I ett år har Daniel Viksten försökt fokusera på hockeyn och upplevt livets lyckligaste stund då dottern Leia föddes.
Samtidigt har allt känts hopplöst då storasystern och trebarnsmamman Therese, 36, fortsatt fajtas mot en cancer som tagit två omtag.
– Jag funderar på att sluta, huvudet är inte där, säger lillebror Daniel när han för första gången öppnar upp om familjens kamp.
För Färjestad var det starten på den tionde guldberättelsen.
Ett sent avgörande i första kvarten från Victor Ejdsell, hur man med sin fysik chockade det kraftigt favorittippade Skellefteå som aldrig riktigt hämtade sig – och som för Färjestad blev en katalysator på resan mot SM-guldet.
Resan förbi Ängelholm och Rögle till den där magiska grönvita kvällen i Luleå, kvällen när glädjetårarna sprutade och som blev starten på ett firande som aldrig ville ta slut.
Mitt i glädjeruset fanns Daniel Viksten.
Morakillen som de senaste två åren spelat karriärens bästa hockey. Under kalenderåren 2021 och 2022 hade gjort 88 poäng på 104 matcher i Färjestad – klart flest av alla spelare i hela SHL.
Nu stod han där, överlycklig med en guldmedalj runt halsen men med en klump i magen.
– Det var under kvartsfinalserien mot Skellefteå som syrran ringde...
Det var då hon berättade att hon drabbats av cancer.
Syskonrelationer kan vara på många sätt.
Det finns de som pliktskyldigt skickar ett sms på födelsedagen varje år, de som bara ses på familjehögtider – och så finns det de som har den relationen Therese och Daniel Viksten har.
– Jag har en halvbror som växt upp på annan ort, men Therese är mitt enda helsyskon. Det är hon som varit närmast. Vi är väldigt tajta, vi pratar varje dag...
Tre år äldre har Therese alltid varit ohyggligt stolt över vad lillebror lyckats åstadkomma på isen.
– Hon är mitt största fan. Har varit med på alla hockeycuper och allt möjligt...
Medan hockeyn tagit Daniel runt om i Sverige bor storasyster med familj kvar i Mora. När cancerbeskedet kom, då var det ett svar på en problematik som funnits en tid.
– Hon hade haft lite strul innan, operationer vid bröstet. Men det var då de kom fram till att det var cancer. På något sätt visste man att något var fel, och jag minns även en känsla av att det var skönt att hon nu skulle få behandling ganska snabbt när hon väl fick beskedet.
– Men cancer... Det är ett så laddat ord. Ett tungt besked. För alla.
Åkt på flera bakslag
Men Daniel beskriver systerns diagnos som ”ingen bra form av cancer”
– Från den stunden har det varit ett år med nästan enbart negativa besked. Först gick hon genom hela processen med cellgifter och strålbehandling för ena bröstet. Sen spred det sig till andra bröstet, så det blev samma visa där med cellgifter och strålbehandling...
– Och nu har det spridit sig till båda lungorna och hon har påbörjat behandlingen igen för några veckor sedan... Cellgifter – igen. Det är bara att hoppas att det biter.
Nu är det Daniel som är Therese största supporter.
– Jag är väldigt imponerad av syrran, för hon är i princip som vanligt... Trots alla tuffa behandlingar har hon försökt jobba hela tiden. De har hästar, hundar och höns... Allt möjligt. Men jag tror hon vill ha det så, annars tror jag hon bara mått sämre, säger Daniel och fortsätter:
– Syrran är en kämpe, det är det minsta man kan säga. Tre barn hemma... Det blir lite annat, det får en att tänka till lite.
”Svårt att hitta fokus”
Att samtidigt snöra på sig skridskorna, kliva ut inför tusentals åskådare och prestera på elitnivå har varit en ekvation som inte gått ihop för Daniel Viksten.
