Stefan vann över panikångesten – vill uppmana män att våga prata: ”Hjälpte mig”

När Stefan Eriksson åkte till akuten med en panikångestattack, förtäckt i bröstsmärtor, för tredje gången på kort tid blev han mer eller mindre uppläxad av läkaren.

Det blev ett uppvaknande för honom, och i dag kan han ”ge ångesten fingret”.

– Attackerna kommer fortfarande, men de har inte en chans längre, säger han.

Män i alla åldrar är överrepresenterade i självmordsstatistiken. En anledning till det tros vara att män inte söker hjälp för psykisk ohälsa i samma utsträckning som kvinnor gör – något som bland annat Läkartidningen tidigare har skrivit om.

I en artikel av SVT Nyheter har Ullakarin Nyberg, psykiater vid Norra Stockholms psykiatri och suicidforskare vid Karolinska institutet, tidigare sagt så här:

– Man skäms ofta över att prata om sina känslor. Ensam är stark och man är rädd att definieras som en psykiskt sjuk person. Symptom som värk i kroppen och sömnproblem tror man är det stora problemet när det i själva verket kan vara en underliggande depression.

Det är något som Karlstadsbon Stefan Eriksson kan skriva under på. Som en man född på 70-talet tillhör han både könet och generationen som ofta kan ha svårt att öppna upp och prata om de innersta känslorna och tankarna. Men nu, i 52 års ålder, har han kommit över den tröskeln.

– Killar börjar bli bättre på att prata, upplever jag. Men det finns fortfarande en hel del som stänger sig och tänker att livet löser sig ändå. Så kanske det är – men det kan ta onödigt lång tid, säger han.

– Och brister det för mycket går det till slut inte att laga.

Andnöd och bröstsmärtor

Stefan berättar att han förr inte hade en tanke på att det var ångesten som gav sig till känna de första gångerna trycket över bröstet plötsligt sköljde över honom. Hjärtat bultade hårt, andnöden infann sig, kroppsdelar domnade bort och han fick känslan av att han skulle dö.

– Det är fruktansvärt när det där smäller till, innan man fattar vad det är. Varenda utryckningsfordon i kroppen är igång.

Två gånger var han inne och vände på akuten i Karlstad, men ingen kunde hitta något fel. Den tredje gången blev annorlunda, när en läkare satte ord på vad bröstsmärtorna egentligen berodde på.

– ”Jag har ont i hjärtat”, sa jag till honom och han nästan hånskrattade åt mig, säger Stefan.

– ”Det kan man inte ha. Det är inget fel på ditt hjärta – du har panikattacker”.

Först kunde Stefan inte förstå varför. Han levde då, liksom nu, ett gott liv och när han såg tillbaka på sin barndom såg han inga brister.

– Men nu har jag lärt mig att jag är extremt bra på att förtränga, och att saker som kommer ut nu i vuxen ålder nog har följt med från när jag var liten.

"Vuxet barn-syndrom”

Ett tag efter det tredje besöket på akuten sträckte Stefan ut en hand till vården och fick komma till en terapeut han klickade med. Tillsammans började de rota i hans bagage.

– Min uppväxt hade inga spår av missbruk eller något sånt, men det var ett annat liv där i mitten på 70-talet.

Han är väldigt tydlig med att ingen skugga ska falla över hans föräldrar och han understryker att de gjorde sitt allra bästa.

– Men det kanske bara inte var det allra bästa för mig.

Som barn var Stefan väldigt sällan inne. Han var ute och lekte med kompisar så länge dagsljus och föräldrar tillät.

– Jag har alltid upplevt min barndom som bra. Var det inte fotboll så var det landhockey eller skogen som gällde. Var jag inne blev jag mest sittande ensam på rummet med Lego, gamla LP-skivor eller Tintin som sällskap.

I samtal med terapeuten så framkom andra små detaljer som gjorde att hon kunde konstatera en släng av "vuxet barn-syndrom" hos Stefan.

– En av frågorna var om jag har varit mörkrädd, vilket jag aldrig har varit. Det var tydligen ovanligt, för barn är oftast rädda för mörkret. Det, och att tidigt få ta tag i saker på egen hand, var tydligen starka parametrar i det där... och det är väl det som kanske vill ut nu.

– Det var ingenting jag led av där och då, men det kommer alltid upp i ljuset på något sätt.

Det behövs inte mer än så i ryggsäcken för att något ska skava i ens vuxna jag, menar Stefan. Och för att ha rätt att må dåligt behöver man inte ha gått igenom livets värsta trauman eller ha levt i missförhållanden under flera år.

– Den insikten hade jag nog aldrig kommit till om jag inte hade börjat prata, säger han.

Acceptans – en viktig faktor

I dag har Stefan lärt sig hur han ska hantera panikattackerna när de kommer – för det gör de fortfarande. Men acceptans har hjälpt honom att hålla nere de värsta topparna.

– De har inte en chans längre. Nu när jag vet att det är panikångest och inte hjärtat kan jag ge ångesten fingret.

Händer det ofta?

– Nja, men gärna när jag mår som allra bäst. Då tar den chansen, det lilla svinet.

Vad gör du då?

– Jag går undan en stund, andas och försöker hålla kvar syret länge i lungorna. Det är ingen idé att hålla det inne, för skiten ska ut.

För att främja den psykiska hälsan och därmed förebygga ångesten tillbringar Stefan mycket tid i naturen – gärna med en kamera i handen, och gärna nära vatten.

– Självvald ensamhet är bland det bästa som finns. Att få ta med mig kameran ut och bara gå utan mål mår jag bra av.

Prata även i topparna

Men att han har hittat sätt att hantera livet på innebär inte att han har slutat prata om sina känslor, betonar han:

– Jag tror att det är bra att gå iväg och prata även när man mår bra. Man har en helt annan medvetenhet då. Man kanske känner att man inte behöver, men det är så mycket som påverkar oss utan att vi vet om det, säger han och fortsätter:

– Dessutom tror jag att det är nyttigt för alla att lära sig mer om sig själv.

Känns det som ett för stort, eller kanske för krångligt, steg att söka sig till den professionella psykvården kan det vara bra att se sig omkring efter helt vanliga medmänniskor.

– Bara hitta någon du kan prata med. Det hjälpte i alla fall mig.

LÄS OCKSÅ: