Hoppa till huvudinnehållet

Då & Nu: Tina Flognman lyckades trotsa oddsen och hitta vägen till Europa

Publicerad:
Tina Flognman lämnade Forshaga i slutet av 90-talet, men har nu flyttat hem till Värmland igen.
Tina Flognman lämnade Forshaga i slutet av 90-talet, men har nu flyttat hem till Värmland igen. Foto: Lisa Olaison

Från Forshaga ut i den vida världen.

Tina Flognman är en av Värmlands främsta handbollsspelare genom tiderna med SM-guld, franskt ligacupguld och EM-silver på meritlistan.

Här är historien om hur en ung tjej uppnådde sina två största drömmar.

– Hela resan, den är jag jäkligt stolt över, säger 41-åringen.

Kristina, eller Tina alla känner henne som, Flognman har en meritlista få värmländska idrottare kan mäta sig med.

På meritlistan finns SM-guld, två franska ligacupguld och dessutom ett EM-silver med det ”Leende landslaget” som hon gjort 225 matcher för.

Lägg till sex EM, tre VM och två OS-slutspel på sitt cv – det är knappt så Flognman själv kan förstå vad hon fått uppleva under sin långa och framgångsrika handbollskarriär.

– Det känns lite som en svunnen tid, skrattar hon och fortsätter:

– Naturligtvis blir man stolt när man hör vad man varit med om. Det jag framförallt känner är att det har varit en jäkla resa och det är kanske resan med damlandslaget som jag är mest stolt över.

I skuggan av herrarna

I slutet av 90-talet och början av 2000-talet handlade svensk landslagshandboll mycket om ”Bengan boys”.

De blågula damerna hade långtifrån samma status och uppmärksamhet som herrarna.

– Det var knappt att folk visste att vi fanns, men jag vill tro att vi som var med i början av 00-talet bäddade och krattade för den nya generationen. Det var inte så många som var proffs ute i Europa den dagen jag flyttade från Sverige, några fåtal hade provat men inte riktigt slagit sig in.

– Det var många som kombinerade spel i elitserien med studier eller arbete vid sidan av. Men efter 2003 fylldes det på rejält med svenska spelare i utländska klubbar.

Blev proffs

En stor anledning till det var att damlandslaget 2002 spelade EM-slutspel i Danmark.

Man slutade visserligen bara på en 15:e plats, men i truppen fanns flera lovande talanger som scouter på plats fick upp ögonen för.

Bland dem: Tina Flognman som gjorde sitt andra seniormästerskap.

– Jag har alltid haft en dröm och plan om att bli proffs och se hur långt jag kunde gå. På den tiden var Danmark det bästa landet i världen att spela fotboll i, de hade vunnit OS tre år på raken och det var en jäkla hype kring damhandboll i landet. De största stjärnorna var där.

Här är de, det leende landslaget med bland andra Linnea Torstensson, Jennifer Kasman, Annika Fredén, Tina Flognman, Anna-Karin Jiveby, Madeleine Grundström och Therese Wallter.
Här är de, det leende landslaget med bland andra Linnea Torstensson, Jennifer Kasman, Annika Fredén, Tina Flognman, Anna-Karin Jiveby, Madeleine Grundström och Therese Wallter.

– Jag fick även anbud från Tyskland men kände tidigt att det var till Danmark jag ville gå. Det var flera klubbar i danska ligan som hörde av sig efter EM så på något själv blev det en självklarhet att det var till någon av dem jag skulle.

Förhandlade på egen hand

Valet föll till slut på GOG Svendborg.

Och kontraktet hon skrev på, det satte henne i en helt annan ekonomisk sits än vad hon tidigare i sin karriär varit van vid.

– Jag hade ingen agent så jag fick ju sköta förhandlingarna själv. Som ung tjej var det lite svårt, men jag visste på ett ungefär hur lönerna låg. Nu var det inga miljonsummor det handlade om, men jag kunde leva på sporten och slapp göra något vid sidan av. Det var skönt att ägna tiden fullt ut åt handbollen.

Att komma från Forshaga och Deje och sedan bli proffs i Europa, det är ett steg som väldigt få har tagit...

– Så är det, men jag visste ganska tidigt i mitt liv att det vart detta jag ville satsa på. Jag är stolt över att komma från en liten ort i Värmland och lyckats med det. Samtidigt kändes allt naturligt. Det har alltid varit naturligt för mig att träna hårt. Visst, jag hade en grundtalang och gillade att träna, men jag hade också ett jädra anamma i mig och gillade att ta för mig.

