Om robotarna ska ta över världen måste de först bli lite mer slipade, tror Tobias Holmgren som har testat ai-botten ChatGPT. Men att skriva lovsånger till Sven-Ingvars hemkommun har de i alla fall bemästrat till tusen procent.
Världen kan andas igen. Även om coronapandemin är långt från över, har vi i alla fall som världssamhälle enats om att inte låtsas om den längre.
Resultatet: Konserter, vernissager och festivaler. Filmvisningar. Färjestad!
Till en början var jag överlycklig och lättad, precis som alla andra – tills det slog mig att man som småbarnsförälder aldrig blir fri på det sättet. Faktiskt innehåller nästan varje månad en serie små pandemiisoleringar, i synnerhet februari och helvetes-mars. Skillnaden är att konsertarrangörerna inte behöver ställa in giggen; det ordnar jag själv, när lillan har fått kräkan, feber, eller bara någon misstänkt jäkla hosta.
Lyckligtvis finns det numera massvis att förströ sig med för en isolerad kräksjukepappa.
Det senaste tillskottet i den skörden är en underbar liten chattbot vid namn ChatGPT. Lärare fruktar den, kulturskapare hatar den, och knappt någon verkar förstå hur den fungerar.
Själv är jag helt golvad av tekniken. ChatGPT svarar på frågor och formulerar sig ofta som om det var en verklig människa man talade med på andra sidan skärmen. Men självklart har den brister – och liksom med människor är det dessa som gör den så rolig.
Till exempel är ChatGPT asdålig på att källhänvisa, och hittar den inte informationen har botten för vana att självsvåldigt hitta på fakta själv. Det blir särskilt tydligt när jag ber om tips på fem bra deckare, och svaret avrundas med: ”Mio min Mio av Astrid Lindgren – en kriminalroman för barn om pojken Bosse som blir kidnappad till landet i fjärran där han upptäcker sitt riktiga arv och måste kämpa mot onda krafter för att rädda sin biologiska far”.
Ridå.
Desto bättre är ChatGPT på värmländsk litteraturhistoria. Den är väl förtrogen med både Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, och hyllar dem som två av Sveriges mest betydande författare genom tiderna.
När jag ber botten att spekulera i vem av litteratörerna som skulle ha vunnit i ett slagsmål blir det dock svettigare. Botten kallar frågan för ”oprofessionell och oartig” (!) och vägrar ge ett svar.
I höjdhoppning då?
ChatGPT: ”Det finns ingen information om Gustaf Frödings och Selma Lagerlöfs fysiska kapacitet i den sporten. Det är också viktigt att komma ihåg att sportprestationer inte är det enda sättet att mäta en persons talang eller betydelse.”
Ungefär vad man kan vänta sig av en robot, med andra ord. Snark.
Men det finns faktiskt sätt att luckra upp ChatGPT:s fabuleringsförmåga och poetiska ådra. När den får dikta själv, och inte bara prata om andra kulturskapare, släpps en väldig kraft loss – så som när jag säger att jag vill ha en dikt om Grums.
”I Grums vid sjöns klara vatten”, börjar botten lovande (man kan nästan höra harklingen), ”här där skogen möter marken, där vinden viskar i träden, finns en rofylld plats att parkera.
Grums, din styrka och ditt lugn, en oas där hjärtat får sin ro, en plats där själen kan andas ut, och finna en fridfull harmoni. Du är vår ro, vår trygghet och vårt hopp, i en värld som ibland känns så hopplös och kall.”
Jisses va. Va! Det kanske inte är Lina Ekdahl-klass … men hon tar ju å andra sidan betalt. Om kommunen inte genast kastar sig över ChatGPT och låter den producera tre tusen kilo broschyrer med smäktande hemortspoesi, förspiller man en väldig chans.
Själv är jag nöjd och glad över att ha hittat en kreativ (och lite smådum) sparringpartner att irritera med korkade frågor och löjliga infall i ensamma stunder.
Må den aldrig bli felfri.
