Christinas son hamnade i psykiatriska slutenvården: ”Som en mardröm”

När hennes som blev inlagd fick Christina en direkt insyn i den psykiatriska slutenvården i Värmland. Det hon såg väckte förskräckelse.

– Vi måste kunna bättre i Sverige år 2023, säger hon.

Problemen började tidigt för Christinas (som egentligen heter någonting annat) son, vi kan kalla honom Morgan. I skolan hade han svårt med de sociala koderna, och utsattes för mobbning och utfrysning. Vid tolv års ålder fick han diagnoserna autism och ADD.

Trots svårigheterna har han klarat av både grundskola och gymnasiet och nu, när Morgan är i 20-årsåldern, bor han på ett gruppboende inom LSS.

Men i slutet av förra året blev situationen svårare. Morgan gick in i en manisk fas och hans läkare ansåg att han behövde läggas in i slutenvården. Det ville inte Morgan, och läkaren beslutade om att han skulle omhändertas enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

– Jag var av en slump på väg till honom och ringde honom och han sa att ”polisen kommer snart och hämtar mig!”. Han var väldigt ledsen, rädd och arg, men när jag kom dit kunde vi prata om det och han älskar ju polisbilar och kvinnliga poliser, och det gick att vända till att det här var hans chans att få åka polisbil.

När så väl poliserna kom var Morgan lugn, och spänningarna släppte snabbt.

– Poliserna var så trevliga och proffsiga! En av dem hjälpte Morgan så att han skulle kunna ha med sin telefon med kontantkort, och han fick själv välja var han ville sitta i polisbilen.

Svår syn

Det blev ingen dramatik, men för Christina var synen av att se sin son köras iväg i polisbil väldigt svår.

– Det blev en chock för mig. Tankarna snurrade, hade man kunnat gjort något tidigare, varför blir det så här? Och man känner skam – det är ju bara knarkare och och folk som har begått brott som åker polisbil, tänkte jag.

Vistelsen på slutenvården blev kort för Morgan den gången – redan nästa dag skrivs han ut.

Men det dröjer inte många dagar innan det är dags igen, återigen med poliseskort. Sammanlagt lades Morgan in tre gånger i den psykiatriska slutenvården mellan 11 november och 2 december. Under vistelsen blev Morgan både bältad och tvångsmedicinerad.

Christina är tydlig med att hon inte anser att det var fel att Morgan tvångsvårdades.

– Det var helt rätt, han behövde hjälp. Det som är det sorgliga är den vården som finns.

För när Christina besöker sin son i slutenvårdspsykiatrin kom nästa chock.

– Första besöket var i ett litet, liten besöksrum utan fönster med kala väggar och där sitter du själv med en anhörig som är väldigt sjuk. Morgan berättade om att det var väldigt rörigt inne på avdelningen.

Otryggt

Det var något som Christina skulle få se med egna ögon vid senare besök, när hon släpptes in på avdelningen där Morgan vårdades.

– Det kändes så himla otryggt! Det var patienter i alla åldrar, och med helt olika sjukdomsbilder. Alla saker som jag tog med till Morgan blev han med av, de togs av andra patienter. Någon hade sönder hans glasögon. Vissa var våldsamma därinne, en del skrek hela tiden. Det var som en mardröm på många sätt. Morgan sa själv att ”hamna inte här, mamma, du skulle aldrig klara dig”.

Alla dörrar var olåsta, vilket gjorde att patienter kunde gå in och ut som de ville i Morgans rum. Förutom att alla hans saker försvann utsattes han också för hot av medpatienter.

– Dörrarna är olåsta av säkerhetsorsaker, förstås. Men det blir ju också en väldig osäkerhet för patienterna. Jag skulle önska att man kunde ha något system där kanske personalen kan låsa upp dörrarna med sina telefoner eller så. För Morgan var det väldigt, väldigt jobbigt att folk sprang där hela tiden. Det var totalt kaos, säger Christina.

Just blandningen av patienter var en annan sak som Christina reagerade på.

– Alla är tillsammans, tjejer och killar, gamla och unga och alla möjliga sjukdomsbilder. Så trodde jag faktiskt inte att det var.

Ingen kontakt

Stundtals fick Morgan vistas på en annan avdelning, som var tom på andra patienter eftersom den var nedstängd.

Christina upplevde att hon inte fick kontakt med någon med övergripande ansvar, och det dröjde tills det var dags för utskrivning innan hon fick prata med en läkare.

– När han skrevs ut så sa läkaren att det var för att det inte var säkert för honom inne på avdelningen. Men på boendet kände de att de inte kunde ha honom, och det fungerade inte att han bodde hemma hos mig när han var såpass sjuk. Det hotades med HVB-hem, vilket hade varit det värsta som kunde hända.

Det slutade med att Morgan flyttade tillbaka till sitt boende. Idag mår han mycket bättre. Men för Christina blev insynen i slutenvården en obehaglig ögonöppnare.

– Det är ingen som vet vad det gör med dem som varit inlagda att vistas i sådan miljö – ingen kan veta det, säger hon och fortsätter:

– Jag vill betona att det inte är någon som har gjort fel. Inte personalen, absolut inte de intagnas och egentligen inte politikerna heller – för jag tror inte de har någon insyn i hur det går till. Men det här känns inte som vård värdigt Sverige 2023. Vi måste kunna bättre.

Insyn

Christina är själv utbildad undersköterska, och gjorde praktik på akutpsyk för många år sedan. Hon har därför lite insyn i hur potentiell personal ser på jobben inom psykiatrin.

– Jag har många bekanta som läser till sjuksköterskor eller är läkare. De vill gärna jobba inom psykiatrin, men när de haft praktik vill de inte vara där längre. För de blir själva rädda av vad de ser.

För att kunna komma till rätta med det problemet tror Christina att det måste till löneökningar, och kanske framför allt statushöjning för de som jobbar inom psykvården.

– Jag vill att de som jobbar inom psykiatrin kunde få känna en djup stolthet varje dag när de gick till jobbet, och känna att de verkligen gör skillnad! Jag har aldrig hört någon säga att ”jag är skjutsköterska inom psykiatrin, jag har världens bästa jobb!”. Men jag önskar att jag fick höra det.

Frågan om hur den psykiatriska slutenvården är en fråga som verkligen angår alla, menar Christina.

– Vem som helst kan hamna där. Det kan hända saker i livet som gör att man behöver den typen av vård, så alla borde verkligen vara engagerade i hur det ser ut.

”Sluta skämmas”

På ett mer övergripande plan har Christina en förhoppning om framtiden, efter alla år av kamp för sin son.

– Vi som anhöriga måste kunna sluta skämmas för att vi har barn eller närstående som har psykisk ohälsa. Jag vill inte skämmas, men jag känner att jag i många sammanhang behöver skämmas. Det är fortfarande så stigmatiserat. Och det kan jag känna till och med när jag är i öppenpsykiatrin, att både jag och personalen tycker att det är så obekvämt att vara där, säger hon.