Tina Flognman lämnade sin hemkommun 1998 för att gå på handbollsgymnasiet i Göteborg och spela för storklubben Sävehof.

Två år senare fick värmländskan vinna SM-guld med västkustlaget.

– Sävehof var kanske det bästa nästet att komma till, det märktes direkt att det var proffsigt och bra uppstyrt med faciliteter. Förutsättningar att lyckas var verkligen optimala.

Tina Flognman kommer från en riktig idrottsfamilj där handboll blev hennes grej medan brorsorna Henrik och Kalle fastnade för innebandy respektive amerikansk fotboll.
Tina Flognman kommer från en riktig idrottsfamilj där handboll blev hennes grej medan brorsorna Henrik och Kalle fastnade för innebandy respektive amerikansk fotboll. Foto: HP Skoglund

Flognman hade fått upp ögonen för Sävehofs organisation redan några månader tidigare.

– Jag var med på ett juniorlandslagsläger i Kroatien och då var Sävehof där med sina juniorspelare. De hade precis som oss ett breddläger och då kände jag bara ”shit, där skulle jag vilja spela”.

”Det var jättestort”

Vid sidan av studierna och handbollen jobba Tina Flognman som timanställd med barnomsorg.

Hon hade också en stor ambition om att i framtiden bli polis, men det är något som vi kommer till lite senare.

För innan hon knöt ihop handbollssäcken skulle hon bland annat hinna med en sejour i franska Toulon Saint-Cyr.

När Flognman anslöt till klubben på franska Rivieran hösten 2010 hade de precis vunnit ligan för första gången, fem år efter att de grundades.

Sedan fick värmländskan under sina tre säsonger i topplaget vinna två ligacupguld och dessutom debutera i Champions League.

– Det var jättestort att få den möjligheten. I Frankrike var det en helt annan handbollskultur än i Danmark.

På vilket sätt?

– I Danmark låg fokus mer på kollektivet, att man ger allt tillsammans. I Frankrike var det mer individuellt. Alla spelare var grymt tekniska och kunde göra fantastiska saker på egen hand, men det var en individualism som jag aldrig sett innan.

– Det går att se lite av det där fortfarande i franska landslaget att man har inställningen att ”jag sköter mitt så sköter du ditt” där ute på planen. Men trots det är man ett av världens bästa landslag ändå.

Tina Flognman, Madeleine Grundström och Johanna Wiberg var den svenska försvarsmuren under OS i Peking 2008.
Tina Flognman, Madeleine Grundström och Johanna Wiberg var den svenska försvarsmuren under OS i Peking 2008. Foto: NILS JAKOBSSON

– I klubben var det också högt i tak, gjorde man inte bra i från sig var tränarna inte rädda för att byta ut en. Det sattes enormt höga krav.

”Vad är oddsen?”

Kraven, ja de växte även på damlandslaget som mellan 2001 till 2005 inte nått en topp fem-plats i ett mästerskap.

Och när man för första gången kvalificerade sig till OS 2008, då var det ett stort intresse kring blågult som innehöll spelare som Linnea Torstensson, Isabelle Gulldén, Johanna Alm och såklart Tina Flognman.

Det blev en åttondeplats i Peking, sportsligt ett helt okej resultat.

Men upplevelsen i sig, det är det som värmländskan bär med sig allra mest för Kina.

– Ärligt, det var hur stort som helst. Jag minns när vi skulle äta i matsalen i OS-byn för första gången... Vem är det man stöter på där om inte Jonny och Stefan Holm. Då tänkte jag bara ”jaha, här står vi forshagingar på andra sidan jordklotet i världens största idrottsevenemang”.

– Vad är oddsen? Det var otroligt roligt.

Tina Flognman, här hemma och OS-laddar i Forshaga.
Tina Flognman, här hemma och OS-laddar i Forshaga. Foto: Lisa Olaison

Det fanns en del tid över för de svenska handbollsdamerna att kolla på andra sporter, bland annat var Flognman och gänget på plats när Stefan Holm slutade på en snöplig fjärdeplats i höjdhoppsfinalen.

– Vi spanade även på lite bordtennis, vattenpolo och simhopp, minns Flognman som har ytterligare ett häftigt ögonblick från Spelen i Peking att berätta om:

– När jag såg Usain Bolt blev jag starstruck. Man såg ju flera av de här storstjärnorna på 100 meter och blev lite för nervös för att gå fram och hälsa, haha.