– Det har varit ett tungt år. En tuff säsong. Det har varit svårt att hitta fokus, erkänner han och säger:
– Jag har fått andra perspektiv på saker och ting i livet. När jag kommit ner till hallen har jag alltid försökt vara på bra humör. Försökt sprida bra stämning. Men det är klart, jag har inte alltid mått så bra. Fast jag har försökt kämpa på, försökt göra mitt bästa.
Hemma har sambon Emma Clifford – de blev ett par under tiden i Örebro – sett hur Daniel kämpat.
– Det är klart det varit tufft. Sen är du väldigt stark, Daniel. Vi är väldigt olika, just på det planet, att visa känslor. Jag är den som bryter ihop... För vissa saker känns plötsligt mer oväsentliga, man känner ”är det så jäkla noga...”, säger Emma och fortsätter:
– Vi har världens finaste familj. Alla stöttar varandra. Finns där för varandra. Och det tror jag är det viktigaste, att tillsammans ta sig igenom det.
Få har vetat om
Stöd har Daniel Viksten även fått från Färjestad.
– Mitell har sagt att om jag vill ha ledigt någon gång, då är det bara att åka... Men det tror jag inte Therese skulle vilja, att jag skippade en match.
Att nu prata öppet om familjens kamp, det är ett stort steg för Daniel Viksten.
– Jag är inte så öppen av mig. Gillar inte att prata känslor så mycket... Men jag har haft några jag kunnat prata med. Linus Johansson och Jacob de la Rose, som ju gått igenom en liknande sak.
Arvikakillen vars mamma Christina avled i cancer i för ett och ett halvt år sedan.
– Även fast vi inte pratat jättemycket har det varit skönt att veta att jag alltid har stöd från dem.
I laget dröjde det länge innan Daniel Viksten berättade om syrrans kamp.
– Några förutom Linus och Jacob har vetat om det under en längre tid, men annars berättade jag det ganska sent. Men i januari, när det började bli sämre och cancern började sprida sig, var jag inte på mitt bästa humör... Då var det skönt att berätta för alla.
FBK-forwarden konstaterar:
– Hockeyn har inte känts lika viktig... Andra saker har hela tiden känts viktigare. Även sen när hon kom, säger Daniel och kramar om dottern Leia.
Ett ljus i mörkret
Den 3 oktober föddes hon.
– Vår lilla glädjespridare, säger Emma.
– När hon föddes... Det var det bästa som har hänt, säger Daniel:
– Man har hört att det ska vara jobbigt, men vi pratade om det härom dagen hur snäll hon varit. Hon sover bra, det är nu på slutet som hon börjat gilla att vakna väldigt tidigt på morgonen, säger Viksten och lägger till med ett leende:
– Men det är bara skönt för mig, att få gå upp och dricka lite kaffe.
I flera år har han varit Färjestads okrönte kaffekung som nere i omklädningsrummet alltid går runt med en kopp i handen.
Samtalsämnet där inne många gånger i vinter? Fotskador.
– Sex stycken som skett på olika sätt. Både jag och Mattias Göransson fick skott på fötterna. Min fot betedde sig som en stukning, det satte sig under fotknölen. Sen hade vi Max (Lindroth), Axel (Bergkvist), ”Teddan” (Lennström) och (Remi) Elie med vridningar. Sjukt att vi var så många.
Daniel Vikstens, den skedde i oktober.
– Fyra dagar efter att Leia föddes fick jag ett skott på foten, så tajmingen var faktiskt ganska bra.
Först trodde man det skulle bli en kortvarig frånvaro.
– Men svullnaden ville inte riktigt lägga sig... Och efter en och en halv vecka började det svullna upp igen. Då fick vi tömma foten på vätska och det kom ut en helt kritvit vätska... De trodde något var trasigt, men bilderna visade ingenting.
– Det är inte det roligaste man kan göra på morgonen när foten är svullen, att trycka ner den i en skridsko.
Tappade viktig fart
Smärtan stannade kvar, och än i dag är han inte helt återställd.
