”Jag är ingen purist. Jag är van vid smygreklam, och vet att den ofta är en förutsättning för att produktionerna alls ska bli av. Men när produkten får bli en avgörande del i filmens handling och upplösning? Då har någonting slagit snett”, skriver Tobias Holmgren.
Häromdagen fick familjen besök av lillflickans norrbottniska farmor. Genast såg jag och hustrun till att lösa in tusentals oanvända barnvaktscheckar, och kunde därmed ge oss ut på vår första dejt på över tre år. Det innebar restaurang och, framför allt, ”Shazam 2” – på bio! Hurra!
Neurotiker som jag är, dröjde det dock inte länge förrän jag började känna mig både paranoid och illa till mods där i salongsmörkret. Anledningen var reklamen före filmen. Sällan har väl den absurda tiden vi lever i speglats så starkt som i dessa små trailrar av eventuella blockbusters, som i år främst visar sig handla om kommersiella varumärken som Barbie och Nike Air (gymnastikskon!).
När kommer den svenska Vapefilmen, kan man fråga sig? Eller dramat om Peter Forsberg och Crocs?
Säga vad man vill om att filmerna planerades långt före något ryskt erövringskrig, före pandemin och före lågkonjunkturen: att de har premiär just nu är ingen slump. Inflationen gör löneökningar till lönesänkningar, matpriserna stiger i samma rasande takt som matkedjornas ägarbonusar sväller, och småbarnsfamiljer har svårt att få pengarna att räcka till mycket annat än el.
Det får lyxkonsumtion som den av Barbiedockor och svindyra jympadojor att skjutas på framtiden – vilket producenterna av Barbiedockor och svindyra jympadojor inte gillar alls. Därför har de gått från krav på att varorna halvdiskret ska synas tydligt i några scener, till att producera egna jättefilmer där allt handlar om produkten. Att tjusas med, inspirera till, och, framför allt, att besinningslöst kränga – produkten.
Som grädde på moset just denna dag finns det en betydelsefull scen i ”Shazam 2” som är så aggressiv marknadsföring för det amerikanska smågodiset Skittles att jag fortfarande rodnar.
I allt annat är det en alldeles utmärkt film, som visar att superhjältebolaget DC äntligen har kommit på rätt spår efter flera decennier av blundrar – jag grät, jag skrattade, jag mös – men produktreklamen skämmer rullen, och nu så här en vecka efteråt är den allt jag kan tänka på.
Vilket förstås är vad Skittles räknat med. Annars skulle de inte ha hällt en von Anka-binge med pengar över produktionen.
Jag är ingen purist. Jag är van vid smygreklam, och vet att den ofta är en förutsättning för att produktionerna alls ska bli av. I de sydkoreanska serier som jag följer är den så tydlig att det är svårt att hålla sig för skratt, med stenhårda poliser och åklagare som alltid dricker samma sorts festis när de överlägger, eller omotiverat möts på en koreansk motsvarighet till Subway. Sådant har jag inga problem med. Snarare tillför det glädje i mitt liv.
Men när produkten får bli en avgörande del i filmens handling och upplösning? Då har någonting slagit snett.
Tänk bara om ”oxfilé ensam”-scenen i ”Tillsammans” i stället hade gått ut på att mannen köpte ett Happy Meal till en familjemedlem, och sa ”lycka för 40 kronor? Det är ganska rimligt.” Ganska exakt så känns Skittles-episoden i ”Shazam 2”. Den ger mig samma smutsiga känsla som när Kendall Jenner räcker över en Pepsi till kravallpolisen under en demonstration i förra decenniets mest bespottade reklamfilm (googla inte, ni vill inte se).
Men vår räddning ligger kanske i just att det är så taktlöst.
Jag menar, när den sista reklamsnutten före filmen är en inspo-mercial från Rolex (på riktigt!), kan väl ingen småbarnsförälder med medellön göra annat än hånle åt eländet.