Tobiaskommissionen
Anmälan avseende: Livstecken från Radiohead
Saken: Det var länge sedan som det var lätt att lyssna på knöliga, experimentella Radiohead. Men det är fortfarande lätt att älska dem. Det finns något vackert hos ett band som skulle kunna göra oförglömliga låtar, men låter potentialen vila som ett sovande odjur i bakgrunden. Nu har det gått sju år sedan kritikerhyllade albumet ”A moon shaped pool” släpptes, och torkan är så stor att NME och Prog Magazine (samt numera VF, antar jag) vinklar artiklar på att trummisen lovat ny musik ”under de närmaste åren”. Hur som helst är det kul att gubbsen fortfarande håller på, så här 38 år efter debuten. Jag är taggad trots att det lär bli konstigt.
Beslut: Friad
Anmälan avseende: Usagi Yojimbo på svenska – igen
Saken: Senast Stan Sakais berättelser om Usagi Yojimbo gavs ut på svenska var när Epix förlag släppte samlingar med den gamla, svenska serietidningens innehåll 2002 och 2004. Därför är det inget mindre än en kulturbragd som Retrobokklubben nu har utfört med sin ”Usagi Yojimbo: Drakvrålskonspirationen”. Volymen, som är gräsrotsfinansierad av privatpersoner, är lyxig med tygrygg – men kostar också därefter: 420 kronor. Det kan det förstås vara värt för att återigen kunna läsa berättelserna om världens mest kända samurajkanin på ärans och hjältarnas språk. Förhoppningsvis blir det fler böcker i utgivningen. Det finns ju att ta av, om man säger så: den engelska förlagan har givits ut sedan 1984 och har givit upphov till ett 50-tal samlingsvolymer.
Beslut: Friad
Anmälan avseende: Gladiator 2 i full produktion
Saken: Det här är en extremt impopulär åsikt, men Ridley Scott kan inte göra film. Han KUNDE det, det är sant. Mellan 1977 och 1991 låg han bakom några av filmhistoriens bästa, men efter det har det bara glimrat till någon enstaka gång, som med ”The Martian” från 2015. ”Gladiator” då, undrar majoriteten av läsarna? Tyvärr. Grynig, dyster, pompös och fejkdjup b-rulle. Att uppföljaren nu är på gång två decennier senare gör mig inte lika upprymd som resten av världen. Den Russel Crowe-befriade storyn, där Maximus son Lucius nu är fullvuxen och får axla ansvaret som huvudperson, borde dämpa alla andras geist också – likaså att den andra stora rollen tycks gå till allt annat än stekheta Denzel Washington. Men vem vet? Jag har haft fel förut.
Beslut: På återremiss
Tobias gillar: Fiktiva Rick Springfield
New York-baserade designern och influeraren Andrew Licout producerar inte överlag särskilt skojigt innehåll på Tiktok och Instagram. Ändå skulle jag säga att han förtjänar sina 125 000 följare med råge. Detta på grund av en enda sketch.
Tiden är 80-tal, platsen den studio där Rick Springfields succésingel ”Jessie’s girl” just ska spelas in. Andrew Licout gör själv alla tre roller i den korta filmen: en namnlös producent, Rick Springfield, och så artistens vän: Jessie.
Jessie blir först smickrad och glad när han hör de inledande raderna: ”Jessie is a friend, yeah, I know he’s been a good friend of mine”. Men alla som har hört den här stänkaren vet att det inte är någon vacker hyllning till den rena vänskapen. Tvärtom. När Springfield bara några sekunder senare sjunger ”Jessie’s got himself a girl and I want to make her mine”, tappar kamraten sitt leende och stor förvirring uppstår.
Det är någonting med hur Rick Springfield fortsätter att sjunga innerligt och kraftfullt, och producentens reaktion på den plötsligt urusla stämningen, som får det att bubbla i mig av lycka. Vill ni själv uppleva det föreslår jag att ni går in på Instagramkontot @_licout_. Men ödsla för allt i världen inte tid på Andrews andra grejer. Här hade han förmodligen flax.