– Det höll i sig länge. Jag har fått tejpa foten stora delar av säsongen, det var någon vecka innan slutspelet som jag kunde sluta med det. Men styrkan i foten hade jag inte riktigt byggt upp och jag har känt nu efter, när jag försökt ta några löpsteg, att foten inte riktigt är hundra.
Han förstår i efterhand hur påverkad han ändå blivit ute på isen.
– Efter jul tyckte jag egentligen inte att jag blev påverkad... Men när jag ser klipp efteråt ser jag hur vissa situationer inte ser helt hundra ut. Jag saknar fart för att verkligen känna igen mig, det har inte varit något riktigt tryck de första skären.
En acceleration som Daniel Viksten byggt hela sin elitkarriär på.
– Jag behöver de där första skären... Jag är inte som Linus som kan stå och buffla bort motståndarna i sarghörnen. Jag vill försöka ta mig ut därifrån snabbt, och det har jag inte riktigt kunnat göra.
25 mål 20/21.
18 mål 21/22.
Och nu endast sex stycken 22/23 – och endast 15 poäng på 44 matcher vilket innebär karriärens klart sämsta poängsnitt under en säsong sedan genombrottet på seniornivå hemma i Mora 08/09.
– Ganska mycket av målskytte är en mental grej. När man har ”stämmet” lyckas skitskott ramla in under målvaktens arm. När man inte har det försöker man ta i mer, alla skott ska vara perfekt under ribban – och så missar man mål istället, suckar Viksten.
– Man försöker för mycket när man inte har ”stämmet”. Annars tänker man inte så mycket, har känslan ”bara jag träffar mål är det en stor chans att den sitter”.
Samtalet med Mitell
Att produktionen dalade ungefär samtidigt som Tomas Mitell kom in, det sätter Viksten inget lika med-tecken mellan.
– Nej, jag tycker Tomas varit jättebra. Han kom in med den tydlighet vi saknat innan i hur vi ska spela och agera i vissa situationer. Sen har spelsättet kanske inte riktigt passat det sätt jag gjort många av mina mål innan...
– Men vi hade ett snack nu mot slutet att jag skulle få lite mer frihet, få göra lite andra saker. Så han är öppen för förändring – ser att jag alltid försökt, satt laget först och försökt göra mitt bästa. Sen har han nog också gått och väntat på att det skulle släppa...
Har du spelat din sista match i Färjestad?
– Ja, jag tror väl det... Jag har inte pratat så mycket med dem, vi hade bara ett litet snack nu efter som alla andra. Vi får se vad det blir. Det blev väldigt tomt där efter säsongen tog slut. Och mitt fokus har inte direkt varit på hockeyn...
Och faktum är att det långt ifrån är säkert att det blir något mer spel.
Daniel Viksten avslöjar att hockeykarriären vid 33 års ålder kan vara över.
– Jag har varit inne på det... Jag vet inte vad jag skulle göra i så fall, men jag har tänkt i de banorna och sagt till agenten att han inte behövt leta ihjäl sig, säger han och lägger till:
– Men det är många som vill att jag inte ska sluta också.
En syster uppe i Mora, bland annat.
– Ja, exakt.
Väntar med beslut
En annan: Förre FBK-tränaren Johan Pennerborn som vill ha Daniel Viksten med sig ner till Graz och Österrike nästa säsong.
– Jag har haft kontakt med ”Pennan” ända sen han lämnade. Nu ville han gärna träffa Leia och vi var hos honom härom dagen. Han vill att jag ska komma till Graz. Det är såklart ett alternativ, men jag har inte kommit så långt i tankarna än...
Blir det en fortsättning, är det inget beslut Daniel Viksten kommer ta inom de närmsta veckorna.
– Jag har ingen brådska. I så fall ska det vara något som passar oss som familj. Nu är det den lilla tjejen som får styra, säger han och ler mot Leia innan Emma lägger till:
– Det är hon som är bossen i familjen nu.