Karin har hittat tillbaka till livet: ”Jag trodde inte att jag skulle bli över 30”

I april fyller Karin Fenger-Krog 31. En ålder hon aldrig trodde att hon skulle uppnå.

– Under flera år trodde jag att jag skulle dö i självmord, säger hon.

Hon sitter i en av sofforna på Universitetet. Karin studerar första terminen på socionomprogrammet. Hon minns tillbaka på överraskningsfesten som de närmaste anordnade till hennes stora dag förra året. Den firades på Värmlands museum i Karlstad – det var middag och bäst-i-test lekar, från favoritprogrammet.

– Det var så mäktigt att fylla 30 år. Jag trodde inte att jag skulle bli över 30. Jag var stensäker på det, och nu fyller jag snart 31.

"Hörde röster”

Under många år har Karin levt med nattsvarta tankar och hon har vid två tillfällen försökt att ta sitt liv. Hon beskriver sig själv som känslig, och första depressionen fick hon när hon var 16 år.

Vägen till den hon är i dag har varit lång, och hon berättar vidare om den första psykosen hon fick 2015. Då hon bodde i Stockholm.

– Då minns jag hur jag tänkte, jag kommer att ta livet av mig om jag inte söker hjälp.

Här kom hon i kontakt med psykiatrin för första gången, men kände att hon inte fick någon hjälp. I stället tog hon tåget till föräldrarna i Falun. Det var sommar och svårt att få hjälp och Karin visade sig må allt sämre.

– Själv minns jag inte så mycket av det här men mina föräldrar och min lillebror försökte desperat att få tag på hjälp. Jag pratade med en psykolog på pappas företag men hon var inte utrustad för att hantera någon som är psykotisk. Hon trodde jag var i en livskris.

– Det slutade med att jag hörde röster i huvudet som uppmanade mig att jag skulle skada mina föräldrar. Jag blev då livrädd och svalde alla tabletter jag fick tag på. Det var både ångestdämpande och sömntabletter, och sedan vaknade jag upp på sjukhuset i Falun.

Nu fick hon för första gången höra att hon var psykotisk. Hon flyttades snart till Centralsjukhuset i Karlstad, till Piva – den psykiatriska intensivvårdsavdelningen, som inte längre finns.

Upplevelsen på avdelningen har etsat sig fast.

– När jag var där kände jag mig som en fånge – att jag var i ett fängelse. Det var så sterilt och överläkaren skrattade åt mina föräldrar som var oroliga för mig då han sade att jag kunde ha en kronisk psykos. Det är förståeligt att mina föräldrar var oroliga. De vill ju inte att deras dotter ska vara borta för alltid, man försvinner ju när man är i en psykos. Man är inte sig själv.

Självmordstankar

Karin började spela frisk för att få komma hem, och successivt blev det också bättre men det tog lång tid. Hon hade fortfarande självmordstankar.

Men en dag – mitt i allt det svarta föddes så ett hopp.

– Jag låg i sängen och googlade. Jag hade självmordstankar hela tiden, och funderade på hur jag skulle kunna ta mitt liv?

– Då sökte jag på psykoser, och hittade en artikel om en tjej som hade drabbats av en psykos och även skrivit en bok om det. Hon mådde bra nu, och då kände jag ett hopp. Hon hade gått igenom samma sak som mig. Då började min resa för att bli bättre.

Fast det var fortfarande en lång väg kvar. Efter en svår separation fick hon sin andra psykos. Karin hade också då fått diagnosen bipolär sjukdom.

– Ångesten var så hög att jag inte kunde sova på nätterna. Ni kan tänka er hur påfrestande det är för hjärnan att inte få sova. Har du en grundsjukdom på det så blir förutsättningarna ännu sämre.

Karin såg ingen annan utväg än att ta sitt liv. I en påse hade hon sparat mediciner, som hon nu tog fram och svalde stora delar av.

Hon hamnade på sjukhuset igen, där hon nu hölls under uppsikt på en hjärtavdelning då de var oroliga att hjärtat skulle ha tagit skada av alla mediciner. Föräldrarna försökte desperat att dottern skulle få komma till psykiatrin. Karin som nu var katatonisk pratade inte och kunde knappt röra sig.

”De såg mig”

Den slutliga vändningen kom i Motala, när hon besökte sin storasyster, då hon fick sin tredje psykos. Hon trodde själv att hon levde i en underjordisk värld, och blev tvångsinlagd.

Hon lyfter systern, och hennes sambo, för deras stöd i det akuta läget – som blev början till något nytt.

– Jag hade nog försökt att ta mitt liv igen om min syster och hennes sambo inte varit så ihärdiga med att jag skulle få hjälp. De var stenhårda på det. Jag skrek och slogs och ville bara därifrån.

