Hoppa till huvudinnehållet

AI – från välsignelse till hot?

Publicerad:
Är utvecklingen av artificiell intelligens ett hot mot det mänskliga språket?
Är utvecklingen av artificiell intelligens ett hot mot det mänskliga språket? Foto: Adam Wrafterl/SvD/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Turerna kring AI är märkliga.

Jag tänker på de senaste varningarna om farligheten. Men ännu märkligare är språkbruket kring fenomenet. Man talar om intelligens, men ingen verkar riktigt veta vad det är. Oxfords ordbok definierar det som ”förmågan att ta till sig och använda kunskap och färdigheter”. Men kunskap är också ett omdebatterat begrepp. Många menar att ett bibliotek rymmer en massa kunskap. Andra, som Platon och jag, menar att ”ögat inte kan vridas om inte hela kroppen vrids”, alltså att kunskap måste höra ihop med våra kroppar, våra handlingar om det ska kallas kunskap. Teori och praktik måste spegla varandra. Har man kunskap om man påstår en sak och gör en annan?

Likadant är det med begreppet språk. AI-maskiner sägs tala ett språk, eller behärska ett språk. De kan skriva julsånger och avhandlingar, komponera musik som inte går att skilja från ”riktig”. Men ingen verkar veta vad språk är heller. Jag har läst allt jag kommit över i ämnet, Steven Pinker, Noam Chomsky med flera, men jag skulle vilja påstå att de tror att de vet. Något verkligt vetande finns där inte. Man vet inte hur det mänskliga språket har uppkommit och inte vad det är. Ändå tror man att AI kan ha ett språk. Jag skulle vilja påstå att det är ett helt annat språk än det mänskliga, som på ett djupare plan hör ihop med våra kroppar – vi är kontrollerade av språket medan vi tror att vi kontrollerar det. Språket som jag ser det är det mänskliga medvetandets arbetande, synliga sida. Men AI-maskiner har inget medvetande. AI:s språk kan liknas vid avskrapad målarfärg, vars flagor man använder i tron att det är språk. Men det är i själva verket ingenting.

Faran med AI som jag ser det är således inte alls att vi skapar en skarpare intelligens än vår egen och på så vis konkurrerar ut oss själva. Faran är istället att vi konserverar en felaktig syn på språk och medvetande genom AI. Istället för att göra AI till en avbild av oss själva, vilket inte är möjligt, gör vi oss själva till avbilder av AI. Vårt språk löper risken att bli allt tommare tills det upphör helt, på samma gång som vi. I framtiden kommer kanske denna vår uppfinning att slå tillbaka mot oss, precis som upptäckten av olja. För 150 år sedan var det svarta guldet en välsignelse. Nu är ”fossila bränslen” ett hot mot vår överlevnad. Kanske kommer detsamma att kunna sägas om AI.

Gunnar Odhner

Artikeltaggar

Artificiell intelligensNoam ChomskyOxfordPlatonSamhälleSpråkSteven PinkerTeknik och vetenskap