Första gångerna tror en verkligen att dagarna är räknade, att bröstkorgen ska explodera, att hjärnan ska stänga av eller att hjärtat bara helt enkelt kastar in handduken.
Stefan vann över panikångesten – vill uppmana män att våga prata: ”Hjälpte mig”Igenkänningsfaktorn i Stefan Erikssons berättelse är stor, inte bara hos mig – garanterat är vi många fler som upplevt precis det han beskriver och liksom honom spenderat våra timmar i ovisshet på akutmottagningar runt om i landet.
Det finns någon sorts villfarelse i att ensam är stark och att en ska knyta näven och det är ju på kort sikt den enkla vägen fram, men på lång sikt samtidigt helt förödande. Jag är själv stöpt i de formarna och lägger skulden på min konflikträdsla, jag är dålig på att både ta och få hjälp, samt att delegera. Lägg därtill att jag under stora delar av mitt liv haft en självkänsla i direkt anslutning till mina prestationer och vi har kokat ihop ett ganska typiskt recept på både utmattning och depression.
Stefan fick sitt uppvaknande av läkaren, mitt fick jag av min bästa kompis som undrade om jag fått panikångest. Rena grekiskan i min värld, men han hade ju som kring mycket annat förstås helt rätt. Det blev början på min vändning, det och mina barns tillkomst och uppväxt som också format mig till en tryggare person.
Plus medicinen förstås. Tack och lov för den. Sättet den har dämpat mina ångesttoppar på förändrade spelplanen. Jag kunde prata förut också, men det är nu så mycket lättare att sätta ord på både ens inre och ens erfarenheter. Tro mig, jag hade gärna klarat mig utan alla år i dimman, samtidigt som det är en erfarenhet värd att ha med sig nu när vi fostrar kommande generations barn och unga både hemma och i föreningslivet.
"Våga prata", säger Stefan. "Våga lita på att det finns någon som intresserat vill lyssna", vill jag tillägga. Ensam må vara stark, men bara ibland. Det är tillsammans som vi är som starkast.