Under den här tiden förstod Karin hur sjuk hon verkligen var. I Motala fick hon också möjligheten att bli flyttad till en frivillig vårdavdelning.

– De såg mig, och de sade ”Du är en person och du har drabbats av det här och vi kommer att hjälpa dig”. Det känns som att man ses som ett problem, en sjukdom – inte en person.

Känner du dig besviken på vården?

– När man mår som jag gjort då kan man inte ta hand om sig själv. Då måste du kunna förlita dig på vården men det kan du tyvärr inte i dag. Du måste söka dig till din familj, dina vänner och olika forum. Bara för att det sitter i hjärnan på dig så ”tillhör” det din personlighet. Du skulle aldrig neka någon som kommer in med en bruten arm på akuten.

– Vården har säkert gjort vad de kan med de resurser de har. Man kan inte belasta allt ansvar på vården. När jag har mått bättre och bättre har jag tagit tag i mig själv. Jag dricker ingenting. Jag tar inga droger. Jag sover, äter och tränar och ser till att jag ska må bra.

Hur känner du kring det här i dag?

– Jag är inte glad över att allt det där hänt, men jag har lärt mig mycket utav det. Jag har lärt känna mig själv bra, och jag känner mig stark. Jag försöker också göra något bra av det, som att vara volontär på Suicide Zero eller hålla föredrag.

– Att jag kan försöka hjälpa andra i samma sits, som det gjorde för mig när jag googlade och kände hopp. Då kanske jag kan göra samma sak. Att göra något bra av all skit.

Karin berättar också att hon i dag har ett helt annat skyddsnät än tidigare. Hon har en lista med tidiga varningstecken på hypomani och depressivt skov som hjälper både henne och familjen om det skulle börja gå åt fel håll.

Vad brukar du säga till någon som varit i samma situation som dig?

– Man märker när en person inte mår bra, det syns på kroppsspråket. Jag har bara varit ihärdig. Jag hör av mig ofta och får jag svaret ”Jag mår bra”, då släpper jag det inte där. Det är det som kan göra skillnad. Det är det som gjorde skillnad för mig. Som när min syster frågade ”hur mår du?” och jag svarar ”jag mår bra” men hon nöjde sig inte där, säger Karin, och fortsätter:

– Folk vet inte vad de ska säga och då säger de ingenting. De drar sig undan för det blir obehagligt. Jag tycker det är bättre att säga någonting, och kanske fel sak än ingenting för då börjar isoleringen – och det är det vi människor mår sämst av.

”Leva mitt liv”

Det är nu fyra år sedan Karins senaste skov. Hon känner sig så pass frisk i dag att hon nu försöker sluta med en medicin hon ätit i flera år. Hennes panikångest kan komma smygande berättar hon, som på bussen till universitetet samma dag, men med den erfarenhet hon nu bär med sig förstår hon att det beror på medicinen – och ingenting annat.

För att klara av vardagen äter hon Litium, som används för att förebygga mani och depression samt behandla maniska tillstånd vid bipolär sjukdom, och sömnmedicin för att kunna sova.

Hur skulle du säga att du mår i dag?

– Även om jag är på avtrappning av en medicin som jag gått på i många år så mår jag mycket bättre än vad jag gjort tidigare, säger Karin, och fortsätter:

– Under flera år trodde jag att jag skulle dö i självmord. Så tänker jag inte längre. Jag tänker att jag ska bli gammal och leva mitt liv tillsammans med min fästman och min familj.

Karin torkar tårarna som rinner längs kinden.

– Det är ganska stort, att kunna tänka så nu. Jag tänker att jag ska bli färdig socionom och jag ska hjälpa människor. Jag ska må bra. Det är klart att jag kommer att ha svackor, men det har alla människor men nu kan jag hantera det.

I knappt ett och ett halvt år har hon väntat på att få komma till psykoterapi, och det kan om det vill sig illa bara vara halvvägs.

– Jag längtar till den dagen jag får psykoterapin. Mina självmordsförsök har jag aldrig fått prata med någon professionell om och inte heller om mina psykoser. Det här skulle jag behöva få bearbeta, och då tror jag att jag kan komma ännu längre i min utveckling.

Nya minnen

Att hon är där hon är i dag tackar Karin sin fästman, familj och vänner för. Livet känns ljusare och hon skiner upp och skrattar när hon tänker tillbaka på frieriet i Hemavan i fjol. På hennes ringfinger sitter en guldring med en fin nätt diamant.

När det kommer till bröllopet vill de båda ha det litet med nära och kära. Platsen är redan klar – i Vika utanför Falun, där föräldrarna har sitt sommarställe och där hon varit sedan barnsben.

– Det var där jag försökte ta mitt liv första gången. Varje gång jag åker dit så har jag påmints om det, men om vi har vårt bröllop där kan jag associera det stället med något fint istället.