Regeringen skickade 11 januari ut en remiss som gäller var nya kärnreaktorer kan få byggas. Bland remissinstanserna finns ett flertal kommuner, bland annat Säffle kommun.
Senast frågan om kommunala kärnreaktorer diskuterades allmänt var på 1960- och början på 1970-talet. De insikter och kunskaper som fanns bland politiker och allmänhet då är borta idag. Denna kunskapsbrist riskerar att orsaka dyra och farliga felbeslut i en nära framtid. Det är därför viktigt att reducera sådana risker genom att sprida och uppdatera kunskaperna. Här tar jag upp två vitala problemområden som varit helt eller delvis osynliga i kärnkraftsdebatten det senaste året: Det säkerhetspolitiska och det ekonomiska.
Det säkerhetspolitiska problemområdet handlar främst om krigs- och terroristhandlingar inklusive sabotage genom avsiktliga operativa felgrepp eller cyberattacker. (Reaktorer kan givetvis också skadas av oavsiktliga operativa felgrepp.) Det är lätt att inse att ingen kärnreaktor är säker mot sådana angrepp.
Det ryska kriget mot Ukraina det senaste dryga året har innefattat krigshandlingar mot kärntekniska anläggningar, både kärnkraftverk (Zaporizjzja) och kärnavfallsanläggningar (Chernobyl). De internationella lagar, regler och överenskommelser som förbjuder krigshandlingar mot kärnteknikanläggningar respekteras alltså inte av Ryssland. Missilangrepp har också i stor omfattning riktats mot andra energianläggningar såsom kraftverk, elnät och värmesystem. Därför måste vi räkna med att kommunala kärnreaktorer blir attackerade i ett framtida krig.
Det är mycket lättare att skydda ett fåtal stora reaktorer i samlade grupper mot terroristangrepp än många små utspridda reaktorer. Samtidigt utgör också reaktorer i eller nära tätorter attraktiva terroristmål där en liten insats kan få mycket stora och långvariga effekter.
Då det gäller sabotage är det viktigt att förstå att de stora haverier med härdsmälta som drabbat kärnkraften hittills har haft sin rot i "den mänskliga faktorn" i form av felaktiga beslut och handlingar. De primära felaktiga besluten togs i olika skeden: I Harrisburg i designskedet vilket ledde till bristfällig instrumentering, i Fukushima i byggskedet vilket ledde till brister i härdkylningen och i Chernobyl i driftskedet vilket ledde till bristande kunskaper hos kontrollrumspersonalen. De felaktiga besluten skapade en situation där en eller flera utlösande faktorer orsakade ett haveri.
För en kommunal kärnreaktor är terroristhandlingar, inklusive sabotage, största risken för ett stort haveri i fredstid. Risken för allvarliga operatörsmisstag går att minska genom att utforma reaktorn med anslutna system och styrsystemen på ett klokt sätt, t.ex. så att det finns reservsystem och spärrar för kritiska styråtgärder. En kommun kan inte själv påverka risken för krigshandlingar men bör om möjligt ställa krav på staten på omfattande stöd och skyddsåtgärder i krigstid.
Ett katastrofalt haveri kan innebära att hela kommunen med kort varsel (minuter till timmar) måste utrymmas för en lång tidsperiod, årtionden till århundraden. Även hela eller delar av angränsande kommuner kan behöva utrymmas, i fallet Säffle även delar av Norge. För en fjärrvärmeproducerande reaktor skulle den inre beredskapszonen omfatta hela Säffle. Den yttre beredskapszonen skulle även omfatta delar av omgivande kommuner. Planeringszonen skulle omfatta större delen av södra Värmland och Dalsland samt delar av Norge. Ett katastrofalt haveri kan också ha effekter på längre avstånd. Ett radioaktivt utsläpp i vätske- eller partikelform kan färdas via Byälven till Vänern och sedan Göta Älv och Göteborg. Det skulle då påverka dricksvattenförsörjningen i delar av Västra Götaland, Dalsland och södra Värmland. Ett luftburet radioaktivt utsläpp kan färdas till hela norra halvklotet.
Det ekonomiska problemområdet omfattar både direkta och indirekta ekonomiska risker.
En direkt risk är att kostnaderna blir större än planerat. Den är särskilt stor då reaktorn är av en ny, oprövad konstruktion. Ett exempel är de kostnadsuppskattningar som finns idag för små modulära reaktorer (SMR). Dessa härrör från aktörer som vill få ekonomiskt stöd för forskning om och utveckling av SMR eller aktörer som planerar att tillverka och sälja SMR. Dessa aktörer har ett starkt intresse av att presentera glädjekalkyler, inklusive att räkna med att olika former av statliga stöd och bidrag kommer att sänka kostnaderna.
En annan direkt risk är de långvariga driftsstopp som är regel snarare än undantag för kärnreaktorer. Kommunen kan behöva ha en stående reservkapacitet som kan gå in vid dessa, liksom vid driftsstopp för underhåll, bränslebyte och reparationer.
En indirekt risk är att det kan bli svårt att få företag att etablera sig kommunen, särskilt i den inre beredskapszonen. Företagen måste räkna med risken att även ett mindre haveri som leder till radioaktiva utsläpp kan göra att lokaler och utrustning blir otillgängliga i veckor-månader. Ett stort haveri innebär totalförlust. Det blir därför mer attraktivt att etablera sig i kommuner utan dessa risker.
En annan indirekt effekt är ökade kostnader för räddningstjänst och bevakning.
Till det ekonomiska problemområdet hör även frågan om vem som tar det ekonomiska ansvaret vid ett stort haveri. Vid en långvarig utrymning försvinner kommunen som ekonomisk aktör. Stöd och kompensation till de evakuerade måste då komma från staten (även om kommunen tecknar försäkringar kommer dessa bara att täcka en mindre del). Det är idag oklart hur omfattande det statliga stödet kan bli.
De kommuner som svarar på remissen bör också beakta de förslag till andra lagändringar som föreligger:
—Avseende det kommunala vetot, att ge möjlighet för regeringen att tillåta kärnkraftsreaktorer i en kommun trots att det inte har tillstyrkts av kommunfullmäktige.
—Att ge regeringen mandat att föreskriva om lokalisering av kärntekniska anläggningar.
Professor Bengt Månsson
Miljö- och energisystem, Karlstads universitet