Efterlängtad medalj

Om det var nervöst att möta Usain Bolt, var det minst lika nervöst två år senare att spela EM-final. Fram till slutspelet hade Sverige gått besegrat genom gruppspelet och sedan slutat etta i sin mellanrunda.

I semifinalen besegrades Rumänien med 25–23, sedan väntade värdnationen Norge i finalen.

Ett Norge som svenskorna besegrat i mellanrundan med fem bollar, men i finalen var det grannlandet i bäst som drog det längsta strået.

Tina Flognman under en EM-match mot Norge 2010.
Tina Flognman under en EM-match mot Norge 2010. Foto: Gorm Kallestad

Isabelle Gulldén och Tina Flognman var Sveriges två bästa målskyttar i finalen och för Flognmans del är detta höjdpunkten på hennes karriär.

– Det är utan tvekan det häftigaste och stoltaste jag varit med om. Vi hade kämpat så länge för den här medaljen. Ända sedan 2001 då vi spelade vårt första A-mästerskap till att sedan gå via OS-kval, få vara med på VM och till sist ta en EM-medalj... Det var stort.

Knöt ihop säcken

Efter EM-silvret var Forshagatjejen med i Sveriges trupp till VM 2011, OS 2012 och EM samma år, men blågult lyckades inte upprepa bedriften från 2010.

Vid EM i Serbien 2012 hade Tina Flognman bestämt sig för att trappa ner på elitsatsningen och i stället flytta hem till Sverige och satsa på en civil karriär.

Flyttlasset gick till Varberg där hennes man bodde.

Men bara efter några veckor kom ett samtal från Danmark och Viborg som hade fått en skada på storstjärnan Marit Malm Fratfjord, strax innan Champions League-kvalet.

– När de ringde kände jag spontant bara att jag var klar, men de låg verkligen på och ville att jag skulle komma. Just då var jag spelande tränare i Varbergs division 2-lag, efter ett snack med klubben bestämd jag för att åka till Viborg under en månads tid och hjälpa dem. Det blev en cupmatch, några seriematcher och sedan kvalspel till Champions League, men tyvärr lyckades vi inte ta oss dit.

Jobbar som polis

När Tina Flognman reste tillbaka till Varberg började hon jobba på som receptionist på campingen- och konferensanläggningen Apelviken. Under den tiden sökte hon även in till polishögskolan i Stockholm, som hon sedan kom in på 2014.

2016 blev Tina Flognman färdigutbildad och jobbar nu hemma i Värmland som utredare med brott i nära relation.

– Jag har alltid haft en dragningskraft till polisyrket, det känns spännande och viktigt att göra skillnad på riktigt. Ända sedan gymnasietiden har min plan varit att bli polis, men handbollen kom lite emellan, skrattar hon.

Tina Flognman är före detta handbollsproffset som sedan blev polis.
Tina Flognman är före detta handbollsproffset som sedan blev polis. Foto: Privat

– Allt gick ju bra, jag har haft en lång och framgångsrik karriär men när jag blev klar var det naturligt att söka in i polishögskolan. Som tur var kom jag in snabbt med tanke på att jag började komma upp i åren, haha.

Startade handbollsskola

Under flera år har Tina Flognman även drivit en handbollsskola tillsammans med moderklubben Forshaga HK.

Att kunna ge tillbaka och dela med sig av sin kunskap är något hon värderar stort.

– Handbollen är ju som störst i Skåne, Göteborgstrakten och på Västgötaslätten. I Värmland är det inte lika stort och här får man kämpa för att ta sig vidare. Därför är det viktigt att ungdomarna får träffa spelare från andra lag, träna och ha kul tillsammans.

Tina Flognmans handbollsskola lockar än i dag massa bollsugna barn till Forshaga.
Tina Flognmans handbollsskola lockar än i dag massa bollsugna barn till Forshaga. Foto: Sanna Emanuelsson

Vad händer annars i ditt liv i dag?

– Jag har två barn som är tre och ett år, så du kan ju tänka dig hur det är med sömnen och allt det där, haha.

– Men jag hoppas att de i framtiden kan bli intresserad av idrott, och speciellt handboll hade varit kul. Annars renoverar vi där hemma. Jag är ofta i trädgården och har lite höns och katter. Det är mycket hemmaliv med familjen, berättar hon.

Artikeltaggar

Då och NuForshaga HKHandbollHK BrukspôjkeraKristina Flognman

Så här jobbar VF med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.