Tobiaskommissionen
Anmälan avseende: Mästerverket vi aldrig fick se
Saken: Hajpade konstverk som av en eller annan anledning inte blir av har alltid intresserat mig. I filmväg är det nog framför allt Tim Burtons skrotade ”Stålmannen” med Nicolas Cage i huvudrollen som kittlar fantasin, samt Guillermo Del Toros inställda filmatisering av Lovecraft-romanen ”Vid vansinnets berg”. Vad få känner till är att zombievirtuosen George A. Romero en gång var redo att ta sig an en filmatisering av skräck-tv-spelet ”Resident Evil” – men fick nobben. Nu ska en kommande dokumentär rota i hur filmsviten hade kunnat bli om hans vision fått råda. Min gissning? Betydligt vassare än Paul W.S. Andersons dyngiga försök.
Beslut: På återremiss
Anmälan avseende: Makarna Ahndoril testar ny pseudonym
Saken: Boksviten om polisen Joona Linna hör till de bästa inom mörk, svensk krimlitteratur. Nu har paret Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril, som står bakom pseudonymen Lars Kepler, beslutat sig för att prova sina vingar i en ny undergenre: Pusseldeckaren. Utöver ett nytt koncept ska också en annan pseudonym luftas, ”Alex Ahndoril”, som på ett okej fiffigt sätt täcker in båda författarnas namn. Man behöver inte oroa sig för att det ska bli flackt och mysigt som många svenska försök inom genren. Redan i beskrivningen av den första boken ”Jag kommer att hitta nyckeln” som utkommer 1 november, framgår det att huvudpersonen Julia lider av obearbetade trauman – trauman som gör att hon kan minnas saker i fotografisk detalj. Spännande drag av författarparet, och ett steg som jag applåderar.
Beslut: Friad
Anmälan avseende: Blå skalbagge gör entré
Saken: Serietidningsbjässen DC har alltid legat i lä vid sidan konkurrenten Marvel vad gäller en sak: filmerna som baseras på deras titlar. Där Marvel släpper oerhört mycket av god kvalitet, har DC mest producerat rena skräpet, borträknat några schyssta Batman- och Stålmannenfilmer. ”Shazam”-rullarna har dock stakat ut en ny väg för bolaget – och dessutom arbetar ”Guardians of the Galaxy”-skaparen James Gunn nu som dess kreativa chef. I kölvattnet av allt detta ska alltså filmen om halvdoldisen Blue Beetle ha premiär. Att det är DC:s första latinamerikanska hjälte som får en egen film är förstås lovvärt i sig, men jag hoppas också att en gnutta av humorn och det ljusa anslaget i ”Shazam” och ”Guardians of the Galaxy” har letat sig in i projektet. Peppad är jag hursomhelst.
Beslut: På återremiss
Tobias tycker om: Orna
När ”Pokémon Go” lanserades 2016 var det en revolution. Plötsligt tog sig mobilägande barn frivilligt ut till naturen. Givet att de inte såg sig omkring särskilt mycket – men motion fick de, och frisk luft.
Det finns ett försvarligt antal människor, både vuxna och barn, som fortfarande ägnar sig åt spelet. De flesta provade dock bara på det en kort period, och gick sedan vidare till annat. Kanske föredrog de att göra annat med sin tid; kanske ledsnade de på spelet och upplevde det som för barnsligt.
Hör du till den senare gruppen kan jag rekommendera rollspelet ”Orna” till Android och Iphone. Utrustad med GPS-avläsare utspelar det sig i en spegling av vår egen värld, men i fantasy-inramning. Man känner igen Stora torget och Kronoparken på hur ytorna är utformade på spelkartan, trots att de har fått andra och mer tolkieneska namn. Det hela är faktiskt väldigt snyggt utformat, och inte så lite rart.
Visst finns det en viss monotoni också i ”Orna”. Det är dock ett fullständigt kravlöst nöje som bjuder in till korta promenader i grannskapet och fem minuters pixelbaserad avslappning på lunchrasten. Dessutom finns det ingen reklam alls i spelet! Om fångandet av söta odjur inte var din melodi, kanske dueller med goblins och stråtrövare i detta fantasy-Värmland kan vara något för dig.