminalvården i sin rapport. Personalbehovet skulle parallellt med det öka med nånstans mellan 3600 och 5400 årsarbetskrafter. En ordentlig utmaning för en myndighet som redan med dagens anstaltskapacitet har svårt med bemanningen.
Och då har vi inte ens kommit in på frågor om dels hur detta ska betalas eller vilket tidsspann vi egentligen pratar om. Det går inte att bygga 16 nya anstalter på ett par år, det är tveksamt om ens en ny anstalt hinner byggas som en konsekvens av Tidöavtalet ens under NÄSTA mandatperiod.
300 miljoner avsatte regeringen och SD i vårbudgeten. Den ökade kostnaden när allt är genomfört uppskattas i rapporten till sannolikt över 10 miljarder kronor per år. Men allt är, påpekas i rapporten, egentligen bara grova skattningar eftersom ”få förslag omfattas av påbörjade utredningar eller är färdigutredda”.
Regeringen och SD har, är den tydliga implikationen, skjutit från höften utan att funderat så mycket på hur genomförbara eller ens önskvärda åtgärderna är.
– Regeringen behöver överväga väldigt noga i vilken tid man genomför förslagen, och i vilken ordning man vill prioritera dem, kommenterade Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren diplomatiskt till TT när rapporten presenterades.
Tillkommer gör dessutom frågan om huruvida en realisering av alla dessa förslag verkligen får de resultat man rimligen kan ana att regeringsunderlaget vill se. Kan man, kort sagt, straffa bort kriminaliteten? Det är inte som att andra länder inte redan försökt, och misslyckats, med det.
Att bara bygga ut anstalter räcker knappast och, som ledarsidans medarbetare Henrik Jalalian konstaterade i en ledare på torsdagen, plockar regeringspartierna och SD nu bort pengar från viktiga förebyggande insatser för att stoppa ungdomskriminalitet.
Regeringen och SD har lagt alla sina ägg i samma korg: hårdare tag, längre straff och fler i fängelse, men följer inte ens upp med resurserna att genomföra det.
Risken, eller förhoppningen lite beroende på hur man ser det, blir att detta blir ytterligare ett politikområde där den politiska högern lovar vitt och brett men sen inte kan leverera.